Sunday morning

 

Vilken lycka att få vakna vid halv nio (istället för halv sju) och inse att man bara varit vaken en enda gång under hela natten. Tänk att man inte sovit en hel natt på nästan tre år.  Och skulle man få för sig att resa bort och testa att sova ut så vaknar man iallafall och undrar vart ens barn är. Naturens under. 

 Och solen strålar in och färgar hela huset i guld. Jag älskar dessa lakan. Från ikea, kammad bomull. Så himla släta och lena, som babyhud.

                                

Good morning sunshine. 

Senaste veckorna -instagram

 Gick jag mest klädd i stickade tjocka tröjor i varierade mönster och färger

 Var vädret ganska trist emellanåt men också så där melankoliskt poetiskt

Hade Fryken ännu inte fryst helt

Hittade jag ett recept av min farmor Vilma i gömmorna hos min syster (vet ännu inte om dessa köttbullar är DE köttbullarna som var så goda så man kunde dö, men jag ska prova)

Eldade vi så hårt i vedspisen att vi inte behövde slå på vanliga spisen för att laga mat på en hel vecka. De tjocka marrokanska kakelplattorna framför spisen var så varma att de strålade ljuvlig sommarvärme så Jögga gick barfota

Var himlen babyblå när det var riktigt kallt

Vi var till Viggos favoritkille shettisen Pohlman och hälsade på flera gånger om (jag önskar, önskar, önskar att han ska bli en hästkille. Våra närmaste grannar har ett väldigt fint stall)

Drack jag en finfin ale vid namn Kärlek från ett microbryggeri och kom på den briljanta idéen att jag vi nog måste starta ett nanobryggeri (våra kunder frågar alltid efter ett lokalproducerat öl, typ varje dag)

Hade Fryken fryst lite mer, och snön lagt sig i vackra former

Visade jag gästhuset härbret för ett par vänner och skrattade åt denna fantastiska nyckel som man måste ha för att komma in (från 1700-talet)

Åkte jag på ensliga vägar

Fick jag en ny favorittidning. En slag hipp lantliv.

Det var väl det. Och nu ska jag ta hand om en halv älg, skriva ansökningar om regionalt investeringsstöd och betala lite skatt.

Kram på er.

Om Helena H

Jag tänkte att ni skulle få läsa vad som står  OM MIG:

Jag har fotograferat hela mitt liv. Kameran är inte bara ett verktyg utan lika mycket ett sätt att (över)leva.  Som ett slags språk. Det har alltid funnits en besatthet hos mig att dokumentera. Kameran har alltid legat så bra i min hand. Kameran har aldrig svikit mig. Den har gett mig brödföda och vänner. Uppdrag och personlig tillfredställelse.

Färg, form, ljus och kommunikation har alltid varit mina styrkor. Jag söker alltid däri. Förundras och förvånas. 

Jag har svårt att sätta in mig i ett fack för jag gillar verkligen idéen på att ständigt ifrågasätta mig själv och mitt bildspråk. Att upptäcka nya världar och forum. Att inte stagnera utan att ständigt utvecklas.

Jag växte upp i skogen med naturen som gud. Min familj har alltid varit självständiga, självförsörjande egenföretagare med ett passionerat intresse för socialt liv vilket ledde till att vårt hus alltid var (är) fullt av människor.

Några gårdar bort bodde min farmor Vilma som kom att betyda väldigt mycket i mitt liv. Vilma var en liten nätt, ljuvlig fin dam fast i bonnkläder. Hon var så otroligt elegant och vacker och samtidigt rejäl. Hon längtade alltid ut på boulevarderna. Hon hade nog gärna levt i 20-talets Paris. Det var viktigt för henne att vara vacker, att tänka på sin figur och sitt sätt. Hon var den perfekta värdinnan.

Hon dukade upp 14 sorters kakor i salongen på fransk duk, så låtsades vi att vi var i Paris. Jag längtar alltid efter farmor Vilma. Hon gick bort på alla hjärtans dag den 14 februari 2000.

Självporträtt Portugal 1998

Direkt efter att jag tagit studeneten åkte jag iväg med min kusin på en långfärdsseglats och vi seglade och levde nomadliv i två år. Jag tror på många sätt att de två åren var de viktigaste i mitt liv för jag mötte så enormt mycket spännande människor som trotsade normen för hur man ska leva.

Därefter levde jag äventyrsliv i kappsäck många år. Mycket för att farmor Vilma aldrig fick. Jag reste, arbetade och studerade oavbrutet. Överallt. Indien, Nepal, Bordeaux, Sydafrika, Lofoten...

Jag kom dock hem till min familjs företag varje sommar för att driva mitt eget sommarcafé Fröknarna Fräs och där någonstans, i den värmländska myllan förälskade jag mig i en man på cykel.

I mars 2010 fick vi en son, Viggo.

Jag vill gärna kalla oss för moderna lantisar, för trots världens enorma urbanisering har vi valt att trotsa normen och stanna kvar i glesbygdens Värmland. Vi gillar att odla, träna, leva, arbeta, laga slowfood (på vedspis fast induktionshällen finns brevid) och vara i naturen men vi vill fortfarande, väldigt gärna, ha en fot i det energiska, moderna trendiga samhället. Jag vill gärna ha vackra kläder, höga klackar och måla mina läppar i den perfekt röda nyansen.

Dessutom värker min äventyrsnerv ständigt. Så fort jag läser om människor som bor i husvagnar i Alaska, på båtar i Paris, i tält på Nya Zeeland och på hästryggar i Mongoliet suger det till i magen. Men det är bra, för då vet jag att jag inte stagnerar.

Just nu är vi här och nu. Jag har mina kameror, ett fantastiskt hus, fina vänner och dessutom fortfarande min restaurang Fröknarna Fräs i vårt familjeföretag Torsby Camping. Och det är fint.

Vad mer man kan ha ett stor diskho till

Man kan ju alltid bada med sin kusin i den. Världens bästa diskho. Den i porslin.

If you cant beat it, join it.

Idag kom den första snön och jag gick ut och tog en bild på en snödriva, allt blev vitt och liksom matt och grafiskt. Snöstjärnorna föll från himlen och under fötterna lät det knarrande ljudet som inte återfinns någon annanstans. Vintern är här. Jag försökte visa min entusiasm till vår lille två-åring när vi stapplade till dagis. Åh, vad härligt det är med snö. Jippie. Han tittade på mig förvånat, ännu inte klar över om han gillade den blöta snön som föll på hans ansikte.

På facebook var det löpande uppdateringar om hur hemskt det är med snö, och vad jobbigt det var med snöskottning, och hur fruktansvärt det var att det kommit 15 cm snö på backen. Det där kan jag faktiskt inte alls förstå. Jag var på vippen att deleata alla vänner som skrev något ont om snön, men tänkte att det kunde jag ju inte göra. Människor har rätt till olika åsikter.

Men det förvånar mig att man ens bor i Sverige och Värmland om man tycker så illa om snö. Med säkerhet har ju två av årets tolv månader varit snötäckta. Det är ungefär som att bo på en strand i Australien och inte gilla havsluft. Det blir ju väldigt jobbigt att motarbeta det, liksom.

If you cant beat it, join it.

Det är det enda sättet att överleva.

Kanske är det svårt att börja tycka om snön om man inte levt i den. Jag är själv uppväxt granne med en skidanläggning.  Det var det enda som fanns att göra. Åka skidor. (Brukar tänka på det ibland. Vi hade ingen tennishall,  ingen simhall och inga balettskolor men vi hade iallafall skidorna)

Vi var i skidbacken nio på morgonen och åkte skidor ända tills klockan fyra då liftarna stängde. Och ibland bad mamma oss att åka lite längdskidor på kvällen för att hon inte ville ha in oss i huset. Det kunde bli nio-tio timmar timmar skidåkande under en dag.

Så, kanske är det dumt av mig att döma de som inte har samma relation till snön som jag har.

Jag älskar att ha den där filosofin till skidorna att det liksom inte spelar någon roll vilken typ av skida man har, man kan åka allt. Ibland snowboard, ibland telemark, ibland alpint. Ibland skejtar vi och ibland kör vi klassisk längd. Men skidor är för mig alltid bara förknippat med glädje.

Nu har jag inte åkt alpint på 3 år. Att få barn ändrar verkligen på hela ens livsstil. Vi har mest utforskat snön på det här nära sättet, som denna lilla lavendelblomman som vi tittade på imorse. Men i vinter tänkte vi att Viggo kunde få ha skidpremiär (vi provade faktiskt redan i vinras men då var han mest intresserad av att springa)

Det vore väldigt fint om man kunde få ha det så här några dagar i vinter, men då behöver vi ju förstås större berg än de som finns i Värmland. Ska genast skriva in det på min önskelista.

Hursomhelst skönt att vintern har kommit. Snön kommer vara borta till imorgon men jag hoppas den kommer snart igen.

Jag måste ha snö för att överleva. Det helar mig. Läker mig. Balanserar mig. 

Mellan då och nu

Kära vänner!

Här kommer ett vykort från djupet av mitt hjärta. Ska försöka att inte vara för ytromantisk utan hålla mig till sanningen, för den är det enda riktigt intressanta.

Träffade en gammal kär vän på mataffären som sa: Helena, du har inte bloggat sedan den 11 juli. Och det gjorde mig så rörd, att en av mina vänner har större koll på mina bloggdatum än vad jag har. Det fick mig att längta till bloggen. Att den kanske ändå gör skillnad i tillvaron, inte bara för mig (den är nog viktigare för mig än vad jag har förstått)

Kanske har jag gått in i den berömda väggen, eller något ditåt. Sommarmånaderna tär hårt på oss alla. Företaget jag är involverad i drar in nästan hela årets inkomst under 3-4 månader. Under sommaren är vi 15-20 anställda, så det är en stor maskin att dra runt. I sommar regnade det väldigt mycket vilket fick oss att jobba mycket mer själva. Det har aldrig varit något problem för mig att jobba 100 timmar i veckan tidigare, men med en trotsig två-åring och en egen husrenovering så blev det alldeles för mycket även för mig.

Huset blev färdigt redan i juni, men jag tror att det kommer retroaktivt. All spänning släpper. Det är så mycket val som ska göras, stora pengar i omlopp, hantverkare som kostar varje minut...saker blir mycket större och mer omfattande än vad man tänkt.  Och sen tidsspannet...alldeles för länge. Drömmen man hade från början försvann längst med vägen, för det gick två år mellan start och slut och mellan det hinner man förändras. Sedan alla kompromisser, vilka val är ens egna och vilka är andras?

Alla pengar går till det där projektet, allt fokus. På det och företaget. Sedan får man aldrig sova för man har en två-åring som väcker en klockan 8 på morgonen. Det finns inga reserver kvar. Vissa nätter jobbade jag till 03.00 och sedan tar det ett tag att varva ner, så sen kan man inte sova ut för världens vackraste lilla människa ruskar om en och säger vakna, mamma, vakna.

Sen ska man vara så himla snygg också hela tiden. Och trevlig. Bekväm. Man ska leverera. Alltid. Göra sitt yttersta. Sitt bästa. Vara så grymt kreativ och laddad. Och sedan ledarskapet på det. Vara världens bästa chef.

Jag längtar bara efter att gå barfota på en strand. Springa. Yoga. Lägga fokus på min kropp och mitt inre.

Söka efter mig själv. Andas i naturen. Känna min kropp.

Vi drog till Sardinien i 10 dagar, och där fick jag lite av det. Men det blir ett eget blogginlägg.

Ja, jag tycket det är okej att klaga lite. Det är bara sanningen.

Nu är hösten här, och huset är färdigt.

Nu ska jag börja leva igen. Och blogga. Och hålla tal. På söndag klockan 13 inleder mitt tal Torsbys kulturvecka. Det är stort.

Kram

Sånt vi gör på söndagarna

Så hände det sig så att vi hade en sådan otroligt fin söndag (som tyvärr slutade på akuten för lille Viggo) men vi firade en speciell bröllopsdag som kommer få ett eget inlägg.

och vi hade det väldigt, väldigt mysigt hela familjen. Och världens bästa Alva var förstås med

och jag hade mina Pippi-skor på mig (det är jag och världens bästa NWT-journalist Fröken Sims som har exakt lika kom vi på en gång på en fest) och ja, alla som sa till mig att brösten skulle försvinna efter att man slutat amma har fel, jag väntar fortfarande på att de ska krympa men kanske får jag börja träna också. Har lovat mig själv att hamna i inre och yttre fysisk balans när huset är färdigt.

så började vi leka på stranden, jag och mina bundsförvanter

och himlen var kusligt vacker och vattenytan alldeles vodkablank

och Markus och Alva övade gamla skejtarmoves (eller nåt)

och vi gosade och mös

och dansade och hoppade

fin plats alltså.

Tänk att ha en sådan här underbar guddotter. Det är riktigt lycka.

Och lille Viggo ja, han trillade på studsmattan och slog i ett ben och vi har varit alldeles utom oss av oro, för det är verkligen inte lätt när de är så små och inte kan förklara vart det gör ont. Vi har besökt både vårdcentralen, akuten och röntgen och han har suttit alldeles stilla en hel dag.  Jag ber till gudarna att han ska hoppa upp imorgon och springa och sjunga precis som vanligt. Så nu håller vi tummarna för det. 

Ingenmansland

Kära vänner. Jag är inne i en konstig period. En period som jag inte känner igen riktigt. Men jag kommer att komma ut ur den starkare. Det är jag säker på. Att hamna i nya perioder är ju spännande på något sätt, ungefär som att utforska nya marker, nya revir. Perioden jag hamnat i är lite ingenmansland. Det är lite smågrått och dystert, tröttsamt och bittert, och det, mina vänner är inte likt mig. 

Men thats life, och det vet jag om, för ändlös lycka och permanent optimism, ja vart existerar det egentligen?

Här sitter jag och fäller en tår eller hur man får ihop ett 5-mannalag

Har peppat hela veckan. Kollat in väderleksrapporten, planerat, bokat, funderat, laddat. Ätit pasta och väldigt mycket grönt, fått en ny mössa i present. Sponsringspresent.  Lämnat in mina skidor på supervallning och köpt energibar. Fnitttrat ihop med mina lagkamrater Lag Hamla. (Hamla är ursprungsgården familjen kommer ifrån)

Tre kusiner (ja, kusin Christina och syster Anna) en pappa och en släkting från USA, ja, planen var att köra Stafettvasan. 

Såå:

Pappa fick en flis i fingret och höll på att få blodförgiftning. Åkte på en antibiotikakur men bestämde sig för att köra ändå. Han menar att det inte är någon skillnad från det liv han lever till vardags. Okej, det köper jag. Han är timmerman. Ska mycket till för att en sådan ska sjukskriva sig.

Min syster Anna skadade axeln i tjejvasan då en kvinna föll framför henne så det kommer ta månader för henne att återhämta sig så det sket sig. Då hoppade min mamma in som hennes ersättare.

Kusin Christina blev sjuk men frisk igen så det löste sig.

Så var det jag då...som imorse kände en begynnande förkylning i bihålorna och som ikväll blomstrade ut i en heshet och feber. Nej, man kan inte åka Stafettvasan, inte ens en mil och absolut inte 2,4 mil med feber i kroppen och absolut inte med nummerlapp på bröstet. Bara nummerlappen hetsar till pulshöjning. Vilken tur då att jag har en grym farbror som kört en sisådär 20-30 vasalopp. Han var riktigt sugen på att pröva stafettvasan så han tog min plats.

Men oj vilket pusslande vi haft för att få detta att gå ihop. Bilar, chaufförer och stafettpinne. Men oj vad kul de kommer ha imorgon. Det kommer vara strålande sol och azurblå himmel.

Jag sitter och fäller en tår med en feberfrossande liten Viggo i knät. Det är första gången i hans liv som han är riktigt sjuk. 

Ja, så kan det vara. IRL.

Ett nytt halssmycke.

Ett nytt halssmycke har hittat hem till mig. Jag har plockat ihop delarna själv.

Siffran 9 och 6. Beroende på hur man vill se den. 9 står för magi, känslor och resor. 6 står för lojalitet och kärlek. En stege för det praktiska och arbetsfriska i mig och dessutom för att alltid kunna klättra uppåt. En tofs för flärdfullhet och elegansen i mig. En berlock med kärleksbilder. Det är underbart när saker blir symboliska. Så mycket mervärde.

Underbar helg

Jag måste bara berätta vilken fantastisk helg jag haft. Det har tränats, åkts skidor, pussats, kramats, kyssts, festats, coachats, organiserats, mysts, talats och dessutom har min allra, allra bästa vän (och kusin) fött en baby i helgen. Underbart! 

190 sidor bok

En gång i Frankrike träffade jag en kvinna som hade gjort böcker till sina barnbarn. Varje barnbarn hade en sisådär 10-12 böcker om sitt liv från det att de var nyfödda. Mormorn hade klistrat in biljetter, teckningar, bilder, fotografier..ja, det var otroligt fina små inspirerande verk i tjocka pärmar, och barnbarnen älskade att bläddra i dessa. 

Visst var det scrapbooking, men hon hade startat med det här redan på 50-talet till sina egna barn långt innan scrapbooking var uppfunnet, och det som var så häftigt var att hon var så konsekvent i sitt boktillverkande. Hursomhelst lovade jag mig själv att göra detsamma om jag själv någongång skulle få barn, och nu har jag hållit det.

I mellandagarna tillverkade jag en bok om Viggos första år. Det blev 190 sidor, otroligt svårt att välja men väldigt roligt att göra. Nu gäller det bara att hålla i, att få till en bok för varje år.

Jag snodde en idé från min vän Fredrik Ödman och scannade in en hårtuss.

Sedan är det sida upp och sida ner med händelser från hans första år.

och även denna bok är gjord på blurb som jag så varmt rekommenderar.

Tuesday afternoon

Jag tänkte utforska nya marker och våga trycka in på rec-knappen på min ena kamera. Så jag gjorde det en eftermiddag när min guddotter fyllde år. Inget märkvärdigt kalas utan en fin vanlig vardag. Dessutom besöker jag min kompis Pias butik Vackra och provar en gudomlig Ewa i walla-klänning. Just nu är den nersänkt med 50% och jag tror att hon har två kvar. Den är väldigt vacker.
Låten "Goodbye Alice in Wonderland" med Jewel.

Nytt år

Det har varit ett nytt år nu, i ungefär 10 dagar. Jag känner att 2012 blir ett häftigt år, inget mellanår som 2011 utan ett häftigt sprakande engagerande år med mycket roliga jobb, inspirerande händelser och kärlek så man håller på att spricka.

Jag ska försöka gå tillbaka till ursprungs-Helena och skriva mer. Författa texter och komma tillbaka till den Helena som skrev så mycket så pennan brann. Jag ska vara fullständigt ärlig mot mig själv, vara rak, i tid och fullfölja planer. Ja, det ska jag. Det kommer bli ett riktigt bra år det här. Det känner jag.

Bilden kommer härifrån.

Jag och Dan Andersson

Så länge jag kan minnas har min pappa läst poesi för mig, men inte vilken poesi som helst utan Dan Andersson. Det var som att det var ett sätt för mig och pappa att mötas. Ibland när de vanliga orden inte räckte till kunde en rad ur en Dan Andersson-text hjälpa till.
Pappa tyckte det var roligt när jag lärde mig dikterna utantill och jag var ganska duktig på att memorera texter. Så vi möttes där någonstans mellan timmerkojor och granskog.  Fortfarande möts vi i Dan Anderssons-land. En textrad här och där för att besjäla denna bitvis vackra och hårda verklighet vi lever i.


Jag delade Dan Andersson med farmor också. Sjöng Sissi för henne högt. Jag grät lika mycket varje gång då jag kom till slutet.


Jag minns när jag och Jögga var nykära, då kunde  han sitta på sängkanten och titta på mig när jag läste högt ur Svarta Ballader, men det har han slutat med. De borde finnas en lag på att man inte får sluta med sådant.


Tänkte börja läsa för Viggo så fort tiden är mogen. Jag vill att han ska begripa vad det innebär att ha granskogsarvet, det mörka vemodet, kunna se bortom sjumilaskogen, tycka om ensamheten och begripa att den bitvis grubblande mörkheten som varje människa äger inte är farlig. Men också känslan att förstå att det är vackert.


Har ni inte upptäckt Dan Anderssons skatt ännu så är det på tiden. En utmärkt start är Gillet på vinden. Så tänd i brasan, dra filtarna runt er, läs högt och låt er förföras av ett spöke:


"Jag satt på min ödsliga vind en kväll och beskådade ängarnas höst,
och läste och tänkte på Jonson som i fjol fick ro för sitt bröst.
Har han fått en hydda att bo i i de blånande rymdernas damm?
Eller går han kring täkten och spökar och vågar säj inte fram?


Då lyste det till som stjärnor, det vände ett blad i min bok,
det ljusnade kring min skumma vind, och jag tänkte det var på tok:
nu har gamla Johanna somnat och elden är kommen lös -
och fastän det var fråga om hetta så tycktes mäj jag frös.


Det var i den skummande natten, det var mellan ett och tolv -
Det rörde i mina papper och det tassade kring mitt golv.
Och en vinande ånga blåste på hundraårsåsarnas damm
och si, ur den vaggande ångan klev Jonatan Jonson fram.


Och jag sade: "Det gläder en yngling att du tagit däj ända hit,
det är som en helg på min fattiga vind att skåda sån visit,
och om inte du ändrat vanor så tag ett glas med en gammal kamrat,
för gamla Johanna har lagt säj, så det blir klent med mat."


Och han svarade: "Att få se däj ren länge önskade jag,
men villsam är vägen i rymderna bland stjärnor av alla de slag."
Vi satt vid vårt stora mangelbord och stormig var natten och fin,
och jag väckte upp Johanna och sa till om öl och vin.


Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammade fram:
"Jag undrar - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?"


Och han sa: "Jag är timmerman Jonson och föga lärd som du sett,
och jag väckte bekymmer på jorden för mitt självlärda timmermansvett,
och de lärda ville hänga mäj, för jag kan ej ett ord latin,
och en ängel tog så fort jag dog och gav allt jag läst åt hin.


Men jag hörde en sång på en stjärna en gång, som jag minns en smul av än,
det var sången om pinan av världarnas synd och om Herren av himmelen.
Men en stjärnornas sångare sade mäj att det där var en jordisk sång,
som en ängel lärt för övnings skull när han hämtat en själ en gång.


Och den allra högsta sången, den sjöngo de efteråt,
och fast jag inte begrep ett ord, jag brast i en hejdlös gråt -
det var utanför alla hjärtan och en stjärnbana framför allt vett -
det var vad intet öra hört och intet öga sett."

*

Och månen lyste och stormen sjöng i luckor och ås och knut,
och vinet var gammalt och ölet starkt och min fröjd var utan slut.
Vi drack för den dödande hösten och för gravarnas heliga ro,
och vi drack för alla de saliga som på höga stjärnor bo.


Jag såg hans panna lysa som silver, snö och ben,
och sakta, dracks han upp av månens strömmande sken.
Därute började morgonen alla ängar i grånad klä,
och stormen röt sin hårda sång genom gavelväggarnas trä."