Finns inget som är så poetiskt som tåg

  

      

                          Så bestämde jag mig för att göra en liten film om vår weekend istället för att ta bilder för att utmana mig själv. Jögga tyckte den blev för allvarlig, men jag gillar den. Det kan ju inte gå fel med vackra vänner och bra musik. Den fortsätter efter första låten så sluta inte titta. Och ni får gärna berätta om första eller andra delen tilltalar dig mest.

Oj, oj. Ni vet vilken helg. Fotografiska hade öppningshelg för David Lachapelles utställning Burning Beauty. Vilken lycka. Jag hade lätt kunnat spendera en hel vecka där då utställningen fyllde hela Fotografiska.

Sen fick vi se Melody Gardot. Och Linda hade bokat biljetter samma minut som de släpptes så vi satt längst fram.

Vilken stilikon. Kronjuvelerna som hon skojade om som magsmycke. Det ger henne en tyngd. En draperad lätt Aladdin-dräkt och ovanpå det en kammad fluffig fårbolero. Och som kronan på verket en ljuvlig svart turban.
Hon är det vackraste jag sett. En blandning mellan Edith Piaff, Erykah Badu och Marion Cottilard.
En ödmjuk hippie-diva med kärlek som vapen. Strandliv och bossanova-jazz i cabarémiljö.
Så magiskt. Så sensuellt. Så sexigt. Pop. Jazz. Latino. Hon blandar.
Och när hon pratar blir jag kär på allvar. Hon pratar om män i badkar. Om nakenhet. Om musik. Om kärlek. Om resor. Hon pratar och sjunger på franska. Portugisiska. Amerikanska. Spanska. Så dansar hon. Och käppen är med.
Vilken kvinna.

Filmtips: För dig naken

Så fick jag äntligen se den här filmen som vunnit så mycket priser och tilltalat människor långt in i deras hjärtan. Sara som gjort den är en bekant till mig. En fantastisk begåvad människa som liksom strör stjärnor runt sig där hon mystiskt fladdrar fram i sina meterlånga cowgirl-ben.

För dig naken handlar om hennes gudfader. En kärlekshistoria. Den är så allvarligt berättad att jag får ont i magen och samtidigt så droppar solen liksom ner i knät och sprider sig över mina ben och in i min kropp och rör till långt där inne. Men den handlar också om respektfullt berättande. Om tre människor, för det är inte bara Lars och Junior, utan faktum är att Sara är lika närvarande trots att hon inte syns i bild.

Den handlar också om beslut, kulturkrockar, språk och längtan. Äh, den har så många nyanser att jag skulle kunna prata om den i timmar, vilket jag också hoppas att jag ska få göra.

Sedan har Lars en otrolig karisma som fyller varje bildruta. En slags starquality. Om ni sett hans konst eller lyssnat på hans sommarprat så förstår ni. Och tänk, den mannen har en gång sagt till mig att jag är hans idol. Oj, oj. Det levde jag på i flera månader. Han är så fin. Gudasänd.

Den kommer gå på SVT nu i december. Ni måste se den. Lova mig det.

Filmtips: Monrise Kingdom eller när man var tolv och ett halvt år

Kanske har ni redan sett den här filmen för det var ett tag sedan den kom ut, och jag såg den själv en regnig dag när jag behövde den för jag visste att det var en film som liksom skulle gripa tag i hela min själ. Ett underbart äventyr om den första kärleken och den bästa vännen. 

Om stjärnbeströdda nätter och dumma vuxna, om lövomkantade stigar, vackra träd, havet, scouting, isolering och vad barn ser. Om ensamhet och mod och brevväxling och äventyr.

Om att när man är tolv och ett halvt år så lever man i den bästa av världar.

Steve Zissou i "The Life aquatic"(Wes Anderssons andra bästa film) säger det rakt ut. Åldern tolv och ett halvt år var hans favorittid i livet.

 Så vad är det som händer när man är tolv år? Vad är det för frigörande processer som sätts igång. Vilka knaggliga steg håller man på att ta?
Sommaren när man är tolv år.

Jag minns det så väl, jag och mina två bästisar var ensamma en hel sommar. Vi bodde hemma hos oss och tog hand om huset för min mamma och pappa var någonannanstans. Och vi skapade vårt egna lilla barn-vuxenvärld. Vi sov på höloft, levde på smörgåsar och kakor, red våra hästar och badade nakna varje natt. Vi var barfota exakt hela tiden och mina ben var bruna som pepparkakor. Vi spelade munspel och sjöng exakt jämt. Vi var lillgamla och barn. Och min mellanstadiekärlek mötte mig i en skogsglänta. Jag hade inte sett honom på hela sommaren för han hade varit på Gotland. Han kom cyklande på en stor gammal blå monark. Han ville göra slut, för det var sommaren innan sjuan och då skulle man hitta en högstadiekärlek istället. Det var så han sa. Skogen luktade tallbarr och jag var ledsen en liten, liten stund. Och jag och mina bästisar Peter och Marina hamnade på en marknad och vi blev spådda av en gammal spåkärring i en husvagn. Det kostade tjugo kronor. Vi fick gå in till henne en och en. Hon tittade i min hand och på hennes bord låg en hög med tarotkort. Hennes husvagn var väldigt spännande. Jag minns inte vad hon sa, bara hur hennes zigenarvagn såg ut. Fullt med fransar, tyger och rökelser. Jag var tolv år och på något sätt skulle livet aldrig bli bättre än det var just den där sommaren.

Min guddotter Alva är där just nu, jag avundas hennes ljuvliga tid. När man får ha kvar två stadiga ben i fria barndommen och ända sträcka sina armar mot ett frigörande ansvarstagande vuxenskap. Du ljuvliga tid.

Så se den här filmen. För att vara lojal mot tolvåringen inom dig eller bara för att väcka den om den tiden somnat hos dig. Eller bara för att njuta av pastelligt 60-tal i ett stilistiskt mästerverk.

Filmtajm I

En liten filmlista av betydande filmer i mitt liv. Riktiga filmtips! Det finns många fler men vi börjar så här.
Utan innebördes ordning:

La Grande Vadrouille, eller på svenska, Den stora kalabaliken (1966)

Min kusin var svarttonad i håret och franska vågen-film-besatt. Men det var den här som hon lämnade kvar hemma hos mig. Det var något som var så speciellt med den. Jag skrattade och skrattade och jag tyckte de var så finurliga och språket var så vackert och storyn så magisk och skådespelarna så karaktärsstarka och miljön alldeles sagolik. Jag var kanske 12 år. Jag tycker fortfarande att den här filmen är en av de bästa komedierna som gjorts.

Little big man (1970)

Jag var ju barn på 80-talet så skulle man se på film så kunde man hyra en VHS-box. Jag hade turen som hade en granne som hade en VHS-spelare. Han hade inte bara en film i sin bokhylla utan en massa. Men den här blev min favorit och jag såg den säkert 30 gånger. Åh vad spännande öppningsscenen var med den 108-åriga mannen. Om indianer och slaget om Little Big Horn.

Delikatessen (Jean Paul Jeunet 1991)


En sen fredagskväll 1994 sätter jag på tv´n. Jag är 16 år och får en riktig aha-upplevelse. Det går kårar av välbehag på min rygg och håret på armarna ställer sig upp. Det är mitt första möte med regissören Jeunet och filmen är Delikatessen. Det galna filmspråket, scenariet, bilderna och miljön gör mig så tagen. Måste nog fortfarande hävda att detta är världens bästa film.

Brokeback Mountain (2005 Ang Lee) Jag satt ensam på en biograf i Lorraine i Frankrike. Jag grät och grät och grät tills halsduken var så blöt så jag hade kunnat vrida ur den. Jag kommer fortfarande tillbaka till den här filmen. Temat är alltid lika aktuellt och kan appliceras på allt. Den förbjudna kärleken alltid lika smärtsam. Den fantastiska vänskapen alltid värd att hyllas. Dessutom är scenariot inbäddad i vackra berg, vilda hästar och snygga cowboys. Har du inte sett den här filmen har du gått miste om något stort, och viktigt.

Amelie Från Montmartre (2001 Jeunet)

Jag såg den här inte mindre än nio gånger på bio. Jag kunde inte få nog. Det var en film som handlade om mig. Typ. Och jag minns att jag skickade iväg min chef reklamfotografen på den här filmen och han sa: Helena, jag visste inte att du var så naiv. Näe, men nu vet du.

Världens bäst-bästa film och jag tror att det är en hel generation av flickor som har den här som sin hus-film-bibel.

Into the wild (2007)

Den här mästerliga filmen är regisserad av ingen mindre än Sean Penn. Bara en sådan sak. Och baserad på Jon Krakauers bok med samma namn. Och bara Krakauers egna berättelse i sig är värd en film. Han fick i uppdrag att skriva en artikel för amerikanska Outside, men storyn var så fängslande att det blev en bok, och sen en film.

Kanske vår tids Candide. En filosofisk betraktelse om den materiella världen. Om frihet. Om ensamhet. Om äventyr.

Forrest Gump (1994)

Jag citerar och hänvisar ur den här filmen nästan varje dag. Finns inget mer att säga än att den har precis allt.

____________________

Så, hur ser din filmlista ut?

Skickat via Blogsy

Filmtips: En riktig Kärleksfilm

Ikväll hamnade jag framför Broarna i Madison County. Ja, jag har aldrig sett den och jag tycker nog att det hör till allmänbildningen att ha sett den så jag lät Viggo somna i armarna på mig till gudakyssta Meryl Streeps vackra röst.

 Jag skulle kunna prata i timmar om den här filmen. Så lågmält vacker och dynamisk i sin enkelhet. Dock är det bästa med hela filmen samtalen som äger rum i det här fantastiska köket mellan Fransesca (Streep) och Robert (Eastwood). 

Mad Men

Jag vet att jag är några år försent men jag har precis upptäckt serien Mad Men och är på mitten av säsong två. Vilken brilljant serie.

Så lågmäld och diskret och urtjusig och ångestladdad och vacker och mellan raderna. Jag är så glad för att den här serien har vunnit mängder med priser för karaktärerna och historien och detaljerna är verkligen något utöver det vanliga.

Man kan se den här serien på så många sätt. 

Scenografin, kostymen och fotot ihop med 60-talets New York. Kvinornas kamp och männens hänsynslösa översitteri. Den ångestladdade tillvaron som det innebär att vara hemmafru till den tjusiga tillvaro som bara levas om man är riktigt lyckad.

Tillvaron som kan splittras vilken minut som helst.
Men vad jag verkligen gillar med den här serien är att de är alla äkta människor. Med fel och brister. Inget svart eller vitt utan snarare grått som den verklighet alla människor lever i. De är alla mångfacetterade karaktärer.
Jag är så glad att jag har 35 avsnitt kvar att titta på.

Tuesday afternoon

Jag tänkte utforska nya marker och våga trycka in på rec-knappen på min ena kamera. Så jag gjorde det en eftermiddag när min guddotter fyllde år. Inget märkvärdigt kalas utan en fin vanlig vardag. Dessutom besöker jag min kompis Pias butik Vackra och provar en gudomlig Ewa i walla-klänning. Just nu är den nersänkt med 50% och jag tror att hon har två kvar. Den är väldigt vacker.
Låten "Goodbye Alice in Wonderland" med Jewel.

Inspiration: Verkliga människor

Åh om det är något jag beundrar ifrån roten av mitt hjärta så är det människor som skapar något.
Har ni upptäckt The Selby? Han porträtterar skapande och passionerade människor. Fotograferar dem i deras hem, det är verkligen häftigt.
Men så gör han små filmer om dem också, och varje spännande människa borde få en sådan här film gjord om sig.

Det här är en film som är ett lysande tema på hur konst och stil och mode smälter ihop på ett förträffligt sätt.


Den här handlar om en restaurang på stranden på Long Island, och människan bakom den. På så många sätt så påminner den om min egna restaurang Fröknarna Fräs.


Eller den här underbara knäppgöken och modeföretagaren Alfus. Som en riktig Al Pacino (fast på riktigt)

Te en titt om du har tid i julstökandet. Många gånger överträffar verkligheten dikten. Det är så lätt, och helt genialiskt.

Filmtips i juletider: Sherlock Holmes "a game of shadows"

Den går på bio nu och den är verkligen värd ett besök.

 Fantastiska kostym, underbar scenografi, vackra bilder, starka karaktärer, spännande historia, kluriga gåtor och actionfylld underhållning.

 En riktig familjefamilj som kan ses på så många olika sätt. Så spelar vår egna svenska superstjärna en huvudroll, hon säger inte så mycket men hon syns. Hon är otroligt vacker. Sådär fulsnygg så hon blir ännu vackrare.

Ja, den här filmen njöt jag verkligen av på ett mycket okomplicerat och bekymmersfritt sätt.

Så ska ni gå på bio se den här.

(PS. Jag rekommenderar Huvudjägarna också. En norsk actionthriller baserad på Jo Nesbos bok. Oj oj oj vad spännande den var. En sådan där film man kan se och läsa på så många sätt. Grymt intressant samhällskritik och väldigt välspelat)

Filmtips: Midnatt i Paris

Åh, jag rymde en kväll (eller jag rymmer flera kvällar i veckan men då handlar det mest om jobb) men jag rymde en kväll för att gå på bio. Det var evigheter evigheter sedan som jag var på bio men ni som hängt med mig här på bloggen ett tag vet ju vilket stort filmintresse jag har.

Så Midnatt i Paris hade fyra aspekter som gjorde att jag verkligen ville se den.

1) Jag älskar Paris

2) Jag avgudar Owen Wilson

3) Jag dyrkar Marion Cottilard

4) Jag ser allt jag kommer över med Woody Allen

Så gissa om det här var en film jag inte ville missa.

Det var en film värd att minnas. En film för litteratur och -konstälskare. För de som tror. För de som kan hantera en saga. För de som är historiskt bevandrade.
Åh jag tyckte verkligen om den.

Att möta en elefant

Alltså, det kan vara så missvisande att blogga retroaktivt. Vi har ju faktiskt kommit hem från vår resa för länge sedan så möter jag människor som säger, men du var ju på beachen. Så, javisst var jag, men jag tog så mycket intressanta bilder där så jag kan omöjligt släppa vår fina resa.

Ni vet hur det är. Dagarna går, man läser böcker, njuter av tillvaron.  

För vår del var det första gången vi var i Thailand med barn. Tidigare har våra Thailandresor mest gått ut på långa kayakturer, klättringar, vandringar i bergen, dyk och -snorkelturer, cykel, träning, kurser och runtresande. 

Thailand är ett fantastiskt äventyrsland med gudomlig natur och det finns oändligt mycket att göra för den äventyrssugne. Men som sagt så var det första gången vi besökte Thailand med barn, Viggo 19 månader och då blir det en helt annan slags resa. 

Det var faktiskt som om hela Thailand var lite montessori, så upplagt för att sätta barnen i första hand. Jag blev imponerad. Överallt vi kom så var det Viggo alla såg först. Aldrig har jag tänkt tidigare att ett lågt bord där man sitter på kuddar på golvet är ett bord helt upplagt för barnen. De älskar ju det. Jag har aldrig sett Viggo så kolugn och avslappnad under en middag. 

 Så mycket äventyr blir det ju inte med ett så litet barn men den sista dagen sa vi, näe, nu måste vi ut och titta på elefanter. Fast vi ville inte åka på någon elefanttur och sitta och skumpa på en elefanttur i djungeln med andra turister, vi ville bara låta Viggo se en elefant.

 Så vi bestämde oss för att gå. Vi gick och gick. Hamnade på ödsliga vägar omgivna av ogenomträngliga djunglar som var så gröna, så fulla av klorofyll.

 och planterade skogar

 så rätt som det var, på den vackraste vägens ände såg vi en underbar siluett uppenbara sig

 siluetten av en elefant

 på elefanten satt en liten, liten pojke som inte pratade engelska, men han pratade med sin elefant

 och de var väldigt fina ihop. Jag älskar elefanter. När Jögga besökte mig i Sydafrika (när jag pluggade fotografi där 2002) så spenderade vi en hel del tid på en elefantpark. Där fick vi lära oss att afrikanska elefanter är mer aggressiva och de kan inte tämjas. Det kan ju då som sagt var asiatiska.

 Hursomhelst är elefanter de vackraste djur jag vet. Så stora och lugna. Graciösa i sin gång. Dessutom blir de gamla (mellan 60 och 80 år) har starka sociala band till varandra och sin familj.

 Tillslut var vi tvugna att gå även om jag hade kunnat spendera hela dagen med att titta på den där fina elefanten.

 Jag sprang leende därifrån, så himla glad över att bara ha fått se en elefant igen.

Elefanten vinkade adjö till oss. Och Viggo, då, ja han tittade mest. Storögt. Och fortsatte sen att leka med sin bil.

Som av en slump visade flygbolaget filmen Water for elephants när vi åkte hem, och det var en av de finare filmer jag sett.  Jag bryr mig inte om vad kritikerna säger om att detta var en förutsigbar romantisk klichéfilm för där och då var det precis vad jag behövde. Så romantiskt och vackert med ljuvliga miljöer i ett bedrövligt vackert 30-tals landskap, kostymfilm när den är som bäst. Så kan det ju vara ibland. Dessutom blev jag grymt sugen på att läsa boken av Sara Gruen som filmen är baserad på. Den ska vara något utöver det vanliga.

Varför äter de inte bakelser istället?

Ikväll gick världens bästa film på TV. På kanal 8 som ni ser, min nya favoritkanal. Och efter att ha jobbat mycket är det otroligt lyxigt att få sitta och zappa och hitta detta guldkorn till film. Jag tröttnar aldrig på den. Den har så mycket. Så många nivåer. Världens bästa. Sofia Coppolas Marie-Antoinette.