Best time of the day

Jag ska snart ge mig med beachbilder, men inte riktigt än. Den bästa tidpunkten på dygnet måste ju vara twilight, eller blå timmen som jag tror att det heter på svenska. Precis efter det att solen gått ner tills det att det blir becksvart. Det är iallafall min favorittidpunkt på dagen. Strax efter den här bilden.

Det går fort, på några minuter. Allting blir till guld, man tappar andan för en stund. Vill frysa tiden.

men det är ju också det som är det magiska, att det är så förgängligt.

man kan passa på att flyga fram litegrann

Ljuset ändrar sig hela tiden, ömsom guld, ömsom rött, ömsom blått. Det är fantastisk.

Det finns faktiskt ingen stund på dagen som kan mäta sig med denna stund, och får man chansen att uppleva dessa guldstunder så ska man ta dem.

Säga vad man vill om 80-tals solnedgångar, men av någon anledning så samlar jag på dem.

Puss på er!

On the beach day 4

Åh om jag kunde så skulle jag leva på stranden, att se horisonten varje dag, känna vindar svepa in, sanden mot fötterna....låta tankar och ande få plats. 

Meditera över vågor, himmel och salt.

Huden och kroppen och själen som smälter ihop. Låta mitt (vårt) barn bli ett naturbarn, en surfardude som pratar delfiners språk.

Ni kommer få se mer strandbilder, var så säkra.

En liten båtresa

Ibland, om man skulle få för sig att bli rastlös under en båtresa kan man alltid ha roligt med telefonen.
Man behöver bara ett bra fönsterljus så är saken biff.

Sköna dagar

Jag älskar havet. Högt och innerligt.

och stranden med sina förgängliga spår

och att mysa med familjen

och här hade jag tänkt att lägga ut tio bilder till men internet är så långsamt att det är helt omöjligt.

Hej så länge

Läsupplevelse "Just Kids" av Patti Smith

Jag har väntat på att den här boken skulle komma ut i pocketform, och när den gjorde det köpte jag den direkt. Johnny Depp har gett den lovord, så jag visste att det var något speciellt.

och det var det. Från första till sista sidan.  Ett litet biografiskt underverk om vad det är att vara människa, att leva för konsten. En bok om vänskap i ett myllrande 60 och 70-tals New York. Med ett språk som dansar fram på sidorna.

och Patti Smith (ni vet hon som gjorde hiten "Because tonight") kan verkligen skriva på ett sätt så det rör om och det är äkta och sant och hon har en historia ihop med Robert Mapplethorpe (en av fotohistoriens viktigaste) som slår det mesta.

och de två tillsammans som slår sig fram i en värld ackomponjerad av Bob Dylan, Janis Joplin och William S Burrough. (jag har alltid älskat beatkulturen) 

De äter inte på flera dagar, de har löss, de går klädda i långa rockar, de har inga pengar, de är hemlösa men de är fria. Det skulle aldrig gå idag men jag njuter och fasar mig över deras historia.

Den här boken borde läsas av alla, och den är högaktuell i en tid då populärkulturen domineras av Idol och modebloggar. 

Så fantastisk vackert smärtsam.

När boken är slut börjar jag storgråta, inte sådär snörvlande lätt utan när jag läst sista stycket gråter jag så det sprutar tårar och jag gråter länge. Jag hurklar och gråter för vänskap, kärlek, tolerans, öppenhet, nostalgi. För tiden och vad det det innebär att vara konstnär och jag tackar Patti Smith för att hon delat med sig så rakryggat och ärligt.

Läs den kära du.

På semester

Jag har bara med mig den lilla D7000 kameran (som inte är fullformat) och till den det pyttelilla ljusstarka 50 mm objektivet och det är underbart att begränsa sig.

Rottneros Park

Jag är ofta och plåtar i Rottneros park, ungefär 70% av mina brudpar gifter sig där eller plåtar sig där, och det är fine tycker jag. Men kanske är jag lite hemmablind för det är inte alltid jag ser tjusningen med den där parken, förrän nu. Med lite distans.

Jag sitter och redigerar några extra bilder till Sofia och Niklas bok och slås av hur fantastiskt vackert det är i Rottneros Park. Vilken plats.

Det finns hur mycket miljöer som helst.

Prunkande blommor, växter, lundar, ekträd, vatten, lekparker...

vattenfall, stenrös, statyer...

örter, tulpaner, fruktträd, bärbuskar.
Ja listan kan göras hur lång som helst.
Parken är verkligen en liten saga.
Kanske känner jag plötsligt en sådant svärmeri för denna sommarpark för att det är november och så långt ifrån denna senblommiga augustigrönska som man kan komma. Jag bara längtar efter att få vila mina ögon på något riktigt färgstarkt.

Jag nu längtar jag sannerligen efter sol, så det är tur att vi åker till en strand långt borta på lördag.