Skönheten med karaoke

Det är något speciellt med karaoke, och jag tycker det ännu mer efter att jag för några år sedan såg en underbar film som hette Duets och som handlade om ett gäng ensamma människor som gjort karaokesjungande till ett yrke.  

Se bara vad stort karaoke är i Asien. Det måste vara något med det. En liten kick för oss som annars inte får stå på scen. Att få vara stjärna om så bara för 2 minuter. Lägger man därtill det kitchiga och plastiga och humoristiska som hela karaokegrejen är så får man en väldigt rolig produkt med väldigt mycket skratt.

Vi hade karaokekväll på mitt café i lördags. Då det var lite stilla i början fick personalen i uppgift att dra igång så jag och Sara sjöng Mamma Mia och sedan rev jag loss Elvis Presleys In the ghetto med Mirja.

Mirja är ju professionell sångare så jag kan inte riktigt mäta mig men jag har lärt mig lite genvägar till att sången ska låta bättre, blandannat ska man uttala och artikulera alla ord ordentligt. Då låter det bra ändå. Det lärde min lärarinna mig när jag var 12 år och stod Lucia i Aspeds skola.

Jag skulle sjunga en sång alldeles ensam och hon sa till mig att min röst var alldeles förfärligt dålig men om jag uttalade alla ord extra ordentligt så skulle det inte höras. Fin pedagogik som satte sig fast djupt inom mig. Jag har dessutom lärt mig att om man bjuder på lite show och spex så brukar det gå bra ändå.

In the ghetto borde förresten alla lära sig utantill, för det är en av de vackraste och viktigaste sånger som skrivits.

Prova får ni se.