Livet är orättvist

Inatt blev världen en fattigare plats att vara på. 

Min vän Erik omkom i en lavinolycka i norska Breidalen.

Det var inte så att vi sågs ofta längre, men ändå var han en av de viktigaste personerna som funnits i mitt liv. En människa som verkligen satte avtryck.  Om jag var tvungen att placera de sju viktigaste personerna i mitt liv så skulle han vara en av dem. 

När jag fick nyheten kände jag: nej, inte Erik, ta vem som helst men inte Erik.

_____________________________

Jag sörjer denna gudomliga människa som berört jorden med sin närvaro. En snäll människa som alltid satte friheten och adrenalinet i främsta rummet. Som valde bort ett konventionellt liv med jobb och familj för friheten. En människa som tog tanken på allvar och gjorde verklighet av sin filosofi. En man som levde för utmaningen, skidorna och de stora bergen.

Vila i frid Erik. Det finns säkert mycket puder där du är nu.

Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.

Alla mina tankar går till din familj.

Bilden är gammal. Från 1997. Det är jag och Erik och Björn som är ute och paddlar i en översvämning.

Senare: 

Det var inte en lavin som tog Eriks liv. 

Ännu senare: 

Här är ett klipp där Erik inte syns så väl men hörs väldigt väl. Han pratar om prestation och om sina VM-guld. Han han har något på spåren där. Lyssna på en klok man.

Vackra spår

Min mamma och pappa tröttnade så på att vara beroende av att andra gjorde skidspår, så det köpte sig en egen spårkälke och nu har de vackraste spåret utanför vardagsrumsfönstret som jag fick sticka iväg på häromdagen. Alldeles ljuvligt.

En kille i Bjäverud säljer egentillverkade spårkälkar till ett mycket sjysst pris.

Nu behöver de bara en skoter (de lånade av grannarna innan).

Idag åkte vi skidor

Jag och Viggo. Sol som sprack igenom, en lätt minusgrad och hård gammal knarrande kornig snö som gjorde att skidorna gick lätt och en svepande dimma som låg fjäderlätt på myrarna. Det var alldeles fantastiskt.

Bilderna är tagna med min gamla Iphone (den första som kom)

Filmtips (tror jag): Coco avant Chanel

I lördags låg jag och min kille i influensa och feber men idag söndag kände jag mig mycket bättre.

Efter att ha sett fantastiska skidgazellen Charlotte Kalla med sin grymma syreupptagningsförmåga (den är ju utomjordisk) och sitt skidgäng vinna damstafetten i säsongens första världscuptävling (slår mig att det måste ha varit jägarbiffen jag bjöd henne på i somras) gick jag och en ny väninna och såg Coco avant Chanel på bio. Tvära kontraster. Längdskidåkning mot mode.

Det var fint och jag hade verkligen sett fram emot den här filmen om kvinnan som var den första att klä kvinnor i byxor, men sätena var så mjuka, bilderna så mörka, biomörkret så lugnande, musiken så förförisk och mina ögonlock mycket tunga denna regniga söndagsmatiné eftermiddag så jag var ingen vidare respektabel biobesökare och jag skäms för att erkänna det.

Slöseri med pengar skulle man kunna säga, men det känns bra att stödja en av Sveriges vackraste biografer, Biografen Stjärnan i Torsby som tar in smalfilm och filmpremiärer. Fler borde stödja. Jag ska se om den här filmen så fort jag kan.

Min kille

Min kille och jag lever två ganska separata, självständiga liv och har levt så nästan alltid. Det fungerar. Min killes absolut största intressen i livet är sport. Att utöva sport, se på sport, utveckla, diskutera, läsa om sport. Hans främsta intressen ligger i MTB, längdskidor, tennis, inlines, golf, löpning. Men det spelar nog ingen roll vad man placerar honom i för sport så är han rätt duktig på det mesta. Han främsta egenskap är uthållighet och långdistans. Och cyklar. Han älskar cyklar över allt annat. Ekrar, kedjor, fälgar, däck, vikt...cykel liksom. Han kan prata cykel i timmar.

När vi två träffades var jag en äventyrlig tjej som höll på med allt som hade med äventyrlighet och våghalsighet att göra så jag tror att han blev förälskad i mig för att jag var en sådan där tjej han kunde dela bergbestigningar och utövning av sport med. Någonstans tror jag att vi båda hoppades på att vi skulle kunna göra några trihathlontävlingar ihop.

Det gör mig så ont att se att tiderna ändras och mina syften och behov med dem. Från april till september varje år dedikerar jag mitt liv till mina arbeten och de har inget med sport att göra. Jag bara servar mina gäster i min restaurang och är ute på fotouppdrag.

Vad hände egentligen?

Min kille fortsätter träna och tävla och vara ute på fysiska äventyr medans mina äventyr består av andra saker som kamera, disk, musik, mat, datorer, tvätt, löner, lightroom och drinkar.

I söndags hade jag lovat att vara chaufför åt honom på Cykelvasan. Vasalopps organistaionens absolut första MTB-lopp. Det var verkligen ett sant nöje och otroligt inspirerande. Ni alla vet ju att jag älskar Vasaloppsorganisationen och det är otroligt roligt att se att ett MTB-lopp har tagit form. 1470 startande i långa loppet (90 km). De räknar med det 5 dubbla om några år.

Jögga startade i näst sista ledet och kom på 89:e plats i motionsklassen vilket betyder att han måste cyklat om en sisådär 1000 stycken.

Jag vet att jag någonstans har valt Jögga för den han är. För att han alltid kommer att vara ute på sådana här saker och även om  jag själv inte hinner under sommarmånaderna vet jag att det kommer komma tider då det finns mer tid och då tar han med mig.

Han är min främsta inspiratör när det kommer till träning och jag vet att han alltid kommer att dra ut mig på saker.

Han ger mig bara träningsgrejer i present, piskar på mig och ber mig hålla ett högre tempo. Han ber mig lämna komfortzonen och ta i lite mer. Han är som min privata pt. 

Jag älskar honom också för den självständighet han ber mig ha.  Jag vet också att jag aldrig kommer bli en riktig tjockis så länge han är vid min sida.

Bilderna är från Cykelvasan igår.

Celebert besök

Idag hade vi 6 stycken helcoola brudar på besök i restaurangen, en av dessa var Charlotte Kalla.

Jag blev alldeles knäsvag när jag såg henne och berättade för henne att hon var min skididol. Nico (vår barmästare som var ledig och satt och drillade med något) höll på att trilla av stolen för att han tyckte att jag var så pinsam, men vadå, jag ville bara berätta för världens bästa skidåkare att jag beundrar henne.

Hon var en enda i sällskapet som inte fick betala för maten. Jag vill bara kunna säga att jag bjudit Charlotte Kalla på middag liksom. 

Det var för övrigt Team Ski Tunnel som var hos oss på födelsedagsmiddag. Ett förtjusande snyggt coachande skidlag vi kommer att få se och höra mycket mer av. Bara tjejer. Läs deras fantastiska recension av vårt ställe på deras blogg. Man blir riktigt stolt. Där har jag också stulit bilden som alltså är tagen av Johanna Ojala.

Fina Kristin

Jag åt en underbar indisk middag med en gammal väninna som var i Stockholm för att prata på TV 4 Nyhetsmorgon.

Se deras spännande klipp här.

Underbara bilder i repotaget, frisk energi och frihet och det där fantastiska de pysslar med bara för att få känna att de lever. Måste följa med dem på nästa äventyr om jag får.

Kristin hade förfrusit sina kinder men jag tyckte mest att det såg ut som rouge blandad med fräknar. Dessutom hade hon satt på sig en hoody helt i min färgskala.

Det var så roligt att se henne igen. Hon är också fotograf och lånade min kamera och plåtade mig när jag pratade i telefon med vår gemensamma vän Fredrik. 

Än är inte vintern slut

På min facebook säger de flesta att de vill att vintern ska ta slut. Det där förstår jag inte alls. Det är nu den fina skidsäsongen börjar. Att kunna skejta på isig skare och flyga fram överallt och få fräknar av stark marssol.

Sitta och sola i ett vindskydd med en apelsin och bara njuta av mötet mellan två årstider. En himmel som är mer blå än blues och en sol som allt öppnar upp sig för. Det är total lycka för mig.

Ni som bor lite mer söderut och inte har någon snö är välkomna upp till norra värmland. Här finns massor. Det tror att det är därför jag bor här.

De här veckan är min träningskalender glad. Fortsätter jag såhär i ett år kommer jag kunna åka Vasaloppet på mindre än 7 timmar nästa år.

-Lördag 10 km klassisk längdskidåkning på Haralöpet.

-Söndag 10 km klassisk längdskidåkning. Mycket stakning i blöt snö.

-Måndag 8 km längd på Stadion. Intervall.

-Tisdag 20 km skate på skaren, 2 timmar! Distanspass.

Bilderna är tagna med min kassa mobil.

Sveriges bästa folkfest

"Snökaos idag på Öppet Spår

Efter att de 6600 deltagarna idag på söndagsmorgonen gett sig iväg för att åka Öppet Spår, öppnade sig plötsligt himlen och det började vräka ner snö. På mindre än en halvtimme föll det hela 10 cm och sedan har det fortsatt att snöa hela dagen. I Hökberg har det under dagen kommet mer än 20 cm!För första gången i Vasaloppets historia bestämde vi oss därför för att köra med pistmaskin i spåret under pågående lopp, säger spårchef Kjell Johansson. "

Stod att läsa i Vasaloppets pressmeddelande den 22/2 09.

Så fick jag äntligen åka öppet spår. 9 mil i fädrens spår.

Jag hade bara 20 mil i benen innan men ville ändå prova då jag åkt kortvasan och tjejvasan tidigare. Mamma och pappa följde med som coacher och chaufförer och Jörgen följde med och körde i sitt eget tempo. Det var det värsta tänkbara föret. Det snöade konstant hela tiden pudersnö och medans jag var ute i spåret föll ca 2 decimeter nysnö.

Jag tog det ganska lugnt för jag visste inte hur min kropp skulle reagera då 5 mil är det längsta jag kört tidigare. Med facit i hand hade jag nog kunnat stå på lite mer.

Det fanns inga spår att prata om och då det fanns spår var de sliriga och "hemmagjorda". Det var som sagt var första gången i historien som de var ute och körde med spårkälken under loppets gång men snön var så fluffig och lätt att det inte gjorde någon skillnad.

Jag fick heller inget fäste. Snön frös fast under skidorna. Däremot hade jag ett härligt glid vid vissa tillfällen. Tack till Peter på PN´s sport för kunskapen och tack till Jörgen som vallat.

Jag åkte på 9.20 och för att vara första gången på en 9 mil bana får jag vara mycket nöjd. Speakern pratade om att de flesta åkte en timme längre än normalt.

Det var fantastiskt kul trots det förfärliga föret (det hade kunnat vara värre, det hade kunnat vara regn och plusgrader).

Jag längtar faktiskt efter att någongång få åka vasaloppet första söndagen i mars (dock inte nu på söndag då min kropp är lite försvagad)

Jag rekommenderar alla att köra något lopp under vasaloppsveckan för det är en fantastisk folkfest och en underbar kultur. Man går miste om en stor kulturskatt i Sverige om man inte åker till Mora någongång under dessa 9 dagar då festen pågår.

Träningshelg

I helgen hade min pojkvän Vasaloppsläger för sin chef och hennes väninnor. Jag följde med och vi fick en helt fantastisk dag i otroliga Mattila med minus 5 grader och strålande solsken. Älgskav och motti och fläsk till lunch serverad av den allra sötaste östmarkstjejen.  Precis så ska livet vara.  

På söndagen hann det bli plusgrader och regn så för att slippa sätta på klister åkte vi i tunneln istället.

På kvällen drog jag upp och hälsade på vår allas Steffan som är på besök i sina gamla hemtrakter från New York (det är han ni ska kontakta om ni söker lägenhet i NY) och hans tjej och vi badade fullmånebastu på Kindsjön. En perfekt avslutning på en perfekt hälsohelg.

Jag har ännu inte åkt det riktiga Vasaloppet (bara tjejvasan och kortvasan) men jag har varit anmäld flera år men har alltid veckan innan Vasaloppet drabbats av sjukdom.

I år tänkte jag köra en annan strategi. Jag ska lura kroppen och säga att jag inte ska åka Vasaloppet, men i smyg träna inför det. Sen, när dagen D kommer ska jag faktiskt köra det. Öppet spår om jag inte hinner seeda mig. 

Bilderna i det här inlägget är tagna med en klen mobiltelefon. jag inser att jag måste byta upp mig.Helst till en iphone.

Skidtunneln

Glömmer bort ibland att marknadsföra Sveriges enda och världens längsta skidtunnel som ligger i Torsby. Öppet för både gammal och ung, stor som liten, nybörjare som proffs.

1,3 km lång. Konstant 3 grader minus. Den är faktiskt riktigt, riktigt fin och perfekt för pulsträning då den följer naturens naturliga terräng.

Jag ska ta med mig min rejäla blixtutrustning nästa vecka och ta några professionella bilder därinne. Så länge får ni hålla tillgodo med min skidåkande familj.

Okej

Det är faktiskt först när jag inte skriver något här som jag inser vad mycket människor som är inne och läser den här bloggen som faktiskt, det måste ni medge, egentligen är rätt tråkig. Jag skriver aldrig om mitt högst privata liv och jag är aldrig arg eller sur eller rolig. Jag avslöjar aldrig några hemligheter och jag är nästan lite för klämkäck.

Men hursomhelst, ni finns ju här och jag antar att ni är här för att ni gillar mina bilder och det smeker gladeligen min narcisstiska sida även om jag är så mycket annat än det som beskrivs här.

Jag har varit på semester en vecka. Jag åkte snabbt och rått och meddelade bara min pojkvän och min familj. Jag och min väninna Anna-Lena drog på en efterlängtad liveaboard i Röda Havet. Det var alldeles underbart. 10 dagar helt utan dator.

Bilderna är tagna på 15 meters djup av den finske hardcore-dykaren Peppe som vi träffade på plats. De är alltså inte mina. Men de är fina, och jag vet som vanligt hur man håller pose.

Kanske blir skidsugen

Jag kan ju i stort sett åka längskidor året runt om jag vill då vi har Sveriges enda och Europas längsta skidtunnel några hundra meter hemifrån, men av någon anledning gör jag inte det.

Solen skiner för mycket i höst för att man ska kliva in i skidtunneln och dessutom så servar jag istället en massa av skidtunnelns gäster som bor hos oss.  Det är lite underligt. Lite som skomakarens barn som har trasiga skor. Eller bagaren som inte äter bröd.  Ni fattar.

Men ikväll kanske jag får inspiration för jag och Jögga ska på motivations-och inspirationsträff med Bröderna Auckland (som vann Vasaloppet) och Jens Arne Svartedal.

På bilden ser ni min kille Hasalöparen åka riktiga skidor på barmark. Det behöver man alltså inte göra om man åker till tunneln. Bilden kommer för övrigt att publiceras i fantastiska magasinet Outsides nästa nummer som sista sida.

Woooppps....

Det tog mig tre timmar och 20 minuter att cykla tjejvättern. Enligt min svärfar höll jag en hastighet på 28,5 km i timmen, enligt Jon Kasper som åkte Vättern på 9 timmar höll jag en hastighet på 30 km i timmen...jag har inte haft tid att räkna ut själv för jag har så mycket att göra.

Men roligt har jag i mina rosa trikåer där jag står och trycker mig mot blå containrar.

Magiskt eftermiddagsljus, ensamma på glaciären

Vi har roligt hela tiden

Mmmmmm

Livet är vackert