Igår gick vi ut och lyssnade på vårtalare (inte samma klass som mitt förra året dock)
och det tändes en stor eld
Vi var ute med fina vänner, sådana som man ser alldeles för sällan, men när man ses så bubblar orden och det finns ingen hejd på allt man måste snacka om
och solen var ett eldklot och stark, sådär som det kan bli då ena himlen är full av regn
och Viggo hade den finaste anoraken på sig. Tänk, jag älskar verkligen miniatures anoraks. Synd att de inte gör några för vuxna.
Tänk att jag vågade hålla ett vårtal. Och för en massa människor. Och inget vårtal som helst utan ett som varade i nästan 10 minuter. Jag tänker inte dra hela vårtalet här, för det gör sig inte så bra då man läser det tyst, men det var några små stycken jag var riktigt nöjd med.
(...........)"Inatt sov jag med fönstret öppet och vaknade klockan 04.15 av fåglarnas lovsjungande konsert till den fantastiska våren, den där tunga porten mellan vinter och sommar, ja, den stod på vid glänt.
PAUS
Igår jagade jag min tvååring i ett haaaav av vitsippor. Han var så glad att slippa stövlarna, att slippa overallen, att slippa vantarna, långkalsongerna och den tjocka mössan. Han sprang runt i tunna byxor och gympadojjor. Vilket vårtecken.
Och jag tror inte att nån, som inte genomlevt 6 månaders rejäl vinter kan förstå denna otroliga lycka.
Eller som farmor Vilma uppe i Hamla på Rattsjöberg sa när vi släppte ut hästarna på våren och de bockade och sparkade bakut och gallopperade runt i hagen.
Ja, de är ju så kåååt sa ho. Jag fnittrade alltid åt detta men på gammelsvenska så betyder ju kåt att vara livsglad.
För farmor var ju order kåt aldrig nånting snuskigt utan snarare nånting vår-ligt. Ja, Och det är ju precis det vi blir på våren. Kåååt och livsgla´.
PAUS
Och de sköna ljusa kvällarna, ljuset som vi väntat på så länge. Asfalten som blommande kommer fram under snön, cyklarna som dras fram ur de vintermörka förråden, däcken som pumpas, bollarna som sparkas, knopparna som slår ut, grillarna som tvättas, de vita trädgårdsstolarna som ockuperar varje liten terass och fröna, alla dessa fröna som planteres.
Och huden som uppenbaras, vinterjackorna som plockas av, benvitbleka ansikten som vänds mot himlen, bara ben som vågar sig fram ur de modigas längtan efter heta sommardagar, växtzonerna som avhandlas i inredningstidningarna och loppisarna som öppnas i varje liten oansenlig lada. (....)
Bästa tjejerna var där och lyssnade på mig, och det var tur för så fort som jag kände mig det minsta darrig så tittade jag bara åt deras håll så blev jag av full av kraft igen. Efteråt fick jag en flaska i present, och inget vanlig flaska utan en fin Massé champagne. Tänk, Bygdeföreningen kanske visste att jag samlar på champagne. (Jag hinner inte få så stora samlingar därför att jag alltid hittar saker att fira och anledningar att öppna dem)
Jag hann inte ta några bilder men syrran tog dessa på oss och det var fint att få ett litet minne.
och elden var sprakande stor och varm och upp brann all gammal oförlåten sorg och glömda bitterheter (inte för att jag har så många men det är fint att låta Valborgselden bli en symbolik för nya tag) Sen gick solen ner så himla snabbt och jag hängde på Linda och drack saft hos henne till kl 02.00.
Dagen efter lät jag de tillfälliga lockarna sitta kvar i håret. Ja, på själva arbetarnas dag åkte jag upp till huset och jobbade ensam. Jag målade möbler, de allra sista listerna, sorterade skräp och planerade trädgården. Tyckte det kändes som ett bra sätt att fira denna viktiga dag.
och telefonen ringde och en massa människor ville tacka mig för det bästa tal de någonsin hört. Och så himla märkvärdigt tyckte jag nog inte att det var men det hjälpte nog att jag googlade Björn Ranelids vårtal innan. Han inger kraft och mod på något sätt.
Så är han så knasigt osvensk, och himla stolt.
Ja, det var sannerligen några mycket märkvärdiga men vackra dagar.
Idag köpte jag jordgubbar på ICA. Jag vet att man inte kan göra det i mars månad, det är nästan kriminellt och belagt med dödsstraff, men de kostade bara 10 kr och de kom från Spanien. Så jag gjorde det för att helt enkelt få lite annan färg på tallriken. För att liksom lattja till vardagen. Så när vi satte oss ner för att äta denna ljuvliga sallad sa Jögga på skämt (han skämtar om allt, är ständigt ironisk och har liksom ett skämt i fickan vartän han tittar, tror att det är nån slag bieffekt av hans generation)
"-Men, ska du inte fotografera maten?"
"-Jo, självklart" svarade jag, "självklart ska jag fotografera maten. Hur kunde jag glömma."
Så skojade vi vidare om att jag alltid tar bild på maten jag ska äta och det tror jag är en bieffekt av min generation. Den bloggande dokumentationsbesatta 90-tals generationen (tonåring på 90-talet eller räknar jag fel?)
Så diskuterade vi vidare och kom fram till att den här vintern har varit så tuff så att jag knappt har fotograferat Viggo. Och inte har vi klippt honom heller. De flesta frågar "Vad heter hon?" Det tar jag nästan som en komplimang för det betyder att vi är könsneutrala. Men visst skulle vi kanske ta och klippa honom, inte för att han skulle se mer ut som en pojke utan för att han kanske skulle se bättre, för nu han liknar hon som vann melodifestivalen.
Jag tror också kanske att anledningen till varför jag inte fotograferat honom har att göra med att han alltid springer.
Leker, rör sig, studsar, dansar, hoppar....
eller är djupt försjunken i sina älskade bilar.
och visst är det underbart att kunna gå ut utan att kränga på overaller och vantar.
Du ljuvliga ljuvliga vår. I år kommer Viggo upptäcka dig på allvar för första gången .
