Att möta en elefant

Alltså, det kan vara så missvisande att blogga retroaktivt. Vi har ju faktiskt kommit hem från vår resa för länge sedan så möter jag människor som säger, men du var ju på beachen. Så, javisst var jag, men jag tog så mycket intressanta bilder där så jag kan omöjligt släppa vår fina resa.

Ni vet hur det är. Dagarna går, man läser böcker, njuter av tillvaron.  

För vår del var det första gången vi var i Thailand med barn. Tidigare har våra Thailandresor mest gått ut på långa kayakturer, klättringar, vandringar i bergen, dyk och -snorkelturer, cykel, träning, kurser och runtresande. 

Thailand är ett fantastiskt äventyrsland med gudomlig natur och det finns oändligt mycket att göra för den äventyrssugne. Men som sagt så var det första gången vi besökte Thailand med barn, Viggo 19 månader och då blir det en helt annan slags resa. 

Det var faktiskt som om hela Thailand var lite montessori, så upplagt för att sätta barnen i första hand. Jag blev imponerad. Överallt vi kom så var det Viggo alla såg först. Aldrig har jag tänkt tidigare att ett lågt bord där man sitter på kuddar på golvet är ett bord helt upplagt för barnen. De älskar ju det. Jag har aldrig sett Viggo så kolugn och avslappnad under en middag. 

 Så mycket äventyr blir det ju inte med ett så litet barn men den sista dagen sa vi, näe, nu måste vi ut och titta på elefanter. Fast vi ville inte åka på någon elefanttur och sitta och skumpa på en elefanttur i djungeln med andra turister, vi ville bara låta Viggo se en elefant.

 Så vi bestämde oss för att gå. Vi gick och gick. Hamnade på ödsliga vägar omgivna av ogenomträngliga djunglar som var så gröna, så fulla av klorofyll.

 och planterade skogar

 så rätt som det var, på den vackraste vägens ände såg vi en underbar siluett uppenbara sig

 siluetten av en elefant

 på elefanten satt en liten, liten pojke som inte pratade engelska, men han pratade med sin elefant

 och de var väldigt fina ihop. Jag älskar elefanter. När Jögga besökte mig i Sydafrika (när jag pluggade fotografi där 2002) så spenderade vi en hel del tid på en elefantpark. Där fick vi lära oss att afrikanska elefanter är mer aggressiva och de kan inte tämjas. Det kan ju då som sagt var asiatiska.

 Hursomhelst är elefanter de vackraste djur jag vet. Så stora och lugna. Graciösa i sin gång. Dessutom blir de gamla (mellan 60 och 80 år) har starka sociala band till varandra och sin familj.

 Tillslut var vi tvugna att gå även om jag hade kunnat spendera hela dagen med att titta på den där fina elefanten.

 Jag sprang leende därifrån, så himla glad över att bara ha fått se en elefant igen.

Elefanten vinkade adjö till oss. Och Viggo, då, ja han tittade mest. Storögt. Och fortsatte sen att leka med sin bil.

Som av en slump visade flygbolaget filmen Water for elephants när vi åkte hem, och det var en av de finare filmer jag sett.  Jag bryr mig inte om vad kritikerna säger om att detta var en förutsigbar romantisk klichéfilm för där och då var det precis vad jag behövde. Så romantiskt och vackert med ljuvliga miljöer i ett bedrövligt vackert 30-tals landskap, kostymfilm när den är som bäst. Så kan det ju vara ibland. Dessutom blev jag grymt sugen på att läsa boken av Sara Gruen som filmen är baserad på. Den ska vara något utöver det vanliga.