Vet ni vad, jag säckade ihop alldeles totalt. Luften gick ur mig fullständigt. Jag var så ledsen för det som hänt. Jag undrade så varför, för vi umgicks inte så mycket de sista åren, men han fanns alltid där. På FB, i min telefon, i spotify i form av sköna musiklistor. Ibland ett spontant besök när han reste igenom.
Kanske hade min sorg med det faktum att vi var nästa lika gamla, hade samma ideér. En slags identifikation.
Han var min förebild och han var min vän från en mycket viktig tid i mitt liv när jag formade mig själv. Vem jag är och vad jag tror på. Då jag var 17 till 19 år. Så när han nu försvann vart döden så påtaglig och livet så sårbart. Jag begriper det inte riktigt själv men jag har pratat mycket med en annan tjej som hade en liknande relation till honom och hon sa: ingen begriper varför jag är så ledsen. Kanske är det så, kanske begriper man bara sorg genom att uppleva den och kanske kan man bara begripa just den här sorgen för att den är så unik. Som varje sorg är.
Ikväll, då det hade passerat 3 dagar sedan jag fick nyheten kände jag att jag behövde något. Något som kunde göra mig lite lättjefullt glad. Viggo är förstås min solstråle men jag behövde något annat. Något enkelt. Något glamoröst, okrävande, ytligt...så jag köpte mig en Elle.
Det finns inget som ett glassigt modemagasin när man väl behöver just det där och just det här numret innehöll den vackraste modeplåtningen jag någonsin sett. Om man var en sådan lyckost att man prenumererade hade man turen att få just det här unika omslaget som lätt skulle kunna få en ram runt sig i mitt hem. Fotograferad av Andreas Sjödin. Måste nog skaffa mig en prenumeration om de ska fortsätta med unika utgåvor på det där sättet.
Så, nu släpper jag den här sorgen litegrann. Nu går jag vidare. Nu vill jag resa till Sicilien och äta mat med min lilla familj. Men jag kommer behålla hans nummer i min telefonbok ett tag till. Kanske svarar han från himlen.
Som nybliven mamma blir både livets start o slut så påtagligt. Man fyller åxå en så stor o viktig roll för sitt barn, man kan inte bara försvinna... Kanske är det så att din vän som inte reagerade lika starkt inte nyss fått barn som du?... Där har du isåfall svaret på era olika reaktioner. Kram.
ReplyDeleteHej fina Cia. Ja, det var kanske konstigt skrivet, min vän var också väldigt ledsen men det var ingen som förstod henne heller så vi delade liksom på förståelsen och sorgen.
ReplyDeleteMen du har nog rätt i det där. När man får barn, liv och död i samma andetag. Så blir man så viktig för sitt barn på alla sätt, inte kan jag gå och dö liksom. Men jag var jätteförvånad över min egen reaktion. Det är helt nytt för mig, kanske är det motherhood speaking.
Jag pratar gärna vidare om det med dig supermom!!
Kram helena
Vad fint skrivet, blir alldeles rörd...
ReplyDeleteHåller dock med dig att en blaska kan få många tankar att skingras för en stund. Mycket bra att du unnade dig det
Kram
/Vivvi
det där med att ta bort telefonnummer är så svårt. jag tar bort de som inte finns mer när jag byter mobil. känner att om det hade varit en adressbok hade jag inte flyttat med dem.
ReplyDeletejag har en vän som saknades länge efter tsunamin, jag ringde till hennes mobil ofta bara för att få höra hennes röst på svararen. en gång talade jag i ett långt meddelande till henne och sa allt jag önskade att jag hade sagt. det gjorde gott. två dagar senare dök världens finaste mail upp.
nu vet jag inte du inte kommer få honom tillbaka, men där och då kändes det så skönt att prata bara hon och jag. i ovissheten.
Hej fina Helena,
ReplyDeleteJag blir också helt rörd av det du skrivet. Nu förstår jag att din vän har gått bort men även vänner som kontakten försvinner med dör på ett sätt. Jag sörjde länge en vän som sa upp bekantskapen med mig, från en dag till den andra och helt utan motivation. Hade nog kvar telefonnumret 6 mån men sen ville jag gå vidare och glömma.
Håller med dig att omslaget är helt bedårande. Jag är tyvärr inte heller prenumerant. Kanske du kan efterlysa det i bloggen...
KRAM till dig
Så rörande du skriver....
ReplyDeletejag vill säga allt med det blir liksom inget så jag ger dig en KRAM istället och hoppas att du finner tröst i vardagen...
Kramar
Jag har en bunt opostade kärleksbrev till E från förr. Känner också att varje sorg är unik och att man aldrig vet hur den tar form. Det är ändå häftigt att inse att människor påverkar ens liv vare sig de är nära eller långt bort.
ReplyDeleteKram
Tack ni fina!! Och visst är det så, människor påverkar en!! Holgs, varför skickade du aldrig breven? Han var en som gillade att få kärleksbrev, och han kunde ta det!!
ReplyDeleteKram