Where I once started

Fine Art Prints. Jag håller på att lägga de orden i min mun. Att göra konst. Bilder som berör. Som kittlar i magen. Som kan tryckas upp på stora, tjocka tidsbestående akvarellpapper. Som säger något till betraktaren. Det svåraste som finns. 

Jag famlar i mitt språk. Jag älskar stark färg, men det finns ingen som slår mystiken och frågorna i svartvitt.

Jag pratar så mycket. Skriver, förklarar och är övertydlig när det som i själva verket behövs är tystnad.   Bilderna klarar sig utan texter när de är bra. Det är spännande tycker jag. 

 Jag håller på att närma mig fotografin på ett nytt sätt. Det är som att gå in i en ny fas med en älskade. Den fasen när man kan vara tysta med varann.

Såg Lars Lerin igår på Babel. Gedin ställlde spännande frågor som handlade om skillnaden mellan bilden och ordet. Att hans texter har mycket mer humor än hans bilder. Det tyckte jag var spännande. Samma människa, samma historia, men olika uttryck i olika kanaler. Ni måste ju höra hans sommarprat om ni ännu inte har gjort det. Den människan alltså. Hudlös.

Så jag är tillbaka där jag en gång började. I svartvitt. I bruntonade sepiabilder framkallade på bronzepapper. 

När man vill hitta hem ska man gå tillbaka.

Imorgon(eller en annan dag)  kanske jag levererar färg igen, men idag vill jag bara drivas framåt i det svartvita. I det enklaste och det mest komplicerade. 

©Helena H

Modell: Bojana

Kläder: Saprema

Säkert vårtecken och superwoman

När det bräker från grannen och åtta lammungar tultar runt i den bleka vårgräset. Jag och Viggo skuttade dit och njöt av synen och fick klappa den fem dagar gamla lammungen.

 Dessa får har en sådan enormt fin utsikt ut mot sjön.

Och den här fina damen överlevde en vargattack. Där vargen huggit växte det senare ut en slag kota, och hon var länge traumatiserad. Det tyckte Viggo var lite hemskt.
_______________________________________________
Jag och Viggo var ensamma i över en veckas tid då Jögga var på Hawaii med sitt jobb och det var tuffare än jag tänkt att vara ensamstående mamma. Jag hann ingenting. Jag hann inte ta bilder, inte blogga, inte skriva, läsa eller träna.
Jag beundrar verkligen alla kvinnor (och män) som lever ensamma med sina barn. Det är ett otroligt jobb de gör. Att aldrig ha ensamtid, att vara ensam om beslut och handlingar. Att shoppa, städa, fixa, träna, arbeta och dessutom vara en god förälder och förebild. En eloge till alla er.

Som tur var har jag min syster. Jag åkte dit och fotograferade hennes fantastiska minsting Louie som har hinnit bli åtta månader.

 Min syster är en superwoman. Hon är en sådan där som odlar precis allt. Dessutom är hon tre-barnsmamma och supersocial. Hon älskar sitt jobb och sitt liv. Det är alltid människor hemma hos min syster. Parkeringen är full av bilar och trädgården full av odlingar. Dessutom spelas det handboll, fotboll, anordnas partyn och middagar. Ja herrejösses vilken superwoman. Så har hon en grym karl också.

Syrran kommer trots sina superwoman egenskaper aldrig att bränna ut sig därför att jag vet ingen som kan chilla som hon. Att kunna chilla och slappna av är nog en av de främsta egenskaperna som en superwoman kan ha. Så hjälper det kanske att vara två, eller fler, för ensam som jag var den här veckan är inte att rekommendera. Jag är väldigt glad att Jögga har kommit hem så jag hinner med lite.

Vilken och varför

Längtar lite efter min musa. Om nu en man kan vara musa. Det kanske han inte kan vara. 

Så utforskar jag nya marker. 

November är perfekt för det. Och jag famlar liksom. Jag vill vara upptäcksresande och hitta nya platser hos mig själv och i mitt uttryck. 

Utveckla.

Nya sidor. Nya tekniker. Nya språk. 

Så istället för att gå italienska för nybörjare har jag skaffat mig lite nya photoshopböcker,

Det är roligt. Om man har tid och sätta sig så är det en helt ny värld som öppnar sig. Det är så många val.

Jag ställer frågan: Hur förmedlar man en känsla på bästa sätt? Hur gör man upplevelsen så stark som möjligt? 

Det är ju något jag har funderat på i så himla många år, och ju mer jag  funderar desto fler sanningar kommer fram.

Jag har alltid gillat "naturell" bäst, för jag får för mig att den är närmast "sanningen", och sanningen är och kommer alltid vara det mest intressanta för mig.

Men är inte sanningen subjektiv? Har inte verkligheten den färg som kodak bestämt? (Sagt av Henri Cartier Bresson)

Så vilken av dessa fyra bilder på Viggo berättar starkast om den där dagen i somras? Och varför?

Tiden och förgängligheten

Ibland upplever jag att tiden är så förgänglig. Att den går alldeles för fort. Att den är lika snabb som en rörelse, ett danshopp som jordens dragningskraft aldrig kommer frysa annat än på en bild.

Jag tror det var därför jag började fotografera från början. Jag stod inte ut med att tiden tickade och nuet blev historia och framtiden passé i ett litet nafs. Jag ville behålla nuet och det gjorde ju fotografiet. Det frös alla minnen i ett rektangulärt format så jag fick behålla dem för evigt.

Går tiden fortare för vissa? Och visst är det paradoxalt att tiden går snabbare när man har roligt, just då när man vill att tiden ska stanna?
Det var länge sedan jag upplevde att tiden gick långsamt, ni vet sådär man kände som barn, att minuter nästan var som år. Numera känner jag bara så vid enstaka tillfällen, ett sådant är då vi flyger med Viggo. Det är alltid en kamp att hålla en aktiv, energisk två-åring sysselsatt på ett trångt plan. Då vill jag att tiden ska gå fort, och när man vill det så går den ju alltid extra långsamt.

Men min vän dansaren Anki säger alltid: Tiden är den mest rättvist fördelade resursen vi har här på jorden. Alla har 24 h till sitt förfogande. Sedan säger hon: Och livet är tillräckligt långt om vi lever det rätt.

Så sant Anki.
Nu ska jag gå och umgås med min två-åring. Alldeles strax, om typ femton år kommer han att vara vuxen. Det går i ett nafs.

Bilder kommer från ett jobb jag gjorde för Dans i Värmland.