A life without adventure is no life at all

Jag läste ett år i Sydafrika. Fotografi. För en äventyrlig, vild fotoprofessor med kutrygg och alkoholproblem.

Kutryggen hade han fått genom en mc-olycka då han var ung och alkoholproblemen hade han fått genom att tycka om livet för mycket och kanske litegrann genom att växa upp i ett samhälle med apartheid. Det sa han inte till mig men det var något jag drog en egen slutsats om. Han var helt enkelt en sydafrikan.

Han var enormt stor i Sydafrika med tiotalet böcker bakom sig och de största företagen som kunder. Han var en prestigelös man som samtidigt krävde allt och som älskade livet och gjorde bilder som vi studenter bara drömde om att få göra. Han sa "You never TAKE a photograph, you MAKE a photograph". Han var det mest begåvade jag någonsin mött när det kom till fotografi. Han började varje föreläsning med att spela Willie Nelsons "On the road again" på sin medhavda bergssprängare i den stela föreläsningssalen och sedan sågade han oss till fötterna. Med darriga ben visade vi studenter upp vad vi gjort för bilder inför gruppen och med Obies ord och tårarna rinnandes nerför ansiktet förstod vi att det var rena skiten. Han frågade varför vi ens höll på med fotografi när vi tog bilder som var så dåliga att de inte ens platsade i ett familjealbum. Sedan skrattade han högt och jag både hatade och älskade honom samtidigt. Det gjorde vi alla. Vi både skrattade och grät åt mannen vars bilder gjorde oss knäsvaga.

Vi slet och ansträngde oss för att göra Obie till viljes. Ingen blev skonad, inte ens jag som var en utbytesstudent. När han frågade mig och en annan fotostudent om vi ville följa med som fotoassistenter på ett veckolångt jobb för bilmärket Izusu i Winterbergen förstod jag ändå att det jag höll på med inte var rena bottenskrapet. Men det var inget han sa till mig i ord utan i handling. Genom att låta mig hålla hans kamera, genom att låta mig sätta upp hans blixtar.

Jag lämnade Sydafrika med blandade känslor. Jag har aldrig innan eller efter varit så STARK rent fotografiskt sett, men jag höll bara kontakt med en enda tjej från min tid där.

Då och då smsar jag Obie Oberholzer men han svarar sällan. Han är ute på sitt lantställe vid havet och njuter av livet med sin familj och han har säkert tappat bort sin telefon eller glömt bort sin student Helena från Sverige. Själv kommer jag minnas honom för evigt som den man som lärde mig vad fotografi egentligen innebär. "Att aldrig nöja sig, att hela tiden kräva mer och aldrig någonsin vara riktigt nöjd. Att jobba med humor som främsta vapen, att alltid resa, att alltid ifrågsätta sig själv, att alltid utsätta sig och alltid kräva mer av sig själv och stunden. Att gå framåt, framåt. Träffa människor och skoja, skoja" På något sätt påminner han mig också om min egen kärna i fotografin. Varför jag håller på.

Jag googlar hans namn en gång om året, och idag fick jag fram den här intervjun. Jag läser han svar och hör hans röst som om det vore igår. Några av svaren har jag redan hört sedan tidigare. Jag gärna skulle vilja tillbaka för att träffa honom igen

To the point with Obie Oberholzer, photographer August 9, 2007 Duncan Fleming and Mahreen Chenia chat to this renowned photographer, former fine arts photography lecturer and vibrant and colourful traveller.

Q: What is your day like taking photos?

A: Everyday is different. Within an adventure is another adventure and what I do see is strange and weird stuff. The thing for me is not to set out thinking that I must take a picture of that range of mountains but it comes with time and I go with the flow to see what’s good enough.

Q: Is traveling your purpose for taking photographs?

A: It’s a combination, you can swap the words around- I travel to take photos and I take photos to travel.

Q: Do you travel by yourself?

A: Always. I’m a one man band. I have a double cab. I remove all the seats so that I can fit a bed inside for myself. I don’t even take my family.

Q: How long before do you plan these trips?

A: I just go when I feel like. It’s a wonderful freedom to just go and not plan too far. I plan a sort of area. Day by day, picture by picture. The less time you spend stressing about your trip the more you can concentrate on taking your photos.

Q: How composed or spontaneous are your photographs?

A: I use a medium format called 6×7cm. The larger your format the slower you click (or clack). I’ve got this built-in computer, if I feel that the picture situation is good enough to take I spend enough time until I can get what I want. My pictures aren’t always instantaneous, they might appear to be – but that is just work. I will defiantly rearrange and change to improve the impact.

Q: How real are your pictures?

A: Photography is about cheating - somewhat bullshitting. You have to orchestrate a “Hello, how are you” relationship with people and whilst you’re doing that you’re looking for objects that might improve the picture. I still like to give it an honest, ‘Aha I met the guy on the road’ sort of a feel.

Q: And with landscapes?

A: I do a lot of landscapes, [it’s] very difficult to capture the essence of a big vista. Students go to take a picture of the Grand Canyon, when they return it looks nothing like the landscape. Something that is engraved in me is how to take from a scene so that it represents what the eye can so easily scan.

Q: Can this skill be learnt?

A: I think you can learn a lot of things but there is that last page where you have a certain way of seeing things. Good photographers look at the world in a different way, angle, height and light.

Q: What is a good picture?

A: A good picture must have one good word – intrigue.

Q: What is the reward of taking these pictures?

A: These days we are bombarded with images that just pass us by. To make people stop for a moment, become inquisitive and to have a second look at the image. I know then that I’m winning.

Q: Photographers say they take photos for themselves, how true is this?

A: That’s bullshit, you have to share it – that’s the medium. You use your camera as a vehicle to show what you want to show. You want to show them the place. Vokolfontein or wherever.

Q: Do you have a certain technique?

A: People have said that I have developed a certain technique, sort of the “Obie picture” intense colour is not really worked by me but if you work with a technique and system and your quality and exposure is good, that is the way it looks. What people confuse is that our eyes adapt if they are prolonged in a certain light. A camera is different – that’s why pictures appear brighter.

Q: Do you use a digital camera?

A: Digital is instantaneous, I still use a tripod. There is no debate about it, it is obviously what we must use. My vehicle is still so good that I’m sure I’ll still be in Grahamstown for a year and I’ll use until I move. That’s the time I say ‘ok forget it lets buy myself the best digital camera get myself a Photoshop program’ because I can’t lug along my processor and entire black room.

Q: How many pictures do you take at a time?

A: I take about two or three. I scan the situation for about three to four minutes with this particular human situation.

Q: Is there anything you wouldn’t photograph?

A: If I feel it’s interesting I’ll take anything. I don’t do fashion at all because I think its superficial bullshit. I like to capture the heart of things.

Q: Do you ever put yourself in danger to take a shot?

A: You learn a way – intuition. You know when things are unsafe. I don’t do hard core press stuff. In the pre-freedom days, I didn’t go photograph Caspers or the rioting youths; enough people were doing that. I tried to show the symbol of pathos not in a confrontational situation. In my new book I speak about how in the late 70s I was in Zululand on a Sunday up north and there were two impis that were fighting right where my car was. I was told to stay in the car and not take any photos. It’s the way you approach people. Each person has a different way you have to work on. You have to be a little aggressive but what I try and do is make the person I’m photographing feel a little important and then I take the picture.

Q: Have your family influenced your photography?

A: No they stay out of it. My wife is my best critic. When I come home from a shoot she usually says do away with this or keep this. So I have a whole collection of [her] refusee’s. Even when I’m not sure about a picture she’ll tell me ‘Oh, you have something there’ or ‘No, not this one’.

Q: What is your next project?

A: I leave to Overburg, packing everything in. Green rolling hills, dams etc. I’m doing this because with the World Cup people want to know what South Africa looks like. I always used to laugh at people who took pictures of flowers. I might go and take photos of the Namaqualand Daisies but there are millions of pictures of them. So it’s up to me to do it in a different way.

Q: What’s the most interesting thing you’ve done?

A: Many years ago I blindfolded myself and put the peddle flat and drove before my mind exploded. Your mind can sort of tell you, like you know to this side is 60km. My record is like 6 min 30 sec blindfolded. You’re traveling like 170km an hour. If you don’t have the eyes your mind does funny things. Which I won’t try on a South African road.

Off the point:

Q: Describe yourself in a few words?

A: I’m ageing in time like yesterday’s mind

Q: What is your philosophy in life?

A: After a long wait after smoking some cannabis my friend Wally Onetime told me that a life without adventure is no life at all, and that’s what I live by.

Bilderna överst tagna av Obie Oberholzer. Det ena heter "Roadkill between Brandvlei and Calvinia" och den andra är ett självporträtt.