Äntligen har jag en egen domän

Äntligen har jag fått min egna domän. Puh, det var svettigt och krävde en hel del is i magen. Min blogg har 1150 inlägg fördelade över sju år. Cirka 7000 kommentarer, 3000 bilder och ja, tiodubbelt så många ord. För ett ögonblick trodde jag att den skulle försvinnna i det stora blå (jag hade inte tagit någon backup på den men har gjort det nu)

Den här bloggen är ju lika mycket min egna lilla inspirationsdagbok som det är en blogg. Så ska ni byta domännamn på er blogg, se till att ha tid.

Som ni ser har den fått namnet www.hoshelenah.com. Så vad hände med www.helenah.se då? Jo, den ska nämligen bli mitt egna flådiga galleri och jag hoppas den är uppe och rullar i slutet av veckan.

Känns skönt nu, borde nästan unna mig en yogaretreat i Indien (därifrån kommer bilden)

Dessutom är det här första inlägget från en ipad. Tror det funkar fint. Tack mina vänner, ska bli jättekul att blogga nu.

Skickat via Blogsy

Potatissäck

Tänk om potatissäckarna var så här fina i Sverige...jag skulle lätt kunna använda den här som en mönstret på en klänning.

Den här säcken hittade jag på en marknad i Indien. Visst är den vacker? Färgerna ihop med mönstret och texturen.

__________________________________________

Idag har jag för rolighetens skull skickat räkningar istället för att betala dem, och det är så angenämt och fröjdefullt när man får slicka igen kuverten och känna att åh, jag har gjort ett bra jobb. Det här är jag stolt över.

Kram på er!!

Indienlängtan

Vet ni, jag vart så inspirerad av mitt förra inlägg att jag var tvungen att gå ut på min stora hårddisk i min stora dator och titta på bilderna från Indien. Mitt andra land. Ett land som jag verkligen skulle vilja spendera så mycket mer tid i. Det är ett direkt hemmahörande för mig, en vansinnig förälskelse. Som att det är vi som hör ihop.  Jag och Indien liksom. Det enda landet som begripit sig på mig. Som sagt till mig "Helena, jag förstår dig. Jag förstår varje tum av din kropp och varje millieter av ditt tänk".

Jag var där i tre månader 1999, och återigen 2009.

Åh, jag vill dit igen. Vill visa Viggo. Viggo vill jag visa nu. Åh vad vi ska resa i Indien.

Vargavinter

Åh den här vintern är så lång, tycker ni inte? Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Influenser på öroninflammation på förkylningar på influenser igen.

Jag är anmäld till Öppet spår (9 mil vasalopp) och jag har kört det förrut och när jag anmälde mig i maj månad var jag så förväntansfull och förtjust men just nu efter den här 2 veckors influensan känner jag att min kropp inte orkar det. Inte ens Kortvasan faktiskt. Jag orkar knappt någonting. Jag som brukar vara så inspirerad precis hela tiden. Jag som tror att inspiration är något som bara finns där hela tiden. Jag som aldrig varit arbetslös, inte ens sysslolös. Jag som har 100 projekt samtidigt och brinner som en kurrande katt i saker att göra, men just nu....tomt och ont i kroppen och tät i bihålorna.

 Jag skulle vilja ta med mig Viggo och Jögga och rymma den här underbara snöfyllda råkalla vargavintern som jag just nu nästan fått för mycket av. Jag skulle vilja ta oss till ett främmande land, eller till ett bekant land, sitta på en strand och borra ner fötterna i ljummen bakpulver sand. Ha en vy som den här från Goa i Indien där jag och min kompis var i för något år sedan.

Så ljuvligt det var. Högklassig yoga på morgonen, sedan fruktfrukostar, strandliv, ayervedamassage, fotograferingseftermiddagar och på kvällarna fantastiska middagar med det indiska kökets bedårande smaker och sedan dessa ljuvliga svalkande vindar från arabiska havet i Indiska oceanen.

Jag måste nog surfa lite resor tror jag.

Längtan efter spännande marknader

Ibland kan jag längta efter sådana här grönsaksmarknader så det gör ont. Att bara gå runt och botanisera bland ätbara blommor, njutningsfulla potatisar, spännande auberginer, vackra squasch, krispiga ärtor, söta tomater, färska örter, stora kanelstänger. Utbuden runt omkring här är ju inte riktigt lika spännande.

Jag gör mitt bästa med att använda vad mitt distrikt erbjuder. Ekologisk choklad från Naturpralinen, ost från Lillängens gårdsmejeri, surdegsbröd från Björkaholms bakarstuga, korv från Uddeholms Delikatesser, lax från Gustavsfors, lamm från mina grannar, älgkött från familjens marker (älgkött från finnskogen), lök, potatis, morötter och rödbetor från mammas grönsaksland. Det finns säkert massor med producenter runt omkring här som jag missat. Ge mig gärna tips.

4 dagar senare: Och givetvis Bergqvist Charkuteri i Torsby. Hur kunde jag glömma detta, Maria?

Bilderna är från min Indienresa för exakt ett år sedan.

God jul förresten

I år klädde jag granen alldeles kitschig full av plastblommor från Indien.

En kärleksrelation

Det är något mellan mig och Indien. Ett direkt hemmahörande. Redan när jag kliver ut ur planet och ner på den varma marken i den fuktiga luften känner jag att jag kommit hem. Det var samma sak för 10 år sedan. Inget land i världen är för mig så bekant som Indien.  Färgerna är mina, dofterna liksom familjära och min rörelse i detta land är fullständigt naturlig. Jag är där men ändå längtar jag redan tillbaka tills det att jag ska få återvända. Det känns som om varje individ är min syster eller bror.

Jag går och får behandling av en ayervedadoktor från Rishikash. Hon är liten men stark.  Säger att jag levt många liv i Indien. Att jag är en blandning mellan Pita och Vata, att jag egentligen ska vara vegetarian för min kropps skull och att jag har problem med mitt livs chakra, att jag gömmer rädslorna där. Jag säger att jag inte har några problem och då säger hon "att där har vi första problemet". Jag vet inte om hon säger det för att jag ska fortsätta gå hos henne och få behandling men för mig spelar det mindre roll, hennes massage är berikande och hennes ord insiktsfulla.

Indien ger mig alltid tusentals historier att berätta. 

Jag har fått så många spännande bilder och mött lika många spännande djur och människor.

Garam masala

Jag har alltid varit ekonomisk (tror jag iallafall)

Jag och min kompanjon Fredrik brukar vara ute på resa tillsammans. Sist var vi i New York och letade gallerier för honom att ställa ut på. Bilden här föreställer oss som turister på Empire State Building. Jag skrattade så åt den här ofrivilliga bilden. Jag köpte den på plats. Lägg märke till strecket på golvet som man ska stå på.

Nu var det dags igen, men vi hade tänkt oss en liten kort weekend....kanske till södra Frankrike eller till Köpenhamn eller Berlin. För att fotografera, diskutera och konferanciera bilder, kameror och bildkomposition. För att hämta inspiration helt enkelt.

Vi hade gärna velat ta med oss fler fotografer på vår fotosafari men det är få som har möjlighet att åka på kort varsel.

Vi kollade resor men det billigaste vi fann kostade runt 3000 så jag tyckte det var lite dyrt för en weekend, men så föll min ögon på en biljett....GOA 1990:-.

Jag kunde knappt tro mina ögon. Goa ligger ju i Indien och jag brukade älska Indien. Waow. Så det kunde jag inte motstå av rent ekonomiska och färgstarka skäl. Sist jag var i Indien firade jag julafton på ett gyllene fort, men det var 1999 och alltså 10 år sedan. Då betalade jag 7000 för en flygbiljett till New Dehli.

När jag berättade för mamma att jag nu skulle till Indien på 2 dagars varsel ifrågasatte hon mig givetvis och jag svarade "-men jag måste ju passa på. Snart sitter jag där med barn, villa och lån och kan inte ta mig någonstans." Då svarade hon mig, "men du har ju passat på i 15 år nu!"

Det tyckte jag var lite roligt.

Indien nästa alltså. Jag kommer eventuellt inte ha tid att svara på mail under dessa 9 dagar som jag är borta, men ni brukar ju få vänta så länge ibland iallafall (enligt bröllopstorget.se) så det kanske inte gör något?

Som koldioxidkompensation tänker jag åka tåg hela vintern.

Trevlig lucia!

Julafton

Hos mig har alltid julen firats på samma sätt. Om det något som någongång haft rutin i mitt liv så är det faktiskt julen.

Hemma i fantastiska Rattsjöberg, med min stora, fina familj. Högt i tak. Mycket ljud. Femtitalet klappar. Presenter som delas ut fel. Farbror Bosse som råkar få ett läppstift. Nötallergiska systerdottern som får en chokaldask full med nötchoklad. Granntanten som på kort besök råkar få den dyra, elektriska termometern helt av misstag. För sent att ta tillbaka. Chokladaskarna som ligger under granen och som smälts ner till en chokladtårta för att värmeslingorna i golvet varit lite för varma. Sång, dans, Karl-Bertil Jonsson....och sill så långt ögat når.

Men i slutet av milleniskiftet, runt mina 20 var jag en outbreaker och prövade att fira på annorlunda sätt.

Julen 1997 satt vi instängda på segelbåten Tayo medans en väldigt En ninjo-storm härjade utanför. Vi låg ankrade i en liten hamnstad på Algarve-kusten i Portugal. Mamma hade skickat sill, knäckebröd, rökt lax och choklad i ett poste restante-paket. Det var innan IKEA sålde svensk mat.

Julen 1998 satt vi på en liten båt i mitten på Atlanten. Vi var tre personer och på väg till Västindien. Dagen till ära öppnade vi en sparad konservburk med kyckling i champage. Jag gjorde mig vacker med mascara. De enda som såg det var nog fiskarna i havet.

Julen 1999 satt jag på ett tak i ett guldfärgat fort i Tharöknen nordvästra Indien och tittade på stjärnor. Det var en underlig julafton därför att mitt sällskap kom från Israel. De var judar från Israel och givetvis firade de inte jul.

Julen 2000 åkte jag hem till Jögga med en present. Jag hade då inte sett honom på 4 månader. Han var ensam, jag var ensam. Originellt satte vi oss och tittade på "Heat".

Sedan blev det återigen Rattsjöberg. Precis som tidigare.

Hänglås som blev han-glas.

Apropå det här med skriftspråk.

För några år sedan reste jag i Indien. Jag skrev mail hem till mamma om mina strapaster. Jag blev bestulen nära gränsen till Nepal och bestämde mig för att skydda mig lite bättre.

Jag skulle åka några långa tågresor och blev tipsad om att kedja fast min ryggsäck i min sovkoj nattetid på tåget. Sagt och gjort, jag skaffade en kedja och ett hänglås.

Datorerna jag skrev på saknade givetvis å, ä, ö och jag brydde mig aldrig om att ställa in datorerna på svenska tangentbord så mailen hem till mamma saknade dessa bokstäver.

Hemma undrade mamma vad hanglas betydde. Hon översatte det till hanglas (han-glas) och undrade länge varför man skulle ha sådana på ryggsäcken.