Jag nördar in mig

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som:

Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält ska jag undersöka? 

Jag tror att det här är helt normala frågeställningar som varje människa har mer eller mindre. Det handlar om att vilja utvecklas, växa och gå framåt. I mitt fall kanske den är extra gnagande för jag har en rastlös själ som sällan vilar.

Jag kan ibland uppleva fotografin och tiden som en springande maratonklocka. Det kommer hela tiden uppdateringar, nya rön, nya kameror. Missförstå mig rätt, jag älskar ny teknik och tänker köpa mig en Nikon D800, men ändå...knappt har man lärt sig en ny teknik så är den redan passé. Det är faktiskt ett väldigt stressande samhälle vi lever i.

Så jag tänkte hitta tillbaka. Där jag började. Där passionen startade. Där hetta och kärlek liksom var i symbios med min kamera.

Så jag plockade fram min gamla proffs mellanformatare som jag inte rört på 6 år. Den låg undangömd i en stålväska och jag blev så lycklig när jag plockade upp den. En Pentax 6x7 med stor sökare och ett ljuvligt klickande ljud. Tyvärr hade filmdragaren hakat upp sig, antagligen av sorg för att inte bli använd. (Jag söker just nu efter någon som kan reparera den)
Så ropade jag in en poloroidkamera av samma sort på tradera (de är i stort sett gratis numera) så jag kunde använda objektiven (polarodbakstyckena fungerar lite speciellt på Pentaxarna)

Åh vilken känsla. Slutaren vars ljud är som skönaste musik. Framdragaren som liksom rör hela motorn med sin magiska mekanik. Sökaren man faktiskt kan se något i. Jag blev så lycklig. Plötsligt kom hela känslan om vad fotografi är och står för tillbaka.

Så jag köpte lite polaroidfilm. Det heter inte polaroidfilm på dessa kameror (mamiya, hasselblad och pentax) därför att polaroid har tagit patent på namnet fastän det är stort sett samma sak. Det heter direktfilm och den görs av Fuji.

Själva Polaroidfabriken lades faktiskt ner för några år sedan men så var det några entusiaster som köpte den och bestämde sig för att fortsätta göra Polaroidfilm under namnet The Impossible Project. Det är jag så glad över.  Det gör även Polaridfilm 100 (som passar min kamera) så jag köpte ett set med polaroid Chocolate i limited edition. Bilderna blir guldbruna, kanske lite för kontrastrika men ändå spännande.

Jag blev så nykär i den gamla tekniken att jag snabbt som ögat bestämde mig för att göra ett mörkrum i en del av huset jag renoverar.

Nu letar jag efter en storformatskamera för att börja forska på bladfilm.

___________________

Jag kommer berätta mer om detta projekt som jag påbörjat. Det är totalt nörderi, det är konst och det är helt underbart.

Börja läsa igen

Tänkte komma in i en läsarera igen. Ni vet sådana där eror då man slukar många böcker på rad, det liksom rasslar till av lust till att läsa och bläddra blad. Det var länge sedan jag hade en sådan era, men jag vet ju hur lätt det är att hamna i dem om man ger dem en chans. Så jag går och drar i några av Jöggas böcker (mina är nerpackade i lådor tills det att huset är färdigt, ja tänka sig, mitt liv har varit nerpackat ett år nu, ett år sedan som jag flyttade från slottet på Kajshea) och givetvis läser jag mycket i Viggos böcker. Hur som helst...har ni några boktips som skulle passa mig nu?

En bok som förändrade mitt liv var:

"Berömda män som varit i Sunne" av fantastiska Göran Tunström.

Jag var i mitt barndomshem idag och hittade den här lappen, där jag skrivit ut ett favoritstycke som jag haft hängandes på väggen. Den där boken förändrade mitt liv.

Har ni läst den?

Vilka böcker har förändrat ert liv?

Det var allt för ikväll.

Good friday night sweet roses!

Bambi

En av de allra bästa sakerna med barn är att man får läsa sagor högt. I somras hittade jag denna fantastiska Bambi bok på loppis i Sunne. Bambi får mig att bli alldeles rörd i hjärtat.

Minnen väcks till liv. Jag älskade Bambi när jag var liten och grät lika mycket varje gång vi läste Bambi på hal is. Jag vill rama in varje sida.

och Stampe är med också. Fina Stampe.

Igång med "Där i Nol"

Jag är uppvuxen med hantverkare och målare och ritningar och byggprojekt runt mig men vi har ju aldrig renoverat så mycket utan bara byggt nytt så det är med spänning som vi tar oss an mitt nyinköpta projekt från 1851.

Det är mitt projekt, men min familj är redo att hjälpa mig med den kunskapen som de har. Jag har en snickare till hjälp.

Jag vet att det innebär mycket jobb, det är mycket mer tidskrävande att renovera än att bygga nytt, men eftersom huset saknar värmesystem och toalett och dusch och allt sådant finns det ju inga gamla skumma rör att gräva i. Det är mest ett tomt skal.

Igår morse var vi uppe tidigt för att ta emot sotaren:

Jag hade bara min iphone med mig men när jag såg solen gå upp över bergstopparna kände jag en sådan lycka. På ett sådant här ställe får jag se solen först av alla.

Temperaturen låg runt -8 grader och luften var alldeles klar. Det är alltid varmare uppe på bergen, nere i dalen ligger tempeturen runt -17 grader. Under dagen bestämde vi oss för att börja på projektet, ta första spadtaget vilket var att riva ner den gamla brädfasaden. Plocka fram timmerstommen för att se hur den ser ut.

Den var alldeles torr och fin och för att ha stått i 160 år var den i mycket gott skick. Även närmast grunden var den alldeles perfekt och välmående.

Knutarna var tjusiga, och den röda färgen vittnade om att timmerstommen en gång var målad röd.

Det finns ingen isolering överhuvudtaget, bara en tunn papp och brädor.

Så här glad är jag för att timmerstommen är så fin, för att dagen var så vacker och för att det är riktigt, riktigt spännande allting.

Viggo är förstås med, han upplever sina första riktiga vinterdagar.

Det här härbret som står på gården har mamma fått av mig. Ja, hon kommer ju inte flytta på det utan hon ska bara få göra vad hon vill med det. Det är väldigt gammalt, ingen vet väl egentligen hur gammalt det är.

Härbret har en otroligt fin dörr med den största nyckeln jag sett.

Lite krångligt att låsa upp, men det ska nog gå och fixa. Kanske kan härbret bli ett litet galleri?

Utsikten är lika bedårande varje dag.

Köket är så fint. Ljust, härligt, socialt men just nu väldigt kallt och rörigt med lådor och grejer. Vi eldar i den lilla köksspisen för att få till lite värme. Men det måste vidtas åtgärder, jag måste renovera köket som resten av huset förstås och det är svårt.

Alla som kommer in säger "åh vilket härligt kök" och det där vill jag bibehålla. Men samtidigt måste jag sätta in ny köksutrustning,  skåp, spis, frys, kyl, vatten, diskmaskin så det måste ändras.  Jag håller på att tänka hur vi ska göra det. För att få in alla bekvämligheter men samtidigt inte förstöra känslan.

Den gamla plåtvedspisen ska jag byta ut mot originalet i gjutjärn som hamnat en trappa upp.

När snickaren hållit på ett tag så sa han: "Vilket positivt hus det är. Det har ett gott hjärta. Det är superspeciellt" .
Mäklaren sa något liknande, långt efter att pappren var påskrivna och inga färsäljningsknep behövdes längre, "det är ett gott hus". Jag tror henne för hon har varit inne i många.
För det finns väl en anledning till varför man måste punga ut med 769 000 kr för ett gammalt ruckel i mitten av ingenstans. Varför var det annars sju stycken budgivare som knappt ville ge sig och tillslut gav sig på målsnöret. Det var ju därför jag köpte det och jag älskar det så djupt, trots att det kommer ruinera mig för några år. Det spelar ingen roll.

Jag räknar med att detta drömprojektet kommer ta ett år, ni följer väl med mig?

Verkligen har den färg som Kodak bestämt

"Verkligen har den färg som Kodak bestämt", så sa någon känd fotograf på 80-talet.
Jag har fått hem ett väldigt roligt plugin till photoshop. Det har säkert funnits på marknaden ett tag men jag har hittat det först nu. Alen Skin Exposure.
För mig som började med fotografi långt innan det digitala äntrade vår verklighet är det väldigt roligt. Det är nämligen filter som efterliknar de filmrullar som vi använde till våra kameror. Det är fantastiskt att få uppleva Sensias milda diafilmsfärg, eller punchiga Velvia som gjorde verkligheten alldeles färgstark. Eller minns ni Portra? Milda porträtt.

Jag har på det senast börjat längta så otroligt mycket efter analogt fotograferande så jag tror att jag ska plocka upp min gamla Pentax 6x7 (nu i efterhand ångrade jag mig att jag inte köpte en hasselblad istället) och plåta lite långsamma stilleben. Och sedan skicka in på framkallning...och vänta på resultatet....det bästa var ju mörkrummet. Att slänga sig över negativen. Hjärtat som bankade.

Ja, jag ska nog kanske införskaffa ett mörkrum sen. Och syssla med lite alternativ framkallning...kanske framkalla på 24 karats guldpapper som min vän Corin gjorde. Exklusivt.

Nostalgi

Förr pysslade jag med konstcollage. Det längtar jag efter. Tid, pennor, penslar, färg, olja, saxar, lim, bilder, poesi och en gnutta romantiskt vemod toppat med det som ligger närmast.

Till höger nere i bilden har jag klippt ur en rad ur en intervju och det står "Your favourite view? Seeing the people I love." Det tycker jag är så fint. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

En hymn

Så här såg min kärlek Jögga ut första gången jag såg honom.

Det var i Oslo 1999. Han var utklädd till känguru på en Värmlandsmässa i Oslo och mitt hjärta gjorde små volter på attraktionskraft då jag såg honom. Mr Värmland 1998 utklädd till känguru. Det var hur sexigt som helst.

Fast jag var bara 21 år då och långt ifrån mogen för ett stabilt förhållande. Jag var en rörig, förvirrad, efterpubertal vagabond utan körkort som inte visste vad jag ville. Men Jögga var så tålmodig, blev min djupa vän och såg en tjusning i den ungdomliga förvirringen som befolkade mig.

Vi paddlade kanot, cyklade, läste Dan Andersson poesi högt för varann, sjöng och tittade på solnedgångar och pratade om allt och ingenting. Om bergsäventyr och film. Litteratur och träning. Resor och blomsorter. Politik och triangakök. Skrev brev. Han var en perfekt bästa kompis som jag ibland hånglade med för att han var så snygg.

Med tiden och åren kom den smygande på mig. Kärleken. Inte förälskelsen utan kärleken till honom. En dag då insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva utan honom. Sedan dess är han kvar. Han blev alltid kvar.

Jag ångrar aldrig en dag jag upplevt tillsammans med honom. Jag är fortfarande grymt förälskad trots att det har passerat 10 år. Kanske mer förälskad nu än någonsin. Jag smälter när han tittar på mig. Jag smälter när han tar på mig.

Nu har jag hans kärleksbaby i magen och bara den lyckan att ha ett litet kängurufoster inuti mig är större än något jag upplevt förut. Kommer den lilla kängurun få Jöggas organisationsförmåga eller mitt kreativa kaos?

Det här är alldeles för stort för att egentligen skrivas om. Det finns inga ord. Jag vet inte om jag vill publicera det här inlägget för egentligen är det alldeles för privat, men jag gör det ändå.

I gengäld får ni berätta om vart och hur träffade ni er stora kärlek första gången? Jag vill höra er story.