Even cowboys get the blues

Idag läser jag på tidningsframsidan att Heath Ledger hittats död i sin lägenhet efter en överdos sömnpiller.

Som alltid är det ogreppbart då unga människor inte passar sig för döden.

Men nu var det min Heath Ledger.

Hans leende smekte mina kinder röda på biografen. Det var något med hans blick, hans sorg, hans ensamhet i skådespelarprestationen som fick mig att så totalt identifiera mig med honom.

I rollen som cowboy. I rollen som Ennis Del Mar i Brokeback Mountain. Fattig, förälskad, ensam och oförstådd.

Hans roll och person klev liksom ut ut rutan och in i mina famn. Han liknade nåt jag känt alltför väl.

Idag skänker jag en tanke till hans dotter och spelar honom och hans 28-åriga liv en annorlunda version av den här sången. Lyssna på den och håll hårt i den du älskar.

Åk först ni så väntar jag därnere...

I slutet av februari börjar bröllopsäsongen igen. Och i april campingsäsongen, sedan kan jag inte vara ledig knappt en dag förrän uti oktober. Då är det jobb 7/24 som min tonåriga vän Andreas skulle uttryckt det.

Detta gjorde mig stressad.

Jag är barnlös, huslös, snölös, hästlös...man kan kalla det fri förutom att jag inte är singel. Sitter iallafall här på en stol och väntar på snön och på att livet ska börja. Läser om klimatförändringarna och att jag nog åkt min sista mil skidor. Men vänta lite....

I alperna har de inte haft så mycket snö sedan 1989.

Skrev ett mail till min väninna Sarah som bor i Val disere i franska alperna sedan 5 år och frågade om hon visste nåt litet kryp in som kunde passa en skidåkande fotograf som längtar efter höga berg. Inom två veckor hade hon fixat ett litet rum med kokvrå till mig hos en dam i gamla delen av Valdisere.

Jag tvekade ett litet ögonblick. Jag fyller ju 30 i mars, åker man inte till alperna ensam när man typ är 22? Dessutom fick jag ett förfärligt dåligt samvete. Livet är till för att arbetas, inte för att glassas på. Är det att försumma dyrbar tid och åka på ledighet till alperna i tre hela veckor?

Först blev jag lite sur på min egen syn som är så förfärligt lutheransk, att man ska ge sig själv dåligt samvete så fort det handlar om nöjen. Vem tackar mig om 100 år för dåligt samvete?

Efter att ha diskuterat med mig själv fram och tillbaka kom jag fram till att skidåkning är en investering i min hälsa, så dessa tre veckor kommer säkert att göra så att jag pensionerar mig tre veckor senare än vad jag skulle ha gjort om jag inte rest.

Dessutom kommer jag säkert att ta bilder som jag kommer att sälja senare vid ett eller annat tillfälle.

Det lättade mitt samvete lite.

Jag åker på lördag.

Tyvärr blir Jögga hemma, men Helena och kamerorna ska surfa puder i 21 hela dagar.

Åk först ni så väntar jag därnere.

New York får alltså vänta några veckor till. Jag tror B&H står kvar till mars.

Puh...

Bröllopspar, ni som väntat, nu kommer det på posten.

Jobb

Jag sitter och jobbar på en ny hemsida för Torsby Camping. Den som vi har nu har verkligen fungerat toppenbra för sitt ändamål och framföralllt har vi fått många kommentarer om personalsidan. Den tycker folk är rolig då man drar med muspekaren över porträtten.

Men hemsidan börjar bli lite till åren. Personalen har bytts ut, Livet pluggar till jurist och Linda är färdig socionom. Barnen på bilderna har blivit tonåringar och färgerna känns ganska blasé och lite torra, dessutom har det varit ett problem att vi inte haft möjlighet att uppdatera. Men nu är det på gång.

Min skiss just nu har exakt samma upplägg som http://www.helenahenriksson.com/ där sidan är flashbaserad och där bilderna får företräde framför texten.

Varför? Jo, därför att bilder säger mer än tusen ord och bilden kommunicerar med betraktaren direkt.

Vad tror ni, funkar det som en campingsida? Eller blir folk förvirrade? Hade tänkt att den skulle vara i beige/trä färg med mörkblå inslag.

Jag kommer från Torsby

Det här var publicerat i GP.

Vackert.

Iscensatt saga

Viktig inspiration

Jag tror stenhårt på att konkurrens ökar efterfrågan. Ju fler aktörer på marknaden desto högre kvalité och desto fler klienter. Se bara som på restaurangområden...folk går mycket oftare ut och äter om det finns 17 restauranger än om det bara finns 2.

Vi behöver konkurrens för att höja standarden och kvalitén. Dessutom har vi alla en liten släng av tävlingsinstinkt i oss vilket får oss att prestera så mycket bättre om vi får ta del av våra konkurrenters varor. De inspirerar oss. Om det de gör är bra.

Våra konkurrenter är också våra bästa vänner, de förstår oss därför att de handlar i samma område.

Jag har framställt en lista här till höger lite längre ner, på fotografer som inspirerar mig. Några är mina vänner och andra har jag aldrig hört om förrut. Många av dem spelar i en klass mycket högre än mig, men det är just därför jag ska titta på dem.

När vår familj byggt upp Torsby Camping har vi inte tittat på andra campingplatser för inspiration och idéer, utan istället har vi spanat in hotell, spa´n och restauranger runt om i världen. Allt för att kunna erbjuda något utöver det vanliga.

Därför har vi också en av Sveriges vackraste campingplatser.

Därför spanar jag in världens bästa fotografer. Titta och njut. Listan kommer ligga kvar.

I want to be a part of it....

Jag håller på att investera i ett nytt objektiv. Jag har spanat in ett knivskarpt 17-55 mm/2,8 DX G IFED AF-S. Det kostar 14 996 kronor här i Sverige.

På B&H Photo i New York (eventuellt världens mest intressanta affär. En gång spenderade jag 5 timmar därinne) kostar samma objektiv 1199 dollar, vilket betyder med den låga dollarkursen att exakt samma identiska objektiv kostar 7793 svenska kronor over there.

Genom att åka till USA och köpa det sparar jag alltså 7203 kronor. Kanske lite mindre om man räknar bort momsen, men ändå. Det betalar ju flygresan och lite till.

Its a deal. Det är väldigt intressant ur ekonomisk synpunkt att få göra affärer i USA den här vintern.

Någon som ska med?

Bilden: Fiskare i röd tröja vid foten av Brooklyn Bridge, Manhattan, NY.

Löften inför året

Mitt nyårslöfte var att leva lite mer sparsamt. Lite mer asketiskt, spartanskt och mindre materialistiskt.

Jag hade tänkt att inte konsumera så mycket. Försöka ta tillvara på det jag har och utnyttja det som finns hemma. Inte köpa några onödiga prylar utan nöja mig. Lukta på de blommor som finns och klä mig i de klänningar som redan hänger hemma i garderoben.

Ett tag övervägde jag tillochmed och ha ett köpfritt år.

Men vad händer med det spartanska livet då man gillar de digitala produkternas utveckling?

Ta mina kameror tillexempel. Jag har 5 stycken varav 2 som jag använder regelbundet nu. De andra 3 var ju heta på sin tid, men i takt med utvecklingen har de ju blivit passé. Mer eller mindre. Vem vill använda en NikonF4 nuförtiden?

Denna attraktiva underbara kamera som lärde mig allt om kvalitativ småbild och som mekaniskt antagligen kommer att hålla för evigt till skillnad från de digitala kamerorna som blivit ålderdomliga innan de ens kommit till affären.

Jag kan inte göra mig av med den F4:an för den är en kär gammal vän, men senast jag fotograferade med den var 2004. Hade jag stannat med enbart den hade jag nog sett ut som en fossil.

Konsumtionen går alltså hand i hand med utvecklingen på marknaden, och kanske får jag skilja på privat konsumtion och min firmas konsumtion. Det måste investeras för att kunna utvecklas har min mamma lärt mig.

Privat ska jag 2008 snåla och bara lägga pengar på det nödvändiga såsom resor, mat och hälsa.

Men i jobbet ska jag alldeles nu i dagarna köpa en ny 8 patronssystemskrivare, ett nytt knivskarpt zoomobjektiv och framåt våren eventuellt en ny dator.

Det är ju tur att jag kan leva spartanskt, asketiskt och mindre materialistiskt privat. Så att jag kan hålla mitt nyårslöfte alltså.