Dagens visdomsord

- Posted using BlogPress from my iPhone

Blogga för att jag kan

Jag flyger Norweigan Airline och det är det första flygbolaget i Europa att erbjuda fritt wifi ombord. Snacka om service och dessutom lågprisflyg. Så jag skriver en liten hälsning härifrån luften bara för att jag kan.





- Posted using BlogPress from my iPhone

Resa och väska

Ska ut och resa imorgonbitti. Vet inte vad som hänt med mig, sedan jag fått barn har jag liksom drabbats av någon slags resfeber. Vill ångra mig. Vill stanna hemma. Titta på tv. Sitta och kramas med Viggo i soffan. Jag som brukade vara miss globetrotter och resa minst 10 månader i sträck, 10 år i rad. Leva i en väska var det bästa jag visste. Men jag slänger mig ut nu. Det gör jag. 4 dagar utan Viggo. Den enda gången det hänt tidigare var när jag var på personalresa med Fröknarna Fräs till Barcelona.   

Nu ska jag till London och hänga med min gamla studieväninna Corin. Prata fotografi, titta på bilder, gallerier, restauranger, besöka Anthropology och givetvis ska det bli helt fantastiskt. 

Varje gång jag ska ut på så kommer det här med väskor upp. Den ultimata handväskan. Finns den? Den som får plats med både kamera, objektiv, plånbok och läppstift. Har haft en fantastisk sjysst handgjord väska i min ägo i snart tre år. Jag tröttnar aldrig på den. Lädret blir mjukare och mjukare, den växer liksom med sin uppgift. 

fast ibland överväger jag att ge den till min kille Jögga, han är ännu snyggare i den. Från början är det här en killväska.

jag har nämligen börjat sikta på en väska med lite mer canvastyg. Det är så snyggt. Och en med blixtlås så jag kan låsa om mina små ägodelar.

Typ en sådan här med indigotyg. Åh jag dör litegrann. Är den inte helt bedårande?

Hursomhelst.

Vi syns i London i helgen.

Förälskad i Paulin

Ni vet, snart närmar sig en inflyttning och jag längtar så. Just nu är jag i färd att planera köket. Känslan i det, skåpluckor, ton och vibes. Men vet ni vad, jag har inget porslin. Eller ja, jag har lite. Det här. 

Jag har alltid tänkt att mitt drömkök ska ha porslin som är vitt och blått. Precis som Rörstrands Pergola som jag köpte på mig för några år sedan.  

Blått och vitt. Vilka härliga färger. Så rena. Så klara. Så Sapfo. Så grekisk ö.

Men vet ni vad, mattallrikarna är alldeles för stora. Ja, jag tycker faktiskt att alla nytillverkade mattallrikar  är för stora. Det lassas på mat i mängder, och varje gång jag äter mat på mina pergola mattallrikar så blir jag alldeles för mätt därför att jag tar för mycket, och om det är något jag är säker på så är det att vi i dag äter alldeles för mycket mat. Vi kommer gå under av fetmaepidemier. Missförstå mig rätt. Jag älskar mat.

Så just nu letar jag efter mindre tallrikar. 

Assietter funkar tyvärr inte för de är faktiskt för små så då får man ta om typ 4 gånger, och det blir ju lite konstigt. Näe, fransyskan i mig har talat. Tallrikarna får ha en diameter på max 23,5 cm. Vilket tur att min kille äter så lite och är med mig på den här idéen. 

Men för att få tag på så små delikata nätta mattallrikar måste man gå tillbaka i historien och leta porslin på andrahandsmarknaden. 

Åh vad jag letar. Hittar en tallrik där och en tallrik där. Mixar och missmatchar så där skönt att min tallrikshylla kommer vibrera av olika historier och tidsåldrar. 

Men så var jag på auktion i lördags, kom alldeles försent för det mesta var sålt, men jag får syn på den vackraste tallrik jag sett i hela mitt liv. Den tog mig med storm. Sa liksom till mig, "här är jag. Du behöver bara mig". 

Storleken var perfekt. Mönstret tilltalade mig så jag fick gåshud. Såklart var hela setet sålt, 3 tallrikar och 2 ugnsformar, och det till det ynkliga priset av 70 kr. 

Porslinet hette Paulin och från Gustavsberg. Designat av Paul Hoff, gissningsvis någongång på 60-talet.  Så enkelt, organiskt och väldigt vackert. Känns som det kommer från imorgon, men har ändå en historia med 50 år på nacken.

Det skulle verkligen passa vårt hem ute i naturen men ändå med en känslig design och ett tydligt uttryck.

Jag gick hem och googlade. Visst har det sålts då och då på tradera, men de flesta tallrikarna verkar finnas i Japan. Självklart att mönstret tilltalar japanerna.

Det blir väl till att fortsätta leta. Och vänta. Tids nog dyker de nog uppframför mig.

De tre sista bilderna hämtade härifrån.

Odd Molly gjorde mig glad

Idag på posten fanns ett paket till mig som jag var ivrig att öppna. Jag hade nämligen ingen aning om var det var. Jag hade inte beställt något, inte köpt, inte bytt...näe, jag väntade faktiskt inte på någonting alls. Men paketet luktade så himla gott, liksom exklusivt. En blandning av sandelträ och ros. Det vittnade om omtänksamhet.  

vackert inslaget, med känsla av siden på rosetten. I den tjocka kartongen inslaget av tunt florpapper.

och i paketet låg ett par strumpor.  Sådana strumpor som jag faktiskt aldrig ägt trots att 85% av min garderob består av Odd Molly. Sköna, varma, mönstrade, mjuka overknee strumpor med 80% lammull.

Viggo tyckte det var lika roligt som jag att öppna paketet.

Tack käraste käraste Odd Molly, ni vet då verkligen hur ni ska få en tjej med januariblues att känna sig lite lycklig i några minuter.

Och för er oinvigda i Odd Molly kan jag berätta att de just nu har 50% i sina butiker.

Böcker

Jag är besatt av böcker men hinner inte läsa nuförtiden, däremot gör jag saker som gör att jag kan lyssna istället. Så hittade jag appen Storytel. Ljudböcker i mobilen. Till en början dissade jag det totalt. Sa upp abonnemanget en timme efter att jag börjat prenumerera då den betedde sig konstigt.

Men så gav jag det en chans till och då funkade det riktigt bra. Hörde fantastiska Mia Skäringers Avig Maria. Så fin och så äkta. Den fick mig att fundera mycket på mitt eget liv. Mitt eget uttryck. Vad man gömmer och vad man visar. Vad som är på riktigt och vad som är yta.

Eller som hon själv skriver om sin bok:

Den här boken heter Avig Maria. Morsan. Madonnan. Horan. Kvinnan. Människan. Går genom fulrum och finrum. Ibland naken, ibland jävligt påklädd. Den heliga Marian med tröjan ut och in som smygröker i fönstret när ungarna somnat, som vänder på strumpan så ingen på det viktiga mötet ska se att det gått maskor. Som går in i väggen och försöker ta för sig lite av luften i ett rum fullt av roliga män.

Om ni ska läsa något i år så ska ni läsa den här boken. Ingen kan som hon få mig att skratta och gråta så mycket på samma gång.

Nu infann sig ett litet tomrum och jag undrar vad jag ska sätta tänderna i härnäst. Har ni något boktips till mig?

hej då Stockholm och hej Corin

2002 var jag student i Sydafrika. Det var min vän Anki som hade hittat en spännande antropologi-utbildning (och en kille förstås) på Rhodes University i den lilla staden Grahamstown i Sydafrika. Själv var jag i ett vägskäl i livet. 

Jag bodde i Stockholm, minns inte om det var i tredje eller fjärde hand. Jag flyttade runt bland lägenheter som jag aldrig riktigt fann mig tillrätta i. Jag gick hellre på bio på kvällarna än gick hem till de där tomma, kalla hemmen. Såg Amelie på bio sju gånger den där hösten. Bio eller barer. Popcorn till middag. Det var ett ändlöst barande den där hösten 2001. Restauranger och sena vinkvällar på Kungsholmens tapasbarer. Provade ett kollektiv ett tag men blev utfryst för att jag bar skinnskor och jobbade på Stureplan. Visserligen bara extra på en bokhandel men kanske var det inte rätt bokhandel. Jag passade inte in kollektivet, även om jag gärna velat passa in.

Jag jobbade dessutom som assistent till en fotograf som höll på att avveckla sitt företag för en flytt till Barcelona, men han garanterade mig att han skulle hitta ett nytt jobb åt mig. Jag började sakta bredda mitt nätverk, hängde med spännande fotografer och intressanta människor. Det var kul. Vernissager och gallerier. Jag tänkte, stannar jag i Stockholm nu blir jag kvar för evigt. 

Jag fick ett erbjudande om ett förstahandskontrakt på en lägenhet som skulle passa mig perfekt, men om tog jag den skulle jag bli kvar. Det visste jag. Stockholm behåller en. Gör en beroende. Boenden så dyra att man omöjligt har råd att ta sig någonannanstans.

Stockholm var vackert. Stilla, elegant, kallt, ensamt, tillrättalagt och exklusivt. Jag bar klackar varje dag. Åt god mat. Drack fina viner. Stötte ihop med bekanta, "visst, jag jobbar som assistent åt en reklamfotograf."  Visst är jag på gång. Nån att satsa på. Visst kan det bli något av mig. Bruden från landet. Från Värmland.

Men jag kände, stannar jag nu blir det för evigt. Det blir ingen återvändo. Stockholm kommer behålla mig och jag är inte säker på att jag vill det. Det är för dyrt och kallt att leva här.
Det var då Anki tipsade mig om den där fotoutbilningen i myllrande Sydafrika. Sydafrika lät som motsatsen till Stockholm. Varmt, färgstarkt, fattigt och politiskt på gång. Det lät spännande. Nytt. Utmanande. Så jag sökte, och kom in.

Packade min väska och flyttade för ett tag till Sydafrika som student.

Jag kom aldrig tillbaka till Stockholm. Det var precis som jag förutspått. Antingen eller. Stockholm hade sagt till mig: Jag tar hand om dig om du vill. Men jag ville aldrig. Jag ville gå en annan väg.

Det är jag glad för. I Sydafrika blev jag bästa vän med Corin från Pretoria. Corin var specialstudent. Invald av vår speciella professor. Jag var specialstudent. Den enda från Europa på hela utbildningen. Så visst fann vi varandra. Vi delade en passion. Uttryck.

Corin tryckte bilder på 24 karats guldpapper. Hon var udda. Vi delade mycket den där våren. Hon var den enda jag skulle till att behålla kontakten med från den tiden.

Numera bor Corin i London och jobbar som fotograf. Själv är jag en utsliten småbarnsmorsa som behöver storstadsinput.

Tack för att du tar emot mig Corin.
Vi ses på torsdag då jag flyger till London för en helg med bara dig.

Bilden: Jag och Corin, självporträtt 2002

Renovering fortsätter: Stilbrott

Ahh, det blir aldrig färdig. Jag river och sliter mig i håret. Suckar och morrar och förbannar denna tid, denna tid som är så rättvist fördelad över världen, ahh, varför kan det inte gå fortare.

Jag skjuter hela tiden fram deadlinen till inflyttning, vågar knappt svara när människor frågar hur det går. Men hur skulle jag kunna veta att det tar dubbelt så lång tid att renovera ett hus än att bygga ett nytt? Det ska först rivas, sedan putsas upp, tänkas om, funderas ut och sedan sättas tillbaka. Ett mödosamt arbete. Inte konstigt att vårt slit och slängsamhälle dyrkar det nya och hellre köper nytt än lagar det gamla.

De första strålarna letar sig fram över bergen och nere i dalgången ligger fortfarande dimman tät. Det kommer bli en fin dag.

Visst är det något speciellt att se solen gå upp över ens egna marker. Ser hur strålar klättrar sig fram över snön och sakta smälter frosten på fönsterrutorna. Man kan känna sig lite som en godsdam, om så bara för en stund.

och mina härbren och uthus. Åh vad jag älskar mina uthus. Så vackra gamla fina timmerhus som berättar så många historier. 

Så får jag ta med er in. In i glasverandan som är alldeles nybyggd, fast med de gamla dörrarna och de gamla fönstren. På väggarna har vi satt pärlspont, än så länge omålat då vi fick bannor då vi målat taket i alltför kallt rum. Så det får målas till våren.

Men det blir en fin ingång, ett tjusigt rum där jag ska ha gamla romantiska rottingmöbler och spetsgardiner. Där man kan sitta och dricka punch på våren och hösten. Men vad säger ni, ska färgen vara heltäckande eller vara någon form av lasyr? Kanske rentav linoljefärg?

så min pappa igen då, som lägger in sin signatur överallt han kan. Han gör fönsterbrädor och foder till alla fönster, men inte vilka släta maskinhyvlade fönsterbrädor som helst utan helst rundade former och gärna okantat.

Så ska jag ta med er en våning upp, och håll i er nu, för nu kommer stilbrottet.

Detta gamla 1800-tals torp (ja, det hette faktiskt torp i mäklarens och lantmäteriets papper, fast det numera mer liknar en slags herrgård) har fått ett väldigt speciellt tak på övervåningen i det som kommer bli bibliotek och -yogarum.

Det var min pappa som frågade mig, vill du ha rundade timmerstockar i taket?

Vad säger man till det liksom. Vilken gåva. Med all sannolikhet har han själv planterat dessa granar som liten pojke. Sedan har han gallrat, röjt och skött om, tittat till och sedan 50 år senare bestämmer han sig för att det är dags att avverka. Vilket han också gör, sågar ner varje träd själv. Får hjälp med att dra ut dem till vägen och förflyttade till plats lämplig för att torka. Sedan forslat dem till sågverket där han själv haft uppsikt på hela sågningen. Sedan har han hyvlat och putsat....

och nu sitter de uppe i mitt tak. 

Snacka om självförsörjande och att följa hela kedjan. Och allt inom en radie av 3 mil. 3 mil och 50 år. Det är helt otroligt. Jag vet att jag pratar mycket om min pappa här men jag har en sådan otrolig beundran för honom och hans filosofier och sätt att leva.

Om 300 år kommer de att undra vad det var för någon människa som hade dille på alla dessa tak runt sekelskiftet 2000. Jag ska skriva ett eget inlägg om dessa tak som kommer gå till svensk bygg och -kulturhistoria i Värmland.

Så visst är det ett stilbrott att placera in sådant här tak i ett sådant här hus, men jag har redan stilbrottat med att sätta in induktionshäll, varmluftsugn och golvvärme, och vem kommer döma? Huset har spår av 1700-tal, 1800-tal, sekelskift, 40, 50 och 60-tal. Nya takpannor las på 80-talet liksom en ny vedspis (som jag tagit ut och ersatt med den äldre) så visst. Vilket årtal är det viktigaste? Vem bestämmer vad som är rätt?

Det finns säkert stilpoliser som kanske tycker att vi har brutit mot regler, men vi har också skapat. Något alldeles nytt. Dessutom kommer vi inte frysa om fötterna. Och vi ger denna gudomliga 1800-tals gård hennes forna, gyllene glans tillbaka, och i detta vilar min tillit.

Snickaren heter Stefan, han kan den här byggkonsten. Han är helt otrolig. Jag vet inte vad vi skulle göra utan honom.

Ja, det tar tid, och det kommer fortsätta ta tid. Jag kommer vara en urdålig kompis som aldrig har tid att ses och fika några månader till. Jag kommer vara en tråkig älskarinna och flickvän som bara pratar renovering, tak, kök, färg, spackel och kakel ett tag till. Jag kommer inte ha tid med regenbunden träning den här vintern heller för jag är helt absorberad och uppslukad av detta projekt. Men jag kommer aldrig vara en dålig mamma,  Viggo är viktigast av allt.

Det var allt för idag. 

Underbar helg

Jag måste bara berätta vilken fantastisk helg jag haft. Det har tränats, åkts skidor, pussats, kramats, kyssts, festats, coachats, organiserats, mysts, talats och dessutom har min allra, allra bästa vän (och kusin) fött en baby i helgen. Underbart! 

Har liksom blivit kär

Ni vet, jag är ju i ett ändlöst renoverande, byggande och dekorerande. Ja, jag har blivit beroende av inredningstidningar och andras bilder på franska lantkök på internet i byggandet av mitt drömhem. Jag har blivit alldeles besatt, men så är det kanske när man bygger och renoverar? Eller skapar något överhuvudtaget.
Hursomhelst så har jag samlat högar med mappar på mitt skrivbord på min dator. Mapparna innehåller andras bilder och har namn som verandor, badrumsinspiration, fönster, köksinspiration  och sovrum. Problemet är bara att när jag ska återge källan till dessa bilder så vet jag inte vart bilderna kommer ifrån, och det är ju det värsta som kan hända. Använda någon annans bild utan att berätta att det är någon annans bild. Det är ett upphovsrättsligt brott.

Nu är dock detta löst för jag har hittat Pinterest! Man pinnar helt enkelt in bilder man finner intressanta. Det är en live-moodboard kan man säga. Och bilden förlorar aldrig sin källa därför att den hänger med dem. Grymt.

http://pinterest.com/frosthelena/

190 sidor bok

En gång i Frankrike träffade jag en kvinna som hade gjort böcker till sina barnbarn. Varje barnbarn hade en sisådär 10-12 böcker om sitt liv från det att de var nyfödda. Mormorn hade klistrat in biljetter, teckningar, bilder, fotografier..ja, det var otroligt fina små inspirerande verk i tjocka pärmar, och barnbarnen älskade att bläddra i dessa. 

Visst var det scrapbooking, men hon hade startat med det här redan på 50-talet till sina egna barn långt innan scrapbooking var uppfunnet, och det som var så häftigt var att hon var så konsekvent i sitt boktillverkande. Hursomhelst lovade jag mig själv att göra detsamma om jag själv någongång skulle få barn, och nu har jag hållit det.

I mellandagarna tillverkade jag en bok om Viggos första år. Det blev 190 sidor, otroligt svårt att välja men väldigt roligt att göra. Nu gäller det bara att hålla i, att få till en bok för varje år.

Jag snodde en idé från min vän Fredrik Ödman och scannade in en hårtuss.

Sedan är det sida upp och sida ner med händelser från hans första år.

och även denna bok är gjord på blurb som jag så varmt rekommenderar.

Tuesday afternoon

Jag tänkte utforska nya marker och våga trycka in på rec-knappen på min ena kamera. Så jag gjorde det en eftermiddag när min guddotter fyllde år. Inget märkvärdigt kalas utan en fin vanlig vardag. Dessutom besöker jag min kompis Pias butik Vackra och provar en gudomlig Ewa i walla-klänning. Just nu är den nersänkt med 50% och jag tror att hon har två kvar. Den är väldigt vacker.
Låten "Goodbye Alice in Wonderland" med Jewel.

Nytt år

Det har varit ett nytt år nu, i ungefär 10 dagar. Jag känner att 2012 blir ett häftigt år, inget mellanår som 2011 utan ett häftigt sprakande engagerande år med mycket roliga jobb, inspirerande händelser och kärlek så man håller på att spricka.

Jag ska försöka gå tillbaka till ursprungs-Helena och skriva mer. Författa texter och komma tillbaka till den Helena som skrev så mycket så pennan brann. Jag ska vara fullständigt ärlig mot mig själv, vara rak, i tid och fullfölja planer. Ja, det ska jag. Det kommer bli ett riktigt bra år det här. Det känner jag.

Bilden kommer härifrån.

Mitt bildredigerande

Det har kommit lite frågor om hur jag redigerar mina bilder, och svaret är att jag knappt redigerar alls. Faktum är att jag är livrädd för redigering därför att det känns som om jag fuskar. Jag är jättetöntig. Faktum är att jag gärna skulle redigera mina bilder så här hårt därför att det är väldigt vackert, men på något sätt känns det då mer som en målning.

Men visst är det vackert!

Men min grundidé är att är en bild bra så är den det från början. Sedan kan den alltid bli bättre eller uttrycket mer förstärkt med redigering. Så redigering är ett måste. Mer eller mindre.

Jag har mycket kvar att lära.  

Min kusin Markus tycker att redigeringen är det som är roligt, här har han plåtat vår vän Chris med sin dotter Noah. Markus håller på en hel del med HDR (där många bilder med olika exponeringar läggs ihop till en) men dit har jag inte riktigt kommit än även om det är väldigt spännande.

Så redigerinsgblyga jag då? Jo, jag använder olika program men kortfattat kan jag säga:

När jag tar bilder med min iphone använder jag en app som är gratis som heter Instagram. Det finns säkert hundra olika appar som gör samma sak men just den gillar jag. Det blir lite snapshotaktigt över det hela. Här har jag plåtat Jögga på stranden.

När jag fotograferar med mina kameror plåtar jag alltid i RAW, sedan bildbehandlar jag dem antingen i Photoshop eller Lightroom beroende på. Lightroom är grymt, och speciellt när många bilder ska ha samma behandling.

I Lightroom använder jag mig av olika filter (lightroom presets) som jag antingen gjort själv, hämtat från Deviantart eller köpt av någon på nätet. Vissa tycker kanske att det är fusk att använda andras filter, men jag kommer från den gamla analoga skolan och jobbade jag alltid med olika filter. Dessutom tycker jag att det är oändligt mycket mer kul att vara ute och plåta än att sitta framför datorn och pilla. 

I Photoshop använder jag mig av actions som jag antingen gjort själv, hämtat från Deviantart eller köpt på nätet.  Deviantart är grymt, där finns allt möjligt roligt. Fonts, penslar, filter...man kan se det som en stort härligt, kreativt bibliotek där människor delar med sig av sina uppfinningar.

Hur redigerar ni? Hur tänker ni kring bilder och redigering?

Jag dog just litegrann...

Genom Me and Alice hittade jag till Brown dress with white spots och fastän jag är en sådan där surfare som surfar runt och hittar lite här och lite där har jag faktiskt aldrig tidigare snubblat över ett enda ställe med så mycket inspirerande bilder. Jag vet inte vem fotografen är, eller om det bara är bilder som är ihop-plockade . Säkert är att personen ifråga har en grym känsla.

Otroligt inspirerande! Jag vill krypa in i den här människans värld.

Jag och Dan Andersson

Så länge jag kan minnas har min pappa läst poesi för mig, men inte vilken poesi som helst utan Dan Andersson. Det var som att det var ett sätt för mig och pappa att mötas. Ibland när de vanliga orden inte räckte till kunde en rad ur en Dan Andersson-text hjälpa till.
Pappa tyckte det var roligt när jag lärde mig dikterna utantill och jag var ganska duktig på att memorera texter. Så vi möttes där någonstans mellan timmerkojor och granskog.  Fortfarande möts vi i Dan Anderssons-land. En textrad här och där för att besjäla denna bitvis vackra och hårda verklighet vi lever i.


Jag delade Dan Andersson med farmor också. Sjöng Sissi för henne högt. Jag grät lika mycket varje gång då jag kom till slutet.


Jag minns när jag och Jögga var nykära, då kunde  han sitta på sängkanten och titta på mig när jag läste högt ur Svarta Ballader, men det har han slutat med. De borde finnas en lag på att man inte får sluta med sådant.


Tänkte börja läsa för Viggo så fort tiden är mogen. Jag vill att han ska begripa vad det innebär att ha granskogsarvet, det mörka vemodet, kunna se bortom sjumilaskogen, tycka om ensamheten och begripa att den bitvis grubblande mörkheten som varje människa äger inte är farlig. Men också känslan att förstå att det är vackert.


Har ni inte upptäckt Dan Anderssons skatt ännu så är det på tiden. En utmärkt start är Gillet på vinden. Så tänd i brasan, dra filtarna runt er, läs högt och låt er förföras av ett spöke:


"Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?
Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?


Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:
nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös -
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.


Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.


Och jag sade: "Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat."


Och han svarade: "Att få se däj ren länge önskade jag,
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag."
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.


Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:
"Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?"


Och han sa: "Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.


Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.


Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
det var vad intet öra hört och intet öga sett."

*

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.


Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä."

Årskrönika 2011

Det blir svårt att slå 2010 som var det mest händelserika året under hela mitt liv, men jag måste ändå summera 2011.

Årets naturupplevelse: Haralöpet är en grymt fin skidslinga på antingen 6 km eller 11 km. Den går precis utanför min sambos dörr. Den är alldeles platt och går över vackra myrer och sköna tallskogar, genom nåt granparti och ut på en sjö. Ja, gud vad jag älskar det här spåret. Det har lärt mig att staka. Hela vintern 2011 var det fint före.

Årets bad: Står Hamambadet i Arvika för. Har ni inte varit där måste ni åka dit. Så ljuvligt. Jag var där med ett kärt tjejgäng till mig och det var absolut bedårande.

Årets bästis: Min 11-åriga guddotter Alva. Vi har så himla roligt hela tiden. Skrattar jämt. Alva är underbar att vara med, så är hon intresserad av fotografi och delar detta med mig.

____________________

Årets mammaledighet: Stod jag själv för. Jag skulle kunna vara mammaledig för jämnan så mycket som jag har att stå i.

______________________

Årets sorg: Då min älskade gamla vän Erik avled i de norska fjällen då han gjorde det han tyckte om mest av allt.

Carry on my wayward son,

For there`ll be peace when you are done

Lay your weary head to rest

Don't you cry no more

Once I rose above the noise and confusion

Just to get a glimpse beyond the illusion

I was soaring ever higher, but I flew too high

___________________________

Årets kalas:
 Stod både Jögga och Viggo för. Jögga fyllde 40 och Viggo 1 år. Olika tillfällen förstås.

 Men då jag var både värdinna, toastmadame, lekledare, servitris, kock, dj och bartender på Jöggas 40-års fest hann jag inte ta en enda bild på det fantastiska kalaset. Och eftersom alla litar på mig tog ju ingen annan bilder heller. Så kan det vara ibland.

Årets möte: När vi blev inbjudna till OM´s huvudkontor och Per Holknekt bjöd på fika. Det var så tokigt, men väldigt roligt. Där fick jag träffa både Katinka, Malenami, Lingonberrie , Oddmolly-holic., Fröknarna Wikman, Doktor Molly och en massa andra. Jag fick helt enkelt en massa nya kompisar. (De som är utsuddade på bilden är det för att de bloggar anonymnt, det kan man ju också göra)

Årets letande: Mitt tapetletande då de flesta tapeterna i mitt älskade 1800-tals hus tyvärr inte fick vara kvar pga nya eldragningar och liknande. Men de ersätts av nästan lika fina. Tapeter är det nya svarta.

Årets kappa: Utan tvekan den sibirsk-inspirerade Swain Tweed Coat. Det är den vackraste kappa jag någonsin sett och den kommer aldrig att lämna mig.

Årets inspiratör: Pia (till höger i bild) Åh vad jag tycker om denna människa. En storasyster. Vän. Mentor. Och varje gång jag kliver in i hennes butik kliver jag in i en annan värld och blir jag så överväldigad av Ella (Fitzgerald) och fågelkvitter och dofter och vackra prylar och av hela hennes uppenbarelse. Avlägg ett besök hos henne nu.

Årets kyrkbesök: Melvins dop, mitt andra gudbarn. Kusinen från stan. 

Festen hölls på Kristina och Håkans takterass med vidunderlig utsikt. Det var dragspel och tjo och tjim.

Årets roligaste uppdrag: Var det jag gjorde för Värmlandsmat. Åh det var var spännande att åka runt i halva Värmland och fotografera passionerade och hårt arbetande bönder och matproducenter.

Årets kuliss: Björkaholm Qvarn: Vilken miljö. Skulle vilja låna denna kvarn och göra några riktigt spännande bilder. Mjölet och känslan och karaktären. Ljuvligt.

Årets idyll: Vad kan jag säga. Vårt snart färdiga hus ligger på en plats som gör mig så lycklig.

Årets beauty: Sofia som jag fotograferade i juni. Hennes klänning var riktigt fotogenique, och så var hon.

Årets bröllop: 
Åh jag var på så himla många roliga bröllopsfester under 2011 (Karolina o Markus, Lisa och Jacob, Gert och Therese, Jenny och Martin, Charlotta o Simon med flera) men vildaste av dem alla måste Helena och Michaels ha varit. Vilken fest! Helt spektakulär!!

______________________

Årets arkitektupplevelse: Gaudis Casa Battlo Barcelona. Vilken upplevelse, jag blev helt såld. Ett hus helt inspirerat av havet och helt avsaknad av en enda rak linje.  Jag bara gick och gapade. Paradis!

_____________________________

Årets musikupplevelse och nyfunna vänner: Fantastiska môra-Per. Vilket gäng. Det bästa Värmland (och kanske Sverige) har. Texter på samma nivå som Lagerlöf, Springsteen och Fröding.  

__________________________

Årets hangover (med hänvisning till filmen): 

Fröknarna Fräs personalresa till Barcelona. Hade jag vetat att min lilla hönsgård skulle bete sig som ett gäng unghästar utsläppta på grönbete hade vi kanske inte åkt dit. Men det gjorde vi, och jag säger: What happens in Barcelona stays in Barcelona. Men vi hade väldigt roligt. *Nä, jag skojar bara, det gick lugnt till.

*Det gör jag inte alls.

__________________________________

Årets färdigställande: Ateljé Haga Blanche. Det tog några år men tillslut fick min syster garaget färdigt med Atelje på västra delen. Underbart.

Årets finaste: Elefanten vi fick se på Koh Lanta i november. Liksom efterlängtad.

__________________________

Ja, 2012 kommer att se annorlunda ut. Det kommer bli ett helt annat år.

2010 var verkligen spännande, liksom 2009 var ett helt annat slags år, 2008 ett annat, 2007 var ju kul det med. 2006 är preskiberat. Kanske berättar jag om det året då jag är en gammal tant.

Tack så länge kära vänner!!