Renovering fortsätter: Stilbrott

Ahh, det blir aldrig färdig. Jag river och sliter mig i håret. Suckar och morrar och förbannar denna tid, denna tid som är så rättvist fördelad över världen, ahh, varför kan det inte gå fortare.

Jag skjuter hela tiden fram deadlinen till inflyttning, vågar knappt svara när människor frågar hur det går. Men hur skulle jag kunna veta att det tar dubbelt så lång tid att renovera ett hus än att bygga ett nytt? Det ska först rivas, sedan putsas upp, tänkas om, funderas ut och sedan sättas tillbaka. Ett mödosamt arbete. Inte konstigt att vårt slit och slängsamhälle dyrkar det nya och hellre köper nytt än lagar det gamla.

De första strålarna letar sig fram över bergen och nere i dalgången ligger fortfarande dimman tät. Det kommer bli en fin dag.

Visst är det något speciellt att se solen gå upp över ens egna marker. Ser hur strålar klättrar sig fram över snön och sakta smälter frosten på fönsterrutorna. Man kan känna sig lite som en godsdam, om så bara för en stund.

och mina härbren och uthus. Åh vad jag älskar mina uthus. Så vackra gamla fina timmerhus som berättar så många historier. 

Så får jag ta med er in. In i glasverandan som är alldeles nybyggd, fast med de gamla dörrarna och de gamla fönstren. På väggarna har vi satt pärlspont, än så länge omålat då vi fick bannor då vi målat taket i alltför kallt rum. Så det får målas till våren.

Men det blir en fin ingång, ett tjusigt rum där jag ska ha gamla romantiska rottingmöbler och spetsgardiner. Där man kan sitta och dricka punch på våren och hösten. Men vad säger ni, ska färgen vara heltäckande eller vara någon form av lasyr? Kanske rentav linoljefärg?

så min pappa igen då, som lägger in sin signatur överallt han kan. Han gör fönsterbrädor och foder till alla fönster, men inte vilka släta maskinhyvlade fönsterbrädor som helst utan helst rundade former och gärna okantat.

Så ska jag ta med er en våning upp, och håll i er nu, för nu kommer stilbrottet.

Detta gamla 1800-tals torp (ja, det hette faktiskt torp i mäklarens och lantmäteriets papper, fast det numera mer liknar en slags herrgård) har fått ett väldigt speciellt tak på övervåningen i det som kommer bli bibliotek och -yogarum.

Det var min pappa som frågade mig, vill du ha rundade timmerstockar i taket?

Vad säger man till det liksom. Vilken gåva. Med all sannolikhet har han själv planterat dessa granar som liten pojke. Sedan har han gallrat, röjt och skött om, tittat till och sedan 50 år senare bestämmer han sig för att det är dags att avverka. Vilket han också gör, sågar ner varje träd själv. Får hjälp med att dra ut dem till vägen och förflyttade till plats lämplig för att torka. Sedan forslat dem till sågverket där han själv haft uppsikt på hela sågningen. Sedan har han hyvlat och putsat....

och nu sitter de uppe i mitt tak. 

Snacka om självförsörjande och att följa hela kedjan. Och allt inom en radie av 3 mil. 3 mil och 50 år. Det är helt otroligt. Jag vet att jag pratar mycket om min pappa här men jag har en sådan otrolig beundran för honom och hans filosofier och sätt att leva.

Om 300 år kommer de att undra vad det var för någon människa som hade dille på alla dessa tak runt sekelskiftet 2000. Jag ska skriva ett eget inlägg om dessa tak som kommer gå till svensk bygg och -kulturhistoria i Värmland.

Så visst är det ett stilbrott att placera in sådant här tak i ett sådant här hus, men jag har redan stilbrottat med att sätta in induktionshäll, varmluftsugn och golvvärme, och vem kommer döma? Huset har spår av 1700-tal, 1800-tal, sekelskift, 40, 50 och 60-tal. Nya takpannor las på 80-talet liksom en ny vedspis (som jag tagit ut och ersatt med den äldre) så visst. Vilket årtal är det viktigaste? Vem bestämmer vad som är rätt?

Det finns säkert stilpoliser som kanske tycker att vi har brutit mot regler, men vi har också skapat. Något alldeles nytt. Dessutom kommer vi inte frysa om fötterna. Och vi ger denna gudomliga 1800-tals gård hennes forna, gyllene glans tillbaka, och i detta vilar min tillit.

Snickaren heter Stefan, han kan den här byggkonsten. Han är helt otrolig. Jag vet inte vad vi skulle göra utan honom.

Ja, det tar tid, och det kommer fortsätta ta tid. Jag kommer vara en urdålig kompis som aldrig har tid att ses och fika några månader till. Jag kommer vara en tråkig älskarinna och flickvän som bara pratar renovering, tak, kök, färg, spackel och kakel ett tag till. Jag kommer inte ha tid med regenbunden träning den här vintern heller för jag är helt absorberad och uppslukad av detta projekt. Men jag kommer aldrig vara en dålig mamma,  Viggo är viktigast av allt.

Det var allt för idag.