Så här såg min kärlek Jögga ut första gången jag såg honom.
Det var i Oslo 1999. Han var utklädd till känguru på en Värmlandsmässa i Oslo och mitt hjärta gjorde små volter på attraktionskraft då jag såg honom. Mr Värmland 1998 utklädd till känguru. Det var hur sexigt som helst.
Fast jag var bara 21 år då och långt ifrån mogen för ett stabilt förhållande. Jag var en rörig, förvirrad, efterpubertal vagabond utan körkort som inte visste vad jag ville. Men Jögga var så tålmodig, blev min djupa vän och såg en tjusning i den ungdomliga förvirringen som befolkade mig.
Vi paddlade kanot, cyklade, läste Dan Andersson poesi högt för varann, sjöng och tittade på solnedgångar och pratade om allt och ingenting. Om bergsäventyr och film. Litteratur och träning. Resor och blomsorter. Politik och triangakök. Skrev brev. Han var en perfekt bästa kompis som jag ibland hånglade med för att han var så snygg.
Med tiden och åren kom den smygande på mig. Kärleken. Inte förälskelsen utan kärleken till honom. En dag då insåg jag att jag aldrig skulle kunna leva utan honom. Sedan dess är han kvar. Han blev alltid kvar.
Jag ångrar aldrig en dag jag upplevt tillsammans med honom. Jag är fortfarande grymt förälskad trots att det har passerat 10 år. Kanske mer förälskad nu än någonsin. Jag smälter när han tittar på mig. Jag smälter när han tar på mig.
Nu har jag hans kärleksbaby i magen och bara den lyckan att ha ett litet kängurufoster inuti mig är större än något jag upplevt förut. Kommer den lilla kängurun få Jöggas organisationsförmåga eller mitt kreativa kaos?
Det här är alldeles för stort för att egentligen skrivas om. Det finns inga ord. Jag vet inte om jag vill publicera det här inlägget för egentligen är det alldeles för privat, men jag gör det ändå.
I gengäld får ni berätta om vart och hur träffade ni er stora kärlek första gången? Jag vill höra er story.
Så här såg min kärlek Jögga ut första gången jag såg honom. 
Jag träffade honom den 23:e juni 2008. På jobbet. Där stod han och jag var helt oförberedd på hur hans leende skulle slå undan fötterna på mig. Men det gjorde det. TJONG, sa det och jag hittade mig själv sittande på rumpan, håret i en enda oreda, rosiga kinder och ett leende som nog aldrig skulle försvinna.
ReplyDeleteHan krossade mitt hjärta, jag försökte radera honom ut mitt liv. Men han var alldeles för viktig. Det var till honom jag sjöng Vår Sista Dans på Strandcafét, han satt och tittade på mig. Väl medveten om att det var till honom.
Han är min bästa vän.
Januari 2001, jag var utbytesstudent i Kanada. Hade bestämt mig för att strunta i kärlek och fokusera på att leva de sista månaderna i mitt nya land. Gick på fest hos en kompis, satt på golvet och njöt av stämningen. Då satte han sig ner, han med de blå, blå ögonen. Jag utmanade honom med frågor. "Om du var en färg vilken färg skulle du vara?"...han svarade seriöst och med eftertanke. Hans pappa var från Sverige, men han var inte svensk. Han fick mitt nummer, han kom hem och lagade pannkakor, hans första svenska ord var hajunge. Han var en helt vanlig kille, men ändå inte. Innan jag skulle hem igen bilade vi till San Fransisco, där i en park visste jag. Jag vågade till och med säga det till honom..."Our children will be gorgeous...". Nu, åtta år senare kom det en liten hajunge....
ReplyDeleteJag har inte träffat honom än.
ReplyDeleteVilken vacker berättelse! Jag träffade honom första gången för fyra år sedan, hans pliriga ögon o leende gjorde att jag smälte. Men jag var upptagen på annat håll, utan det var först året efteråt när vi träffades igen på en fest hos en gemensam vän och vi kunde inte slita oss från varandra. Jag med ett sviket hjärta och båda med ett frihetsbehov, men med ett steg i taget har han blivit en av de viktigaste personerna i mitt liv. jag blir bara säkrare för var dag som går att han är mannen i mitt liv.
ReplyDeleteHej
ReplyDeletevi träffades för ca 4 årsedan på mötesplatsen.se, tog några veckor innan vi träffades live att man kunde känns så...helt fantastiskt, jag hade redan då bokat en resa till thailand samma vinter med ett gäng vänner, jag frågade samma kväll om han ville följa med dit och svaret blev, -såklart jag vill. nu så är vi förlovade, sitter just nu och gör inbjudningskort till bröllopet... han är helt klart mannen i mitt liv och säklart helt underbar.
tack för en fin och inspirerande blogg
M, Hanna
Jag såg Anders första gången när jag var 13 år. Året va 1997, i kafeterian på Frykenskolan. Han hade fula runda glasögon och en stor räls som skymde de fina, nu mer raka tänderna. Ett stort sår prydde hans kind. Han hade lyckats slå upp skateboarden i ansiktet, vilket resulterade i flera stygn från mungipan och upp på kinden. Det läkte fint och är nu ett vackert litet ärr.
ReplyDeleteJag var oskuld, okysst.. ja hela paketet. Han fick ta hela paketet.
Vi var tillsammans i ungefär 8 månader. Jag har aldrig hånglat så mycket i hela mitt liv. Varje rast stod vi intryckta bland klädhängarna i korridoren med tungorna snurrader runt varann. Rätt pinsamt när jag tänker på det nu. ;)
Som de flesta tonårsförhållanden tog även denna historia slut. Vi behövde båda prova våra vingar och se om det fanns någon bättre där ute.
Lyckligtvis insåg vi efter många år att vi passade bäst. Han är min pusselbit och nu har vi varit tillsammans i 4 år. Snart ska vi gifta oss, köpa hus ect. Än en gång får han mitt paket. Hela mitt liv-paket.
Känner igen den där känslan. Jag träffade min älskade för 15 år sen, det tog oss 2 år att inse att vi passade för varann. Nu är vi gifta o har 2 underbara barn, och är ännu mer kära än för 15 år sen. kram o tack för en härlig blogg.../Kicki
ReplyDeleteåh, vad härligt. sådär vill jag också ha det när jag och min M har varit tillsammans i tio år.
ReplyDeletevi träffades för övrigt på krogen med en del alkohol i kroppen, inte så romantiskt alls. ingen känguru så långt ögat kunde nå.
men vi är lyckliga ändå :)
och du. grattis till känguruungen!
En okänd kille hällde en öl på mig, och jag blev jäkligt grinig. Men han var bara vänlig tillbaka, torkade upp och såg på mig genom sina onaturligt långa fransar. Några timmar senare badade vi i den varma vik vid Orrholmen, där jag bodde då. Det kom fram en full farbror som säkert avancerat till A-laget, men min vän stannade ändå och pratade med honom, såg honom. Jag fick vänta. Då visste jag att jag träffat nån speciell.
ReplyDeleteAll lycka till dig och din Jörgen! Du skriver så fint och jag älskar dina bilder. Dagen hos dig när du fotade mina änglar är ett varmt minne.
Kram Maria R
vi fann varandra på ett litet community som vänner. jag var tjugotvå år, ensam och stark. levde livet som jag trodde det skulle levas. d var tjugoåtta år, nyss singel från det hade trodde var sin livskärlek. han hade bra värderingar och vi skrev till varandra så fort vi fick chansen. han kom hem till mig en kall lördag för att bjuda på pizza. en vecka senare kom han hem till mig och lagade tacos. ytterligare två veckor senare kom han hem till mig och lagade osso bocco när jag satt vid matbordet och drack rödvin. efter den kvällen fick han aldrig vända hem.
ReplyDeletedet tog oss månader att komma ut som par. vi bar på världens bästa hemlighet.
Jag mötte min kärlek över notbladen i kören. Jag va knäsvag och nervös varje Onsdag på övningarna i flera månader,och han fattade ingenting.
ReplyDeleteSen var det nåt som hände, och 4 månader senare flyttade han in hos mig... :)
Finaste karln nånsin.
/ E
Hmmmm,,, varför upplever inte jag sånt,,,. Dystert men varför spricker allt och går inte att laga? Saknar,,, tror inte,,,
ReplyDeleteÄlskar mina barn över allt annat.
Vi fann varandra genom bloggarna för snart fyra år sedan, men träffades först irl den 27maj 2006. I stokcholm var det, vid sergels torg och vi skulle bara fika och träffas som kompisar. Som det vart och som det blev så spenderade vi dagen tillsammsn, träffades sedan ute på kvällen igen med gemensamma kompisar och någonstans därute på krogen tog jag hennes hand och sen dess har det varit vi. det är så underbart och härligt och såklart går det upp och ner, men kärnan, den finns där hela tiden!
ReplyDeleteDet var påsk, solen sken hela helgen över ett vintervitt Åre och det firades med de finaste vännerna. Jag var fri och äntligen helt över en tråkigare tid i mitt liv, livet levde och jag njöt av det vackraste Åre kunde bjuda på, naturen och skidåkningen.
ReplyDeleteBerusad av solen, skärmhoppet från Skutan över Åresjön den dagen - och en del vin gick jag förbi honom på Bygget den kvällen. Jeans och vit t-shirt. Skäggig med slarvigt lockigt hår. Min hjärna sköt fyrverkerier och min mage galopperade, ”Shit” tänkte jag… följt av ”skit i honom, jag är ändå inte intresserad”. Andra gången jag såg honom den kvällen noterade jag på håll hans vackra rygg, följt av tanken ”skit i honom, jag är ändå inte intresserad”.
Kvällen gick och drog sig mot sovdax, jag smsade min kompis chauffören som skulle köra oss andra hem när han, han med det slarvigt lockiga håret och snygga ryggen, i discovimlet, vid tröskeln ut från R’n’B-skrålet, ställde sig i vägen för mig. ”Hej!” sa han, ”Hej” sa jag när jag tittade upp. Knäsvag. Var det mig den där vackra människan sa hej till? Ja.
Vi hann prata ett tag inne på Bygget och han följde mig ut, på muren utanför satt vi sen och skrattade och pratade så knappt den kalla vinternattsluften omkring oss hann med. Himlen var stjärnklar, jag kände att han luktade gott och lockarna i nacken stack retligt fram under mössan och jag ville bara ta i dom.
Jag hejdade mig såklart.
Min taxi kom. Taxin tog mig från Åre och min nyvunne vän ut till obygden där jag bodde över helgen. Men vi smsade hela natten och när han veckan efter mötte mig för en lunch i det våriga Stockholm, dog jag i hans isblå ögon.
Dagar har förflutit sen dess och vår historia blev känslig.
Än idag minns jag den där kvällen så tydligt att konturer blir avundsjuka. Jag minns hur han luktade och hur hans rygg rörde sig under den vita t-shirten. Jag kan fortfarande drunkna i hans isblå ögon när jag blundar igen och igen. Och igen.
Vi hörs ibland, han vet, men kan nog aldrig på riktigt förstå hur jag längtar efter honom, hur jag känner för hans känslighet och små, små saker han gör. Han är en fin person, vacker och stolt.
Jag önskar jag fick vara hans.
Jag hade varit i USA under en tid och efter min hemkomst tyckte mina bästa att jag glömt hur man kalasar här i Värmland. Det blev ett brak kalas, för dom! För hur det nu är, i dom djupaste skogarna runt Älgsjövallen så är det en mycket fin plats - om man är två som tittar på stjärnorna!
ReplyDeleteVi tittar fortfarande på stjärnorna, tretton år senare. Gifta, barn och hus och hela livet kvar som utmaning! Love it!
Önskar dig all lycka med huset Helena, och det är inte så dumt med braskamin....vin....ost.....kel....och all lycka med både kängurun och bebisen.