Hur vissa orkar

Jag förstår inte hur vissa mammor orkar. Jag brukar läsa Sannas blogg, delvis för att hon verkar vara en sådan klok och ärlig kvinna och delvis för att jag en gång i tiden spenderade en vecka med henne och några andra på Mallorca. Vi var 17 år och satt på ett soltak och spelade gitarr och drack vin. Hon var så fri. Det var 1996 och länge sedan, men jag minns henne som väldigt intressant.

Iallafall, hon har tre barn varav den minsta nog måste vara runt 8-9 månader. Sanna rider, läser böcker på löpande band, skriver krönikor och reportage, bloggar, medverkar i radio, tv och diverse annat och jag funderar på hur hon hinner. Dessutom är hon alltid strålande snygg.

Själv har jag en, endast EN, 1 1/2 månads bebis och jag får vara glad om jag hinner äta frukost. Sanna är ju inte den enda supermorsan utan världen är ju full av alla dessa mammor som driver företag, nätverkar och skriver böcker samtidigt som de ammar och är tillbaka på jobbet tre dagar efter förlossning och jag är väldigt imponerad. Vad driver dem?

Vissa kommer säga att jag kanske hör till dessa mammor men det gör jag inte. Jag tycker om tedrickande i soffan, reflektion och samtal alldeles för mycket. Jag försöker att vara supermorsa men varje dag som jag haft för många måsten och möten och varit fröken superduktig blir Viggo alldeles tvinnig och skrikig och jag tror att det är hans sätt att säga att det inte är okej.

Och det är så jag känner, alldeles strax kommer han vara stor och den här tiden kommer inte tillbaka så nej, jag kommer inte vara någon supermorsa med tusen järn i elden.

Jag vill vara lugn, lyssna inåt, titta Viggo djupt i ögonen och låta honom veta att jag har all tid i världen för honom. Försöka iallafall. Det är inte det lättaste när världen, samhället och omgivningen ropar på en och vill bekräfta en. Syns du inte finns du inte.