Jag har väntat på att den här boken skulle komma ut i pocketform, och när den gjorde det köpte jag den direkt. Johnny Depp har gett den lovord, så jag visste att det var något speciellt.
och det var det. Från första till sista sidan. Ett litet biografiskt underverk om vad det är att vara människa, att leva för konsten. En bok om vänskap i ett myllrande 60 och 70-tals New York. Med ett språk som dansar fram på sidorna.
och Patti Smith (ni vet hon som gjorde hiten "Because tonight") kan verkligen skriva på ett sätt så det rör om och det är äkta och sant och hon har en historia ihop med Robert Mapplethorpe (en av fotohistoriens viktigaste) som slår det mesta.
och de två tillsammans som slår sig fram i en värld ackomponjerad av Bob Dylan, Janis Joplin och William S Burrough. (jag har alltid älskat beatkulturen)
De äter inte på flera dagar, de har löss, de går klädda i långa rockar, de har inga pengar, de är hemlösa men de är fria. Det skulle aldrig gå idag men jag njuter och fasar mig över deras historia.
Den här boken borde läsas av alla, och den är högaktuell i en tid då populärkulturen domineras av Idol och modebloggar.
Så fantastisk vackert smärtsam.
När boken är slut börjar jag storgråta, inte sådär snörvlande lätt utan när jag läst sista stycket gråter jag så det sprutar tårar och jag gråter länge. Jag hurklar och gråter för vänskap, kärlek, tolerans, öppenhet, nostalgi. För tiden och vad det det innebär att vara konstnär och jag tackar Patti Smith för att hon delat med sig så rakryggat och ärligt.
Läs den kära du.
Ja, den har jag läst och jag tyckte också mycket om den. Patti Smith känns väldigt äkta och det är en fin historia som gör en sugen på alla de där klassikerna från den där beatniktiden igen. Kram
ReplyDeleteJag läste den för ngt år sedan, och den finns fortfarande kvar i mitt bokhjärta. Blir lite sugen att införskaffa pocketen och läsa om den
ReplyDeleteAlltså... Jag kunde inte ha beskrivit boken bättre själv. Jag blev helt besatt och uppslukades totalt av Just Kids och Patti i somras. Jag tog av mig BH:n under några veckor, slopade allt mitt glitter, filosoferade mer och försökte att växa mig lika urstark som Patti. Precis som du storgrät jag på slutet. Vilken kärlek (jag jämförde genast hennes och Roberts med mitt och allt kändes så fjuttigt), vilken sorg (bottenlös men ändå sund) och vilken inspiration. Underbara Patti. Vilken jäkla kvinna!
ReplyDeleteÅh vilka fina ord mina vänner!! och Hanna, du sätter orden på det där riktigt bra!! Tack!
ReplyDelete