An evening to remember

Rehersaldinner på en fin restaurang i Long Island. Rehersal dinner är något man har i Amerika dagen innan ett bröllop. Vi kom in i ett glödande rum.

Rehersaldinner at Louie´s. The photographs will speak for themselves.

A room filled with golden sunlight.

Vi drogs direkt ut till bryggorna och solen.

We were immidiately drawn out to the pantons were the sun were setting.

Medans vi väntade på de andra gästerna passade vi på att fotografera varandra. Ljuset var så vackert och temperaturen så behaglight högsommarvarm.

As we were waiting for all the other guests we just enjoyed the light, eachother and my camera.

 Lillian har en så förträfflig smak när det kommer till smycken. Hon tycker precis som jag om stora ringar. Kanske en bohemvurm som vi delar. Ett oförlöst 70-tal.

 och Roxanne tar alltid andan ur mig med sin skönhet.

David är det finaste och mest väluppfostrade pojke jag vet. Så allmänbildad och intresserad och charmig så man blir alldeles knockad.

Jag fick ta bilder av honom

om han fick ta bilder av mig

Vet ni hur det känns att svansa runt i en blommig silkesklänning som svirar sig runt benen? Jag älskar den här klänningen. Jag bar den nästan varje dag de där varma dagarna.

så till slut fick vi träffa den vackra leende bruden

The bride to be

och alla ville prata med henne och krama så det fanns inte så mycket tid att ta vackra solnedgångsbilder som jag tänkt

 Men det var en mycket festlig kväll med helt makalöst goda humrar och rund pinot gris och trevliga människor.

The funky table as Nadine called us. You can just look at our faces and see how happy we were.

The night went so quickly so before I even understood it was over it was time for closure.

Thank you so much for this fantastic evening Scott and Nadine. It was amazing, in every cell and detail.

among the whisperings and the champagne and the stars

I ett års tid har jag haft en underbar inbjudan, och nu åker vi. På bröllop till New York. Som gäst. På Long Island. Jag är så exalterad.

Hej hej.

Våren är på ingång

Känner ni att våren är på ingång? Ett säkert vårtecken för mig är när jag börjar rensa ut garderoben och skickar hälften av allt jag äger till tradera, second hand och olika forum. Så jag kan skapa plats åt den nya. Det pånyttfödda. Och en sådan här nystart har jag faktiskt inte känt på flera år.

Jag vill rensa, ordna, skapa och organisera. Överblicka.
Dessutom är jag pånyttkär i Odd Molly. Det är så underbart med ett märke som har ett sådant andrahansvärde, att man många gånger kan få tillbaka mer än man betalade för det.

Så här spatserar jag runt i gardroben innan vi ska ut och åka pulka i skönaste tunna bomulssklänningen (Firestarter Remix Dress) och den fantatsiska lilla Kennedy Jackan Tweed Dumble. I filthatt från Cheap Monday. En sak tycker jag, vi borde alla bära fler hattar.

Nu åker klackarna av och pulkabootsen på. Trevlig söndag på er!

En Bernie Dexter -klänning

 

Ni har väl en Bernie Dexter-kläninnig? 

Nåja, de är inte för alla och definitivt inte för alla tillfällen men vill man känna sig uppklädd och få blickar och komplimanger så ska man absolut skaffa sig en. Jag har faktiskt hela två stycken. Det här är den ena. Jag hade den på min systersons dopfest idag (som jag kommer visa bilder på senare)

Det absolut bästa med den här klänningarna är att de har stora fickor. Så genialist. Jag fattar inte varför inte fler klänningstillverkare syr dit några. Man har ju alltid behov av fickor.

Sedan är de sydda i kraftigt, fint bomullstyg. Just det här tyget har Fröken Dexter handlat från Japan (som små hus på engelska landsbygden i bruna, gröna och orangea färger) och jag tror att det gäller de flesta av hennes klänningar.

Tjusiga, ja.  Bästa kvalité, ja. Sköna, ja. Praktiska, nåja, jag är alldeles för rädd om dem för att ställa mig och laga mat i dem även om de nog skulle tåla det också.

Dagarna som går...

Går alldeles för fort. Jag skuttar runt i min fantastiska maxiklänning från Anthropologie, påminner nästan om en elegant Broder Tuck i min asketiska, bruna framtoning. Jag bakar kakor, får besök, lagar mat, eldar, pratar och umgås med Viggo. Tiden har liksom stannat. Jag har varit för lycklig och för olycklig för att kunna blogga. Jag kommer aldrig bli en superbloggare. Har ingen disciplin, för dåligt självförtroende, för stark självkänsla och alldeles för spridda intressen.  

Men kanske räcker det med ett inlägg i veckan? Inte om man ska tro Underbara Claras bloggskola som jag påbörjade för några månader sedan. Då ska det bloggas varje dag.

Men jag famlar mig fram och försöker hitta ett stabilt fotfäste i tillvaron. Till hjälp har jag ett alldeles otroligt, magiskt halsband med turkosstenar och fjädrar som ger kraft utöver det vanliga. Kan inte sluta pillra på det, det är nåt med det som ger mig en styrka. Rättigenom från naturen. Så gött med något som är äkta och unikt och gjort i ett enda exemplar. Så trött på alla klädkedjor som säljer precis allt i hundratusentals exemplar, i plast och mängder och så billigt så man inte kan fatta det. Det kan ju inte gå ihop sig. Något eller någon måste ju lida för att vi ska kunna köpa en tröja för 100 kr. (Jag vet att jag inte har rent mjöl i påsen själv för jag har mängder med varor från IKEA)
Men iallfall, härligt med små märken i få exemplar, handsydda och skapade för att hålla länge. Det är min melodi.

Trevlig fredag på er!

Universums skönaste klänning

Invigningsfest

Först hade vi inte tänkt att ha någon fest för att jag var så trött. Men då blev alla så ledsna så då bestämde vi oss för att ha en iallafall. Min kusin och bästa manliga vän tyckte det skulle vara en burtonesque-fest. Om man ska ha fest är det väl lika bra att göra det ordentligt. 

Så här så inbjudningskorten ut.

Först började allt så lugnt och fint. Alla var så städade och minglande och fina.

Jag var en hybrid. Mellan hjärter dam och Alice.

Alla var där. Ja, även Beetlejuice och Lydia. 

Jag var så lycklig och stissig och uppivarv och alldeles till mig för alla som rest från Stockholm, Göteborg, Örebro, Karlstad och Dalen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fotostudion glömdes bort.

Maten dukades fram. Alla hade med sig då det var knytkalas och gissa om bordet dignade av läckerheter.

Hela köket och huset var fyllt av vackra klänningar och peruker och mad-hatter hattar.

och vi hade pimpat hela huset och allén med heliumballonger och snören och spännande saker

och riktiga Alice i Underlandet var där

och vi hade middagen i tältet.  Sen var det frågesport i lag och musikquizz och kaffe och avec...

och det var galna, vackra, vilda gäster

och riktigt, riktigt nära vänner

och poff så var festen igång. Gitarrer plockades fram och tältet förvandlades till precis det jag ville

och det var precis så magiskt och galet som jag drömt

och vackert och förföriskt

Det var sannerligen en burtonesque-fest i bästa anda

och Edward var där

Jag önskar bara att tiden inte hade gått så fort, att rommen inte var så god och champagneflaskorna så många

kanske önskar jag att tiden hade kunnat stanna så jag fått upp rökmaskinen och studion, vilka bilder det blivit

att mina vänner liksom kunnat flytta in där och då i sina fina kostymer

och min favoritmodell Sara var där

och vi fick presenter. Så himla många fina presenter. Stuckaturer, äppelträd och champagneflaskor

Jag vet inte vart tiden tog vägen. Plötsligt var klockan närmare 05 på morgonen och då hade vi festat i över 13 timmar, och jag lovar er att det kändes som 13 minuter.

Jag vet inte hur man vaknar upp från en sådan här fest. På riktigt. 70 personer. Om man någonsin vaknar upp igen.

Det lär bli en tradition iallafall, även om det dröjer tills jag bjuder in till fest igen.