A truly beautiful person is one who is good at discovering beauty.

 Bojana is one of the most sparkling people I met. She can take just any item, like this manjacket she found in a secondhandshop. Change it a bit (like the lining) and turn it into the most stylish item. Or the silkskirt she wears as a dress underneath. She finds beauty anywhere.

And the truly unique flowers in her hair and her earrings made by her mother

How I love her energy and vibrant way of beeing

 Living, searching, talking

In many ways I feel like theese images are some of the best ones I ever taken. 

Its the line I want to keep

or maybe its just Bojana who could visualize my wishes

and dance infront of my camera

I wrote this post in english so Bojana could understand. Hope you are alright with that.

Love /Helena

Where I once started

Fine Art Prints. Jag håller på att lägga de orden i min mun. Att göra konst. Bilder som berör. Som kittlar i magen. Som kan tryckas upp på stora, tjocka tidsbestående akvarellpapper. Som säger något till betraktaren. Det svåraste som finns. 

Jag famlar i mitt språk. Jag älskar stark färg, men det finns ingen som slår mystiken och frågorna i svartvitt.

Jag pratar så mycket. Skriver, förklarar och är övertydlig när det som i själva verket behövs är tystnad.   Bilderna klarar sig utan texter när de är bra. Det är spännande tycker jag. 

 Jag håller på att närma mig fotografin på ett nytt sätt. Det är som att gå in i en ny fas med en älskade. Den fasen när man kan vara tysta med varann.

Såg Lars Lerin igår på Babel. Gedin ställlde spännande frågor som handlade om skillnaden mellan bilden och ordet. Att hans texter har mycket mer humor än hans bilder. Det tyckte jag var spännande. Samma människa, samma historia, men olika uttryck i olika kanaler. Ni måste ju höra hans sommarprat om ni ännu inte har gjort det. Den människan alltså. Hudlös.

Så jag är tillbaka där jag en gång började. I svartvitt. I bruntonade sepiabilder framkallade på bronzepapper. 

När man vill hitta hem ska man gå tillbaka.

Imorgon(eller en annan dag)  kanske jag levererar färg igen, men idag vill jag bara drivas framåt i det svartvita. I det enklaste och det mest komplicerade. 

©Helena H

Modell: Bojana

Kläder: Saprema

Ceriserosa, brun hud och turkost vatten

Ni vet, för några veckor sedan var jag med om något alldeles fantastiskt. Jag och miss Saprema åkte till Cap Verde, träffade två magiska yogasystrar och fotograferade hela veckan. Jag visar lite "behind the scenes".

 Dessa shorts heter Vinyasa Pants. Jag älskar dem så mycket. Hade det varit lite varmare på Paris maraton hade jag sprungit i dem.

 Om det är något som gör mig riktigt glad så är det ceriserosa mot brun hud och turkost vatten. Måste vara något från barndomen i scarven mellan 80 och 90-tal.  Rosa är en riktigt laddad färg. En färg som flickor verkar tagit patent på, men för 100 år sedan stod rosa för manlighet. Giro d'Italias ledartröja är rosa, la maglia rosa.

Är så glad för att jag fick vara med om de här bilderna. Bilder som är magiska precis som de är utan att man behöver göra något alls.

 Shorts från Saprema alltså. För glädjen i rörelsen.

The french girl

Jag gav det här settet arbetsnamnet "the french girl". Jag vet egentligen inte varför, för varken flickan, klänningen eller miljön är fransk, men det var något i sammanhanget som kändes mycket franskt. 

Kanske hennes petite kropp. Hennes minimalistiska och enkla framtoning. 

Kanske de böljande växterna som påminde om de timjan och lavendelfält som jag sett i Marseille, kanske sanddynorna under som viskade samma sång som de på Franska Rivieran.

Eller kanske var det för att jag på förmiddagen äntligen läste Bonjour Tristesse. Den har legat i inbunden i min bokhylla så länge jag kan minnas, har alltid varit en av mina mest tummade böcker, men det var när jag fann den som pocket med vacker framsida som jag öppnade den på riktigt.

och apropå Frankrike så är det meningen att jag ska åka till Paris imorgon och springa Paris Maraton på söndag. Men min kompis har ställt in pga av sjukdom. Och jag sitter här på kammaren och redigerar dessa bilder och funderar på om jag ska åka. Springa ensam då det inte går att sälja startplatser.

Återstår att se. Ensamhet lockar mig inte på samma sätt som den en gång gjorde. Jag prioriterar hellre tid med min familj. 

Men jag har inte bestämt ännu. Imorgon kanske jag tänker helt annorlunda.
Och med dessa bilder på vackra Bojana i Annas vackra klänning önskar jag er en trevlig torsdag kära vänner.

Klänningen kommer förstås från Saprema.