Plantera äppelträd med vänner

 

Vi fick besök av gamla, goda vänner som numera bor på andra sidan jorden i tropikerna. Jag kände att jag ville ge dem en annorlunda upplevelse som är varaktig för oss alla på flera sätt.  Har länge tänkt plantera lite fruktträd men har helt enkelt inte haft tid för det och frågade dem om de var sugna på att hjälpa till att få ner lite träd i backen.

Sagt och gjort. Jag for iväg och köpte 4 äppelträd (olika sorter), två päronträd och en ek. Sedan hade vi att göra.

 Barnen skördade resterna från landet och hittade både sallad, lök, potatis och morötter.

 Jag vet att de tyckte det var spännande och att de kommer få minnen och kunskap med sig för alltid. När de kommer nästa gång kommer vi förhoppningsvis kunna skörda lite frukter. 

 Att odla, gräva, så, plantera och se saker växa måste vara det i särklass mest lyxiga som finns. Det tillfredställer det mest grundläggande och ger en sådan behaglig känsla i kroppen. Jag hoppas även att jag kan få min kusin Markus att förstå detta (vilket jag tror jag redan fått honom att fatta)

Hoppas att träden växer sig starka och överlever vindar och vintrar och ger massor av frukt i framtiden.

Vilken och varför

Längtar lite efter min musa. Om nu en man kan vara musa. Det kanske han inte kan vara. 

Så utforskar jag nya marker. 

November är perfekt för det. Och jag famlar liksom. Jag vill vara upptäcksresande och hitta nya platser hos mig själv och i mitt uttryck. 

Utveckla.

Nya sidor. Nya tekniker. Nya språk. 

Så istället för att gå italienska för nybörjare har jag skaffat mig lite nya photoshopböcker,

Det är roligt. Om man har tid och sätta sig så är det en helt ny värld som öppnar sig. Det är så många val.

Jag ställer frågan: Hur förmedlar man en känsla på bästa sätt? Hur gör man upplevelsen så stark som möjligt? 

Det är ju något jag har funderat på i så himla många år, och ju mer jag  funderar desto fler sanningar kommer fram.

Jag har alltid gillat "naturell" bäst, för jag får för mig att den är närmast "sanningen", och sanningen är och kommer alltid vara det mest intressanta för mig.

Men är inte sanningen subjektiv? Har inte verkligheten den färg som kodak bestämt? (Sagt av Henri Cartier Bresson)

Så vilken av dessa fyra bilder på Viggo berättar starkast om den där dagen i somras? Och varför?

Bacalao eller minnen av mat

När jag pluggade i Lofoten i nordnorge blev jag en gång bjuden på Bacalao. En skön gubbe gjorde den norsk-portugisiska fiskgrytan på öppen eld efter en segeltur och jag minns att jag tänkte att det nog var det godaste jag någonsin ätit.

För något år sedan stötte jag på den igen på en restaurang där den tyska kocken hade bott i Lofoten, och jag fick en likadan aha-upplevlse. Jag slängdes tillbaka till den nordnorska kusten och doften av fiskkryta på eld under öppen himmel och jag begärde att få receptet men kocken sa skrattande nej. (Många kockar har en väldig stolthet, gömda hemligheter och klurigheter för sig)

Så idag bestämde jag mig för att testa att göra den själv. Jag googlade ett recept (vilket alltid är riskabelt om recepten kommer från privatpersoner för det är en massa hillibillies därute, inkl. mig själv som lägger ut ofullständiga recept) men jag tyckte det var värt att testa.

Så jag handlade färsk sej (originalreceptet är torkad torsk) och varvade:

-skalad, skivad potatis typ 6 st

-3 dl olivolja

-färsk tomat minst 7-8 st stora (men jag hade bara små hemma)

-3 gula lökar, skivade

-2 vitlöksklyftor 

-En röd paprika

-3 matskedar tomatpuré

-en kanelstång

-lagerblad

-1 kub grönsaksbuljong

-lite chiliflakes

Voila. 

Sen kokade jag ihop allt i min underbara Le Creuset-gryta.  Fick koka tills potatisen var mjuk men med facit i hand hade jag väntat med att lägga i fisken tills bara 10 minuter av potatisen återstår för då slipper man sönderkokt fisk( som är väldigt vanligt i Norge, ingen kritik Norge, ni har bara haft för mycket fisk i er historia)

Så serveras grytan med färskt bröd.

Blev det så fantastiskt som jag minns det då?

Svar: Ja. Så otroligt enkelt, okomplicerat, nyttigt, färgstarkt och perfekt. Det är svårt att förstå att så få och enkla ingredienser ändå kan skapa en sådan komplett upplevelse, men kanske lever den på det där minnet som jag har från Lofoten.

Så apropå minnet och mat, har ni sett Råttatouille? 

Det är världens bästa film och jag skojar inte. 

Så komplett, magisk, symbolisk och mångfacitterande att jag nog skulle kunna se den 100-tals gånger och ändå alltid hitta något nytt.

Det här är min favoritscen. 

Den handlar om det där, minnet och mat. Vad maten kan få oss att minnas.

__________________________________________

Så, vad har ni för magiska minnen av mat?

Summering av helgen

Hejsan kära vänner

Nu är jag tillbaka ifrån London. Hoppas att ni förlåter några dagars ickebloggande. Iochförsig kom jag hem redan i måndags men jag behövde komma ikapp lite.

Det var fantastiskt att få träffa Corin igen. Jag brukade känna henne som en ung flicka men det var en stolt dam, en kvinna som träffade mig nu.

Det är spännande att umgås med andra fotografer, att plåta ihop. För fastän man har samma utgångsläge, samma ljus, samma ram och kanske tillochmed samma kamera så kommer bilderna aldrig någonsin att se likadana ut därför att man har olika ögon. Olika temperament. Olika syn.

och Corin hade köpt sig en fantastisk våning med trädgård och stort vardagsrum.

och i vardagsrummet hade hon en inspirationsvägg med konst hon beundrar, så varje morgon hon vaknar   ser hon sin vägg och vad hon måste leva upp till.

Så skulle hon måla sitt vardagsrum men var inte helt säker på färgen, så då hade hon målat två testväggar för att hitta rätt. Men jag tyckte det var grymt vackert, nästan som poesi. Det är visst så här man ska göra när man ska hitta rätt för att se hur färgen artar sig i lika ljus.

Corin tog bilder på mig i sitt kök med underbart västerljus.

och överallt vacker konst i fina ramar

stilla och behagligt jus

en bokhylla fylld av spännande konstlitteratur och fotoböcker, och Corin framför sin entré

och några hundra meter från hennes hus fanns den mest spännande park, Darwins Park. Dinosaurier från 1800-talet (så som de då trodde att dinosaurier sett ut)

det var Corins favoritplats

och Viggo skulle faktiskt älska den

Ja, det var det för idag. Imorgon ska jag berätta om allt det andra.

hej då Stockholm och hej Corin

2002 var jag student i Sydafrika. Det var min vän Anki som hade hittat en spännande antropologi-utbildning (och en kille förstås) på Rhodes University i den lilla staden Grahamstown i Sydafrika. Själv var jag i ett vägskäl i livet. 

Jag bodde i Stockholm, minns inte om det var i tredje eller fjärde hand. Jag flyttade runt bland lägenheter som jag aldrig riktigt fann mig tillrätta i. Jag gick hellre på bio på kvällarna än gick hem till de där tomma, kalla hemmen. Såg Amelie på bio sju gånger den där hösten. Bio eller barer. Popcorn till middag. Det var ett ändlöst barande den där hösten 2001. Restauranger och sena vinkvällar på Kungsholmens tapasbarer. Provade ett kollektiv ett tag men blev utfryst för att jag bar skinnskor och jobbade på Stureplan. Visserligen bara extra på en bokhandel men kanske var det inte rätt bokhandel. Jag passade inte in kollektivet, även om jag gärna velat passa in.

Jag jobbade dessutom som assistent till en fotograf som höll på att avveckla sitt företag för en flytt till Barcelona, men han garanterade mig att han skulle hitta ett nytt jobb åt mig. Jag började sakta bredda mitt nätverk, hängde med spännande fotografer och intressanta människor. Det var kul. Vernissager och gallerier. Jag tänkte, stannar jag i Stockholm nu blir jag kvar för evigt. 

Jag fick ett erbjudande om ett förstahandskontrakt på en lägenhet som skulle passa mig perfekt, men om tog jag den skulle jag bli kvar. Det visste jag. Stockholm behåller en. Gör en beroende. Boenden så dyra att man omöjligt har råd att ta sig någonannanstans.

Stockholm var vackert. Stilla, elegant, kallt, ensamt, tillrättalagt och exklusivt. Jag bar klackar varje dag. Åt god mat. Drack fina viner. Stötte ihop med bekanta, "visst, jag jobbar som assistent åt en reklamfotograf."  Visst är jag på gång. Nån att satsa på. Visst kan det bli något av mig. Bruden från landet. Från Värmland.

Men jag kände, stannar jag nu blir det för evigt. Det blir ingen återvändo. Stockholm kommer behålla mig och jag är inte säker på att jag vill det. Det är för dyrt och kallt att leva här.
Det var då Anki tipsade mig om den där fotoutbilningen i myllrande Sydafrika. Sydafrika lät som motsatsen till Stockholm. Varmt, färgstarkt, fattigt och politiskt på gång. Det lät spännande. Nytt. Utmanande. Så jag sökte, och kom in.

Packade min väska och flyttade för ett tag till Sydafrika som student.

Jag kom aldrig tillbaka till Stockholm. Det var precis som jag förutspått. Antingen eller. Stockholm hade sagt till mig: Jag tar hand om dig om du vill. Men jag ville aldrig. Jag ville gå en annan väg.

Det är jag glad för. I Sydafrika blev jag bästa vän med Corin från Pretoria. Corin var specialstudent. Invald av vår speciella professor. Jag var specialstudent. Den enda från Europa på hela utbildningen. Så visst fann vi varandra. Vi delade en passion. Uttryck.

Corin tryckte bilder på 24 karats guldpapper. Hon var udda. Vi delade mycket den där våren. Hon var den enda jag skulle till att behålla kontakten med från den tiden.

Numera bor Corin i London och jobbar som fotograf. Själv är jag en utsliten småbarnsmorsa som behöver storstadsinput.

Tack för att du tar emot mig Corin.
Vi ses på torsdag då jag flyger till London för en helg med bara dig.

Bilden: Jag och Corin, självporträtt 2002

Värmland har en musikskatt

môra-Per.

Jag känner KÄRLEK!

De har en ny skiva som har fått helt grymma recensioner överallt.

Vi åkte på deras smygreleasekonsert på Café August i Karlstad förra helgen (de spelade på Fröknarna Fräs i somras också)

Det är två fantastiska bröder, Pärra och Hans som skriver texter och komponerar melodier som får hjärtat att liksom gå sönder och samtidigt läkas ihop, och det är så vackert så jag storknar.

och det är spelglädje och värme och fantastiska musiker

Har ni av någon outgrundlig anledning missat Värmlands bästa så har ni chansen att se dem på hemmaplan i Arvika i helgen. Eller lyssna på dem på Spotify eller gå in på deras myspace eller köp deras skivor eller vad som helst men låt dem inte gå förbi obemärkt.

För mig fyller de ett tomrum och skapar näringsrik jord till hela vackra Värmland.

Tack ni underbara.

Gammal dröm

Jag hittade en gammal dröm i en gammal hårddisk. Project Dream II 2006.

Platsen var Korsika och hästen hette Rosseau och var (är) en fransk arab. Jag låtsades att han var min egen i några dagar och förstås döpt efter Jean-Jacques (Rousseau). Han var så fin.

Minns en resa till Paris

Idag har jag rensat min dator, och hittade en resa som jag aldrig publicerade på min blogg

Det var en resa som vi gav i 30-års present till vår käraste vän Anna-Lena.

Paris är världens bästa stad.

Vi hyrde en sjaskig möglig lägenhet av Paris Experten.  Men bakgatan var fin.

De hade lattjat upp med blommor på bordet.

Men då  vi inte var nöjda gav de oss istället en tjusig lägenhet högt upp med utsikt mot Eiffeltornet

och vackra takåsar och fina himlar

Vi var uppe vid Montmarte förstås

och vid Louvren.

och eftersom Anna-lena aldrig hade varit i Paris gjorde vi förstås allt det där man ska göra i Paris. Som att besöka Notre Dame.

och eftersom jag var gravid i tredje månaden var jag så vansinnigt trött så inne på en bänk i Notre Dame, bland alla människor och turister somnade jag. Och sov i kanske 20 minuter.

och vi besökte kanske världens mest berömda bokaffär Shakespear and co
Världens äldsta bokhandel menar jag, men det kanske är samma sak?

och det var ju givetvis ett mecka för Linda som har böcker som religion

och det var så vackert precis överallt. Krispig semptemberluft.

och vi gick och gick och skyndade oss med att hinna med så mycket som möjligt

och vi gjorde allt det där obligatoriska. Åt paj på en bänk i Montmatre

och åt oss igenom alla fantastiska tre rätters menyer. Åh är det något jag älskar med fransmännen så är det deras matkultur.

Här fick jag en annorlunda (turistisk) servering av Sallad Nicoise

och vi gick och gick

och vi hade det väldigt roligt

och vi tittade på andra vackra människor (jag älskar sånt här fantastiskt hår)

och vi var på mitt drömställe Porte de Clignancour. En antik/loppis marknad, den största i världen har jag hört sägas. Vilket paradis. Jag hann inte plåta något alls. bara titta och beundra. Hit vill jag åka med en stor bil/släp någongång.

och i Paris känns vardagslivet som en saga, som den här tjusiga bilen (?)parkerad på en fin gata i Montmarte

Eller den här affären som säljer lösa dockögon

och utsikten från Eiffeltornet

och vi var brunbrända för det var efter sommaren

Tänk hur man kan få återuppleva en vänskapsresa bara med hjälp av bilders skull. Underbart.

Och tänk att lille Viggo bara var ett litet foster inne i min mage...ett foster som jag tänkte på exakt hela tiden.

_______________________

Åh vad jag längtar till Paris nu.

Bilderna är från min och Lindas kamera.