Viggelandsparken, Oslo, Norway.

Fryken from my café, shot at midnight...tell me is this image good? Or is it just me who´s got personal attraction to this place? I need a little help.

Sedan september 2005 har något alldeles extra vuxit fram på Torsby Camping. Fem nya arkitektritade strandhus har fått se dagens ljus under händiga snickares händer och min fars fokuserade blick. Det liknar inget vi sett förrut. Min beundran ligger hos mamma och pappa som år efter år arbetar efter en vision, en dröm om att en plats kan förändras och utvecklas. Projekten kostar mängder med pengar och energi, men de brinner så de vibrerar. De är sådana sanna entrepenörer. Till hjälp har de människor. Fantastiska människor//

//Since september 2005 something really special have grown up on Torsby Camping. 5 architectdrawn houses have been build by handy craftsskilled carpenters. They look like nothing I have seen before. I am so proud over my parents that year after year work so hard for their vision, their dream that a place can change. The projects costs plenty of money and energy, but they are burning so they are vibrating. They teach me that everything is possible. To their help they have fantastic people.

I was spending a beautiful sunny afternoon with Noa, Katrin and Livet. I can hardly imagine that the big stomach that I was photographing in december could transform into such beautiful life as Noa.

Lina and Papaya. When I was arriving home to sweden after the months in France I was stying one night in Karlstad with my best friend Lina. It was a silent saturdaynight and we spoke. Lina was sharing the sofa with Papaya and their form was making a golden cut. The ambience was calm, quiet jazz was whispered out from the corner of the room, the light was softly colored in gold and while her story was mapped out I saw her as on a stage, like as her life was a piece of theather, written and directed by herself. She is a mainactor in a film that can win prices in Cannes. I love this woman. I love her stories and her way of telling them.

Kustremsan mellan Biarritz och Bordeaux. Vi for dit bara över en dag och när jag såg det desperata ljuset som kysste alla surfvågor från bilfönstret fick chauffören stanna med tjutande däck. Jag sprang bort över stranden och kände galenskapen rycka i höger pekfinger. Det påminde mig om Lofoten och Sydafrika på samma gång. Haven är det som förenar världen. Jag visste att det skulle bli bra bilder men nu när jag sitter med 150 bilders material har jag svårt att välja, jag tycker så mycket om varje bild. De liknar dock varandra. Har jag fastnat i ett bildspråk, måste jag vidareutveckla mig? Pinnen som låg krökt uppspolad av alla surfares material gav mig en tyst känsla av lugn, en känsla av skandinavisk minimalism och japanskt ro. Jag har iochförsig aldrig varit i Japan, men ibland tror jag mig att ta bilder som jag kallar "japanska". Kanske är de bara "Helenska".

Transformations/ Förvandlingar