U2 eller en rätt (o)vanlig helg i mitt liv

I maj frågade min vän Anna-Lena mig om jag ville följa med på U2.

Om jag ville. 

Det har alltid varit en dröm för mig att se U2. U2 står för något som alltid funnits. Dessutom är Anton Corjbin deras husfotograf, och jag är ett stort Corjbin-fan.

Jag minns när jag var 13 år och bodde i en liten stuga på campingen en sommar med min kusin Linda som var 4 år äldre än mig.

Det var 1991 och hon doftade rökelser och hon var det coolaste jag visste.

Hon hade köpt sina utsvängda jeans i Amsterdam och hon pratade 5 språk flytande. Hon hade fantastiska vänner som kom på besök från Europa i konstiga, gamla bilar. De var vegetarianer och drack sol-öl.

De påverkade mig djupt.

Linda hade just den här sommaren tre cd-skivor som stod stapplade i fönstret i den lilla timrade stugan. En av dem var Cures Boys dont cry, en annan var The Doors (skivan bar samma namn) den tredje var den nyss utkomna Achtung baby med U2.

Jag minns såväl fashinationen jag kände över Bonos röst och försökte tyda texterna i Whos gonna ride your wild horses, One och Even better than the real thing.

Jag satt och fingrade på texthäftet i timmar. Kollade på bilderna och bläddrade fram och tillbaka.

Ibland när inte Linda var hemma och jag fick besök av några kompisar brukade jag låtsas att skivorna var mina. Då satte jag alltid på Whos gonna ride your wild horses och kände mig som en 13-årig tjej med koll.

Det var min första intensiva kontakt med U2.

__________________________________________

Dem andra intensiva kontakten med U2 skulle infinna sig 2000.

Jag pluggade fotografi i Lofoten. Det var alltid samma skivor som rullade runt i cd-spelaren. Björn hade precis köpt U2`s All that you cant leave behind och han spelade den om och om igen. Ingen protesterade. Den var alldeles för bra. U2´s svartvita rock passade ihop med våra bilder som tecknades fram i vätskorna.

Hela den plattan flyttar upp mig till mörkrummet i Lofoten på ett nafs. Jag kan känna doften av kemikalierna. Beautiful day är spår nummer 1.

_________________________________________

Den tredje starka U2 upplevelsen skulle komma ett år senare. Av en slump hade jag vunnit biljetter till Roskilde festivalen.

På den andra kvällen på festivalen fanns det inte ett enda band som jag ville se och regnet öste ner. Jag var alldeles ensam och kände mig blöt och ledsen. 

Jag läste i programmet att de skulle visa en U2 konsert inne på ett biotält med bra ljud. Jag gick dit och det skulle visa sig att det skulle bli min finaste konsertupplevlse denna sommar efter Red Hot Chili Peppers avskedskonsert. 

 Jag stod upp med biobesökarna och sjöng och klappade händerna till en bioduk (!!?) och kände mig så nära Bono då han sjöng With or Without you. 

Dessutom är det en otroligt vacker scen i den här showen då han plockar upp en flicka ur publiken som får ligga brevid honom då han sjunger. Till sist kysser han henne. Det är en helt brutal scen. Det vackraste jag skådat.

När jag såg detta i biotältet på Roskilde lovade jag mig själv att någon gång få se U2 live.

_________________________________

Det skulle alltså dröja ända till 2009.

Men det var värt all väntan. 

Jag och Anna-Lena fick låna min systers vackra hus i utkanten av Göteborg i fredags. Vi kom sent men köpte GT och jag såg på tv innan jag somnade (jag har inte sett på tv på flera månader)

På lördagen gjorde vi oss iordning. Vi lockade håret och jag fotograferade lite.  

Vi åt lunch på ett trevligt trädgårdsfik. Staropramen och vatten.  Maten hann jag inte fotografera innan den var uppäten för jag var så hungrig. Solen sken för första gången i mitt ansikte sedan den 7:e juli.

Sedan gick vi och shoppade.

Klockan 17 började vi gå mot Ullevi.  

Anna fick en öl av en kille.

Jag drack Festis och poserade med Bono. 

Vi kanske var lite i tidigaste laget, men Anna-Lena gillar att vara tidig. Vi åt chips, popcorn och drack öl och pratade med folk så det gick ingen nöd på oss.

Innan vi visste ordet av hade arenan fyllts med folk och David Bowies "Space Oddity" fyllde hela arenan och gav klon i mitten en identitet.

Sedan brakade allt loss och jag tror att Anna-Lena grät på varannan låt.

Scenen och showen var något som jag tror att jag aldrig kommer att få se igen. Tidningarna har redan skrivit om miraklet på Ullevi så mina ord är överflödiga men att säga att vi var djupt imponerade är underdrift. Tack Bono för detta ljuva omänskliga som du bjudit på. Hoppas att biljettintäckterna räcker för strömförbrukningen.

Det var halleluja upplevelse utöver det vanliga.

Efteråt gick vi på en salsaklubb och drack drinkar och pratade om känslor. Jag tjuvfotograferade bordsgrannarna.

 

Dagen efter åkte vi hem. Vi åt sushi till lunch.

Sedan kom jag till ljuva Värmland och kände för att dela min upplevelse med någon efter att Anna-Lena åkt till Gävle.

Jag bar min nya tröja som jag köpt i Göteborg och som har fantastiska färger.

Jag låg i gräset och tittade på himlen och väntade på min kille som jag gjort upp en liten minidate med. Vi hade bestämt träff mitt emellan oss. Vid en sjö.

Jag försökte få till lite romantik. Han hade inte tid så jag följde med honom hem och han visade mig sin lilla nya minigitarr.

Jag tittade på himlen igen och lyssnade på Window in the skies.