Händer och en ring

Mina händer har alltid varit det vackraste på min kropp. Jag har alltid fått höra att jag har så fina händer med smala starka fingrar men något har hänt de senaste åren. De har börjat få karaktär och jag kan inte längre få på mig samma ringar på mitt vänstra pekfinger som jag brukar.  Rynkor och linjer börjar infinna sig och mina händer börjar få berättelser.

Ringen jag har på mig är en av mina käraste ägodelar. Den är inhandlat på en vintagebutik i Falmouth i södra England 1997. Jag var 19 år. Hade nyss tagit studenten.Vi var strandade i hamnen i väntan på bättre väder under en seglingsresa så då gick vi på upptäcksfärd och i en liten ljuvlig butik med små klänningar låg denna ring och väntade på mig. En sten hade ändrat färg, men det var det som var tjusigt tyckte jag.
Allt i butiken var från runt sekelskiftet, men just den här ringen tror jag var nyare. men jag har ingen aning från när. Kanske 60-70-tal.

Jag har också lätt för att tappa bort saker  och har varit ledsen för det ibland men en gång hörde jag en vis man som sa: Om man känner sig hemma överallt tappar man aldrig bort någonting. Det tyckte jag var fint.

Men den här ringen tappar jag aldrig bort.

En annan gång blev jag spådd i handflatan i en mystisk gränd i New Dehli mot min vilja. Men det är en helt annan historia i sig. Jag tar den en annan dag.