Utmaning

Här har jag gjort en liten utmaning till er mina kompisar. Det är inte alltid lätt att få inspiration till att ta bilder men ibland kan det räcka med att göra en titel och sen ta en bild varje dag. Jag gjorde den på engelska för det kändes på något sätt mindre pretantiöst, så kunde den dessutom kanske få ett eget liv utanför Sverige.

Så nu är det bara att börja fotografera. Och om man missar en dag så är inte det hela världen heller.

Jag tycker det ska bli spännande.

Den finns på instagram också #aphotoaday# eller #helenasutmaning#, och jag är ju förstås också på instagram.

Lycka till.

Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:

Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.

Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå...knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.

Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6x7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Lite inspiration på Valentindagen

Så önskar jag alla en hjärtligt fin Alla hjärtans dag. Tänkte slå ett slag för passionen en dag som denna.

Källa

Källa

Källa

Privat

Källa

Källa

Åh tänk hur många kyssar som delats ut i världen.
Stor kyss på er!

Blue

Bildkälla “The Persistent Dream of Youth” av Christopher Pugliese

Hej ni kära. I måndags på den kvinnliga företagsträffen pratade vi om att bloggen som fenomen snart skulle vara död. Tänk, det tror jag inte på, och som jag sagt tidigare så kommer nog jag att blogga i hela mitt liv. Ända tills jag blir en gammal skrynklig tant.  För ordet och bilden och kommunicerandet är det mest spännande jag vet.

Bildkälla

Den här bilden heter Weather Balloon falling back to Earth

Jag tycker den är så vacker. Jag känner mig lite så just nu, har så mycket att göra.

Kram så länge

Jag dog just litegrann...

Genom Me and Alice hittade jag till Brown dress with white spots och fastän jag är en sådan där surfare som surfar runt och hittar lite här och lite där har jag faktiskt aldrig tidigare snubblat över ett enda ställe med så mycket inspirerande bilder. Jag vet inte vem fotografen är, eller om det bara är bilder som är ihop-plockade . Säkert är att personen ifråga har en grym känsla.

Otroligt inspirerande! Jag vill krypa in i den här människans värld.

Läsupplevelse "Just Kids" av Patti Smith

Jag har väntat på att den här boken skulle komma ut i pocketform, och när den gjorde det köpte jag den direkt. Johnny Depp har gett den lovord, så jag visste att det var något speciellt.

och det var det. Från första till sista sidan.  Ett litet biografiskt underverk om vad det är att vara människa, att leva för konsten. En bok om vänskap i ett myllrande 60 och 70-tals New York. Med ett språk som dansar fram på sidorna.

och Patti Smith (ni vet hon som gjorde hiten "Because tonight") kan verkligen skriva på ett sätt så det rör om och det är äkta och sant och hon har en historia ihop med Robert Mapplethorpe (en av fotohistoriens viktigaste) som slår det mesta.

och de två tillsammans som slår sig fram i en värld ackomponjerad av Bob Dylan, Janis Joplin och William S Burrough. (jag har alltid älskat beatkulturen) 

De äter inte på flera dagar, de har löss, de går klädda i långa rockar, de har inga pengar, de är hemlösa men de är fria. Det skulle aldrig gå idag men jag njuter och fasar mig över deras historia.

Den här boken borde läsas av alla, och den är högaktuell i en tid då populärkulturen domineras av Idol och modebloggar. 

Så fantastisk vackert smärtsam.

När boken är slut börjar jag storgråta, inte sådär snörvlande lätt utan när jag läst sista stycket gråter jag så det sprutar tårar och jag gråter länge. Jag hurklar och gråter för vänskap, kärlek, tolerans, öppenhet, nostalgi. För tiden och vad det det innebär att vara konstnär och jag tackar Patti Smith för att hon delat med sig så rakryggat och ärligt.

Läs den kära du.

Caroline Dahlen-ny kompanjon

Dessa fantastiska bilder tog Caroline Dahlen av mig och Viggo häromdagen (jag har stulit dem skoningslöst från hennes blogg) när vi pratade affärer och framtidsprojekt ihop. Själv hade jag glömt kameran (bra fotograf jag är) men Caroline hade med sig sin i väskan och plåtade oss med sin fasta 50 millimeter. Caroline är en ung tjej här i bygden som HAR DET där. Och nu har jag hittat henne och tagit tag i henne och dessutom uppptäckt att hon bor i byn så tänker inte släppa henne för allt guld i världen. Om det är något vi ensamma fotografer måste lära oss så är det att hålla ihop och hon är nån jag vill hålla ihop med. Stick togheter liksom. Nätverka, dela lokaler, utrustning, jobba i team. Jag tror att framtiden ligger i detta.

Carolines blick är klar, hennes bilder ljusa, nyfikna och väldigt vackra. MY KIND OF GIRL. Sen är hennes hästbilder något från en annan värld. 

Åh jag tycker verkligen om dem. Håll ögonen öppna på henne!! 

Denise Grünstein -överst på min wanna meet-lista

Åh vad jag älskar den här människan bilder. Dessa bilder gjordes för IKEA förra året, 2010 i anslutning till det kungliga bröllopet, men de är ju lika aktuella nu.

Hon har ett sådant signum på sina bilder, Denise, jag skulle så gärna vilja vara hennes assistent för någon dag, bara se hur hon jobbar. Enorm magi har de, se resten av hennes verk här.

Nu när det dukas för fester, bröllop, dop, studentbaler, konfirmationer...titta och njut och låt er inspireras till festligare och mer stämningsfulla dukningar:

 

Finns inget som ett glassigt modemagasin

Vet ni vad, jag säckade ihop alldeles totalt. Luften gick ur mig fullständigt. Jag var så ledsen för det som hänt. Jag undrade så varför, för vi umgicks inte så mycket de sista åren, men han fanns alltid där. På FB, i min telefon, i spotify i form av sköna musiklistor. Ibland ett spontant besök när han reste igenom.

Kanske hade min sorg med det faktum att vi var nästa lika gamla, hade samma ideér. En slags identifikation.

Han var min förebild och han var min vän från en mycket viktig tid i mitt liv när jag formade mig själv. Vem jag är och vad jag tror på. Då jag var 17 till 19 år. Så när han nu försvann vart döden så påtaglig och livet så sårbart. Jag begriper det inte riktigt själv men jag har pratat mycket med en annan tjej som hade en liknande relation till honom och hon sa: ingen begriper varför jag är så ledsen. Kanske är det så, kanske begriper man bara sorg genom att uppleva den och kanske kan man bara begripa just den här sorgen för att den är så unik. Som varje sorg är.

Ikväll, då det hade passerat 3 dagar sedan jag fick nyheten kände jag att jag behövde något. Något som kunde göra mig lite lättjefullt glad. Viggo är förstås min solstråle men jag behövde något annat. Något enkelt. Något glamoröst, okrävande, ytligt...så jag köpte mig en Elle.

Det finns inget som ett glassigt modemagasin när man väl behöver just det där och just det här numret innehöll den vackraste modeplåtningen jag någonsin sett.  Om man var en sådan lyckost att man prenumererade hade man turen att få just det här unika omslaget som lätt skulle kunna få en ram runt sig i mitt hem. Fotograferad av Andreas Sjödin. Måste nog skaffa mig en prenumeration om de ska fortsätta med unika utgåvor på det där sättet.

Så, nu släpper jag den här sorgen litegrann. Nu går jag vidare. Nu vill jag resa till Sicilien och äta mat med min lilla familj. Men jag kommer behålla hans nummer i min telefonbok ett tag till. Kanske svarar han från himlen.

Sitter och förbereder mig

Imorgon håller jag i en liten föreläsning igen, och då ska vi avverka FOTOGRAFISKA inspirationer. Alltså andra fotografer. 

När jag sitter och plockar i materialet jag samlat slås jag återigen av vilken oerhörd duktig fotograf Annie Leibowitz är. Hon har i stort sett jobbat hela sitt liv. Varje minut. Hon tar aldrig paus. Hon har jobbat otroligt hårt och har knappt hunnit med något annat. (Men hon blev mamma vid 50) 

Men hennes oerhörda slit har betalat av sig väl. Hennes bildspråk är det tydligaste jag vet. 

Det finns INGEN som hon i hela världen. Vilken kvinna alltså.

Arnold Schwarznegger.

Italiensk kaffereklam

John Lennon och Yoko Ono några timmar innan han sköts till döds utanför sitt hem. Den sista bilden som tog på honom. Så stark, fosterställningen, naken. Politiskt och poetiskt.

Far och dotter Coppola. Två generationers regissörer.

Marie-Antoinette (Sofia Coppolas mästerliga folm)

Alltså hennes arbeten slutar aldrig. Hon är enormt produktiv och har producerat så enormt mycket fantastiska bilder.

Och här är hon själv framför sitt enormt uppmärksammade fotografi (Vanity Fair omslag) av gravida Demi Moore. Ingen hade poserat naken gravid tidigare.

Oj oj...jag  är så full av beundran. En av mina högsta önskningar i livet är att få ta del av hennes arbetssätt. Det ska jag jobba på!

Verkligen har den färg som Kodak bestämt

"Verkligen har den färg som Kodak bestämt", så sa någon känd fotograf på 80-talet.
Jag har fått hem ett väldigt roligt plugin till photoshop. Det har säkert funnits på marknaden ett tag men jag har hittat det först nu. Alen Skin Exposure.
För mig som började med fotografi långt innan det digitala äntrade vår verklighet är det väldigt roligt. Det är nämligen filter som efterliknar de filmrullar som vi använde till våra kameror. Det är fantastiskt att få uppleva Sensias milda diafilmsfärg, eller punchiga Velvia som gjorde verkligheten alldeles färgstark. Eller minns ni Portra? Milda porträtt.

Jag har på det senast börjat längta så otroligt mycket efter analogt fotograferande så jag tror att jag ska plocka upp min gamla Pentax 6x7 (nu i efterhand ångrade jag mig att jag inte köpte en hasselblad istället) och plåta lite långsamma stilleben. Och sedan skicka in på framkallning...och vänta på resultatet....det bästa var ju mörkrummet. Att slänga sig över negativen. Hjärtat som bankade.

Ja, jag ska nog kanske införskaffa ett mörkrum sen. Och syssla med lite alternativ framkallning...kanske framkalla på 24 karats guldpapper som min vän Corin gjorde. Exklusivt.

Fredrik

Det här är en skärmavbildning av en av de bästa hemsidor jag sett. Min vän Fredrik är något  av ett under. Hans världar är fantastiska. Avlägg ett besök!!

Kusinen från landet

Jag, kusinen från landet vågade faktiskt åka iväg på en liten semester med lille Viggo. Vi åkte på äventyr alldeles själva till Stockholm. Jag tog inte med mig kameran men i skötväskan hade jag ändå min lilla Leica, som nu på senare tid har betett sig mycket underligt. Bilderna blir liksom gryniga. Men Stockholm var vackert.

Vi åkte och hälsade på kusin Christina. Det har visst varit väldigt soligt i Stockholm i sommar för Christina var alldeles jättebrun.

Syftet med hela resan var faktiskt Fotografiska och Annie Leibowitz utställningen. Åh arma gud vilken fantastisk fotograf hon är. På bilden ser ni en privat bild av Demi Moore och Bruce Willis. Där ser ni att tillochmed Hollywood-celebrites har normala bröst.

Jag grät en liten skvätt av hela intrycket. Utställningen är underbar, profesionella bilder blandade med privata. Jag behöver nog inte ge någon närmare beskrivning av Leibowitz för de flesta vet nog vem hon är.

Dessutom bjöd Fotografiska på ett fantastiskt urval av Anders Petersens utställng From back home. Bilder från Värmland. Väldigt effektfullt placerat.
Petersen är en spännande människa som fixade jobb åt mig i Stockholm en gång. Dessutom har jag supit till några gånger med honom men det var långt efter och innan jag blev kusinen från landet. Nu hänger jag ju inte på klubbar och pubar sent på natten, nu är jag ju mamma.

Så när vi står där och beundrar de grafiskt råa svartvita bilderna från en dramatisk verklighet får vi syn på några bekanta ansikten. På en bild står komikern ifrån Östmark, Kjell-Åke i Myra och skrattar. På en annan hånglar en släkting till Christina på en bild. Det är självklart, Petersen har alltid vänt sin kamera mot norra Värmland.

Sedan hittar jag mina gamla kompisar Fredrik Hedlund, Tony Björklund och Tony Carlsson på bild. Det är gamla bilder, de var pojkar då, numera är de män. Det är underligt att tänka att 100 000 betraktare har betraktat dem där de hängt på väggen i det där stora vackra fotomuseet.
Exotiska inslag, mörka sorgliga bilder från det som de kallar "glesbygdsmelankoli".
Stort. Jag känner det alltför väl. Men det gör mig stolt.
Tänk att min verklighet kan vara så exotisk att den kan få ta plats på en av Sveriges just nu viktigaste museum.

 Även Vee Speers bilder är mycket spännande.

Och även Joel-Peter Witkins.

Jag ammade Viggo på det där fantastiska Fotografiska med utsikt mot Djurgården och kände mig väldigt hemma.

Jag fick tillochmed Christina intresserad av fotografi. Hon ska förresten ha sitt första barn i september, så hennes mage är så fin och rund.

Viggo åkte tunnelbana för första gången i sitt liv.

Han måste vara i en väldigt harmoniskt tid just nu för han ler mot allt och alla och tycker att hela världen är jättespännande.

Förutom detta hängde han med mig på shopping, jag tog min naturliga runda som jag brukar hinna med på några timmar innan man ska med tåget.

Kaffe och te-handeln på NK-varuhuset. De har världens godaste Earl Grey Deluxe. Smakar som inget annat. Jga vet för jag har provat väldigt många olika.
Jag åker upp och ner några gånger på NK och kollar in inredning, reor och nyheter. Den här gången tog jag även en rejäl titt på barnavdelningen.
Sedan tar jag en sväng in på Mathilde i PK-huset, Top Shop och Pocketshop i gallerian, Urban Outfitters på Biblioteksgatan, normalt också Accessorize där men de verkar ha flyttat. Dessutom gör jag mig en sväng runt Stureplan och Östermalm, Koffert och Odd Molly på Humlegårdsgatan, Noa Noa, Stockhome och American Apparel på Kungsgatan. Jag gillar också att besöka Beyond Retro på Drottninggatan. Jag har dock blivit väldigt flitig på att handla online och jag insåg denna gång att nästan alla dessa butikers varor går att inhandla på nätet nuförtiden.

Är det något jag missar och som jag borde lägga till på min lista på butiker runt innerstan? Gärna udda, fina småbutiker som har det där extra som man måste se och känna i verkligheten?

Två nätter hann vi vara i Stockholm jag och Viggo, och det var alldeles lagom för kusinen från landet just nu.  Det var roligt att visa Viggo lite stål och betong.