Hängde med Lovisa en kväll

 Lovisa är musiker. En riktigt duktig sådan. I flera månader har vi försökt få ihop en träff men det är turneér, inspelningar och gigs. Men tillslut en fredag kunde hon komma upp till mig för att få material till sin nya skiva.

Viggo fick följa med. Inget dagis är öppet på fredagkvällar.

 Hon ville ha lite samma solnedgångsstil som de jag gjort i förra inlägget. Sådär romantiskt så det är bedrövligt. Så man får ont i magen.

Vi tog en hel massa bilder.

Det var de vi tog senare på kvällen som blev bäst.

Jag får inte visa de bilderna än då de ska pryda ett skivomlag.

Men Lovisa är  grym. Gitarr, banjo, fiol, sång..gud vad jag avundas musiker.

En weekend

 Jag och J åkte på kortweekend

Åkte tåg i silverpaljettjacka och hann med några vackra affärer

Bodde på fina Grand Central

 såg fantastiska Bruce återigen. Har man en gång satt sig in i hans lyrik och bil-åkarmusik (löparmusik) så är man fast. Som magnetiserad. Han är motsatsen till bitter. Så tacksam, sprudlande och full av självrespekt, kärlek och politik.

"....But when you get to the porch they're gone on the wind, so Mary climb in

It's a town full of losers, I'm pulling out of here to win..."

 Vi åt fin brasserimat

På restaurang med inredning handplockad från gamla brasserier i Frankrike och med lampor från kommunhuset i Ödeshög

Träffade kär gammal vän

 och fotograferade mig själv framför spegeln.

Auktion, vinyl, omslag, Bruce och tallest man on earth

I lördags var jag på en auktion. En gammal hederlig auktion på plats, där man får ropa 20 kr. Det såldes säkert 1000 vinylplattor och 33-varvare. Jag tittar ju normalt inte på skivor, utan jag letar skatter mest bland möblerna och lamporna och porslinet, men nu var det så många lådor med vackra plattor att jag omöjligt kunde gå förbi dem utan att titta lite....

De stod i gamla drickabackar, minns ni de där backarna?

och det slog mig att en skiva förr i världen var så otroligt mycket mer omslag. Bilden blev en så stor del av upplevelsen. Jag var 13 år när cd-skivan slog igenom på allvar så jag hann inte samla på mig några vinylplattor.

Men jag minns att jag lyssnade på sagoskivor hos min farbror. Satt och tittade och tittade och kramade omslagen hårt.

Vinylplatt-omslagen var ju så stora.

 

Tänk att få vara den här tjejen. Få sitta och spela gitarr och dingla med benen på ett countryomslag.

 Den här vackra 33-varvaren var så vacker så den fick följa med mig hem. Vad jag nu ska ha den till? Hänga på väggen? Använda som presentpapper? Har ni varit med om det där någongång, att ni måste rädda något?  Om det så bara är ett skivomslag?

 och den här. Längtar man inte omedelbart dit? Till ett italienskt 50-tal?

och det här? Underligt. Hur har den hamnat i djupaste Värmlandsskogen liksom?

 och sen fanns det en hög med Bruce skivor, nästan alla vackra, men jag letade efter en speciellt

nämligen den här. Jag gillar känslan i den. 

Enkelheten. 

Hoppet. 

Men den fanns inte. Den kanske är för att den är ny?

Jag lyssnar in mig på Bruce extra nuförtiden, för jag lyckades få tag på två biljetter till hans Ullevi-konsert i sommar.

Här är min On the Road lista just nu.

Låt nummer 3 är så bra så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Har NI mina kära vänner några musiktips till mig? 

Musiktips

Åh gud vad jag älskar den här tjejen. Allt hon gör. Vill krypa in under skinnet på henne, bli som henne. För om det är något jag tycker är riktigt fint och häftigt och beundransvärt så är det tjejer som sjunger och spelar gitarrer och andra instrument, för det är något som det här livet inte gett mig alls. Ge hör.  Jag är så otroligt full av beundran till alla tjejer som har det där och gör något av det.

Jag hoppas att jag blir som Brandi Carlile i nästa liv....ser fram emot det fastän det är ett tag kvar.

Värmland har en musikskatt

môra-Per.

Jag känner KÄRLEK!

De har en ny skiva som har fått helt grymma recensioner överallt.

Vi åkte på deras smygreleasekonsert på Café August i Karlstad förra helgen (de spelade på Fröknarna Fräs i somras också)

Det är två fantastiska bröder, Pärra och Hans som skriver texter och komponerar melodier som får hjärtat att liksom gå sönder och samtidigt läkas ihop, och det är så vackert så jag storknar.

och det är spelglädje och värme och fantastiska musiker

Har ni av någon outgrundlig anledning missat Värmlands bästa så har ni chansen att se dem på hemmaplan i Arvika i helgen. Eller lyssna på dem på Spotify eller gå in på deras myspace eller köp deras skivor eller vad som helst men låt dem inte gå förbi obemärkt.

För mig fyller de ett tomrum och skapar näringsrik jord till hela vackra Värmland.

Tack ni underbara.

Ett litet rött piano

När jag var liten drömde jag om ett piano som mina pianofingrar kunde svepa över. Vi hade nämligen inget piano hemma, ingen gitarr, knappt en grammofonspelare. Jag vet inte varför. Vi hade hästar och skidor istället, och vi reste mycket.
Visst överlevde jag min pianolängtan men jag drömde så om ett stort piano för det passade så bra in i bilden jag hade av mig själv. Min bästa vän Peter hade ett piano och jag tvingade honom att spela Twin peaks introt med mig på det pianot gång på gång. Tillslut tröttnade han på mig och vägrade spela piano med mig. Sedan tog pianokarriären slut. Kanske hade jag tänkt mig ta lite pianolektioner som vuxen men det får bli när jag får lite tid över.

Så eftersom jag själv längtade så frenestiskt efter ett piano när jag var liten tänkte jag att Viggo skulle få ett innan han ens fattar vad ett piano är (i själva verket är det väl jag som vill ha ett piano). Så när han fyllde år önskade jag honom ett Kalikåpiano som farmor köpte.

Det är jättefint och har underbara toner.  Och ja, det är ett riktigt piano. Man kan köpa det här.

så tittar vi på världens bästa film Aristocats och lär oss hur det ska låta

Han blir bara svårare och svårare att fotografera för så fort som jag tar fram kameran kryper han fram till mig och ska leka med den.

Letting my heart do the thinking

1) Jag älskar Annika Norlin och har lyssnat på henne i alla dess former så mycket som någon kan ha lyssnat på henne. Jag tröttnar aldrig på henne. Hon sjunger på norrländska och hon är klok, begåvad och nu läser hon till psykolog. Hon har äntligen släppt ett ny album som jag kan få spela sönder.

2) Viggo har varit sjuk i öroninflammation och det har jag varit ledsen för och han med men nu är han bättre och varje leende han ger försätter mitt hjärta i lyckorus.

3) Jag skulle vilja lära mig spela dragspel.

4) Jag har varit inblandad i tre husaffärer på mindre än 4 veckor. Flyttat från ett stort på 200 kvadrat och in i två mindre. Inte konstigt att jag inte har tid att fotografera och blogga. Men hjärtat är lugnt.

5) Och apropå titeln: Sitter just nu och tittar på Odd Mollys direktsända modevisning Spring 2011 från NY. Med fantastisk livemusik av Sean Lennon (John Lennon och Yoko Onos son) och Kemp Muhl. Cover på den här.


På en modells arm stod det "Letting my heart do the thinking"Vackert. Och på biljetten stod det "Respectfully ignoring rules." Det är fint. Som att sitta frontrow. Bästa parkett i soffan. Här i norra Värmland fast i NY. Färgerna är avskalade och nedtonade. Fransar och strumpor. Plum och earthy. Mycket lingeri. Cotton anglaise. Och långa knallrosa hårtofsar. Tjusigt.


Senare: Man kan faktiskt se hela showen här.

Its oh so quiet

Läser idag i tidningarna att Hultsfredfestivalen går i graven. Jag minns mina tre  besökta Hulsfredår i mitten på 90-talet som åren då allting var absolut fel och samtidigt absolut rätt. En tid jag tittar tillbaka på med förvirring och förfasan och förtjusning. Åren då jag var alltför ung och samtidigt alltför mogen. 15 till 17. Så totalt upptagen av mina uttryck och mina kärlekar.

________________________________________________

Höjdpunkten de där förvirrade åren var när jag fick träffa min allra största idol. Tjejen som satte Island på kartan. Som var 90-talets största modeikon (enligt mig)  Flickan som satte standarden, som skapade min stil, som fick mig att känna mig fri och vacker och stolt och som pekade ut en riktning åt mig i den där förvirrade tillvaron som kallades tonår.

Björk på stora scenen i Hultsfred 1996. Jag säger bara det.
Tack Hultsfred för att jag fick träffa henne:

På repeat idag

Den här tösen är klart bäst när hon sjunger på svenska. Jag har lyssnat på den här låten hela dagen. Blir lite lycklig, även om jag inte förstår texten helt och fullt. En blåval skulle väl aldrig äta upp en människa? Spelar ingen roll. Titeln är så fin, hon är så söt och hennes röst så skön.

Och apropå skönt. Igår kväll när jag redigerade pilotporträtt och flygbilder för Wermlandsflyg tittade jag chockad ner på min mage då det helt klart var två starka sparkar som kom innifrån. Sparkarna sa liksom hej hej. Det var en underlig och konstig känsla. Jag visste inte vad jag skulle svara. Knacka tillbaka? hej hej. Det blev liksom på riktigt.

Puts me in a novembermood

Blås din vind ur din tro

på att tron i sig själv räcker till

Att någon i sig själv kan vara nog

Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen

Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen

Om man tror på någonting som du gör

Att aldrig någonsin ge upp

____________

Vals för Satan (Din vän pessimisten)

Jocke Berg

Kent är de enda som kan få mig att vilja klä mig helt i svart (brevid Coco förstås). Dessutom inspirerar de mig till att ta självporträtt och vara lite sådär svår.

Senaste skivan Röd lyser rätt in i min benmärg och kom till mig nu i mörka november som en mood-höjare och jag vill bara klä mig i svart kostym och rött läppstift och gå ut och vara vacker på något ställe med röda sammetsfåtöljer i en kall frostig stad och dricka vichy-vatten och inte prata utan bara existera och lyssna och känna svårmodet som en tung men värmande rock som man behöver i den här delen av världen på den här delen av året då eftertänksamheten och dunklet får plats och plötsligt känns november med sin dimma och tungsinthet som en djup, fashinerande och väldigt stilig kuliss.

_________

Lyssna på beatiga Vals för satan (Din vän pessimisten) eller helst hela skivan. Vackert så det förslår.

Im back

Jag förstår att ni längtat efter mig. Var ska jag börja? En månad utan ett enda blogginlägg. Mycket som har hänt och jag ska berätta allt bildligt men inte just nu.

Jag tror inte att jag hade tänkt att sluta blogga. Jag har bara haft stora förändringar i mitt liv och haft ett enormt behov av att krypa in i mitt skal och vara anonym och försvinna. Men nu har jag ett par nya skor och jag känner mig som vackra Paulo Nutini gör i den här videon. En låt som för övrigt ligger högst på min spotifylista just nu.  

Men tack för att ni är kvar. Jag hoppas inte att ni försvinner så lätt.

U2 eller en rätt (o)vanlig helg i mitt liv

I maj frågade min vän Anna-Lena mig om jag ville följa med på U2.

Om jag ville. 

Det har alltid varit en dröm för mig att se U2. U2 står för något som alltid funnits. Dessutom är Anton Corjbin deras husfotograf, och jag är ett stort Corjbin-fan.

Jag minns när jag var 13 år och bodde i en liten stuga på campingen en sommar med min kusin Linda som var 4 år äldre än mig.

Det var 1991 och hon doftade rökelser och hon var det coolaste jag visste.

Hon hade köpt sina utsvängda jeans i Amsterdam och hon pratade 5 språk flytande. Hon hade fantastiska vänner som kom på besök från Europa i konstiga, gamla bilar. De var vegetarianer och drack sol-öl.

De påverkade mig djupt.

Linda hade just den här sommaren tre cd-skivor som stod stapplade i fönstret i den lilla timrade stugan. En av dem var Cures Boys dont cry, en annan var The Doors (skivan bar samma namn) den tredje var den nyss utkomna Achtung baby med U2.

Jag minns såväl fashinationen jag kände över Bonos röst och försökte tyda texterna i Whos gonna ride your wild horses, One och Even better than the real thing.

Jag satt och fingrade på texthäftet i timmar. Kollade på bilderna och bläddrade fram och tillbaka.

Ibland när inte Linda var hemma och jag fick besök av några kompisar brukade jag låtsas att skivorna var mina. Då satte jag alltid på Whos gonna ride your wild horses och kände mig som en 13-årig tjej med koll.

Det var min första intensiva kontakt med U2.

__________________________________________

Dem andra intensiva kontakten med U2 skulle infinna sig 2000.

Jag pluggade fotografi i Lofoten. Det var alltid samma skivor som rullade runt i cd-spelaren. Björn hade precis köpt U2`s All that you cant leave behind och han spelade den om och om igen. Ingen protesterade. Den var alldeles för bra. U2´s svartvita rock passade ihop med våra bilder som tecknades fram i vätskorna.

Hela den plattan flyttar upp mig till mörkrummet i Lofoten på ett nafs. Jag kan känna doften av kemikalierna. Beautiful day är spår nummer 1.

_________________________________________

Den tredje starka U2 upplevelsen skulle komma ett år senare. Av en slump hade jag vunnit biljetter till Roskilde festivalen.

På den andra kvällen på festivalen fanns det inte ett enda band som jag ville se och regnet öste ner. Jag var alldeles ensam och kände mig blöt och ledsen. 

Jag läste i programmet att de skulle visa en U2 konsert inne på ett biotält med bra ljud. Jag gick dit och det skulle visa sig att det skulle bli min finaste konsertupplevlse denna sommar efter Red Hot Chili Peppers avskedskonsert. 

 Jag stod upp med biobesökarna och sjöng och klappade händerna till en bioduk (!!?) och kände mig så nära Bono då han sjöng With or Without you. 

Dessutom är det en otroligt vacker scen i den här showen då han plockar upp en flicka ur publiken som får ligga brevid honom då han sjunger. Till sist kysser han henne. Det är en helt brutal scen. Det vackraste jag skådat.

När jag såg detta i biotältet på Roskilde lovade jag mig själv att någon gång få se U2 live.

_________________________________

Det skulle alltså dröja ända till 2009.

Men det var värt all väntan. 

Jag och Anna-Lena fick låna min systers vackra hus i utkanten av Göteborg i fredags. Vi kom sent men köpte GT och jag såg på tv innan jag somnade (jag har inte sett på tv på flera månader)

På lördagen gjorde vi oss iordning. Vi lockade håret och jag fotograferade lite.  

Vi åt lunch på ett trevligt trädgårdsfik. Staropramen och vatten.  Maten hann jag inte fotografera innan den var uppäten för jag var så hungrig. Solen sken för första gången i mitt ansikte sedan den 7:e juli.

Sedan gick vi och shoppade.

Klockan 17 började vi gå mot Ullevi.  

Anna fick en öl av en kille.

Jag drack Festis och poserade med Bono. 

Vi kanske var lite i tidigaste laget, men Anna-Lena gillar att vara tidig. Vi åt chips, popcorn och drack öl och pratade med folk så det gick ingen nöd på oss.

Innan vi visste ordet av hade arenan fyllts med folk och David Bowies "Space Oddity" fyllde hela arenan och gav klon i mitten en identitet.

Sedan brakade allt loss och jag tror att Anna-Lena grät på varannan låt.

Scenen och showen var något som jag tror att jag aldrig kommer att få se igen. Tidningarna har redan skrivit om miraklet på Ullevi så mina ord är överflödiga men att säga att vi var djupt imponerade är underdrift. Tack Bono för detta ljuva omänskliga som du bjudit på. Hoppas att biljettintäckterna räcker för strömförbrukningen.

Det var halleluja upplevelse utöver det vanliga.

Efteråt gick vi på en salsaklubb och drack drinkar och pratade om känslor. Jag tjuvfotograferade bordsgrannarna.

 

Dagen efter åkte vi hem. Vi åt sushi till lunch.

Sedan kom jag till ljuva Värmland och kände för att dela min upplevelse med någon efter att Anna-Lena åkt till Gävle.

Jag bar min nya tröja som jag köpt i Göteborg och som har fantastiska färger.

Jag låg i gräset och tittade på himlen och väntade på min kille som jag gjort upp en liten minidate med. Vi hade bestämt träff mitt emellan oss. Vid en sjö.

Jag försökte få till lite romantik. Han hade inte tid så jag följde med honom hem och han visade mig sin lilla nya minigitarr.

Jag tittade på himlen igen och lyssnade på Window in the skies.