Filmtips: Inglorious Basterds

Det är så sjukt bra allt som Tarantino gör. Jag blev begeistrad i honom efter Kill Bill I och II. Han skapar filmhistoria med allt han gör. Han spelar med våra filmiska referenser och plockar filmkonst ur allt.

Jag vet inte hur många gånger i månaden som jag hänvisar till någon av Tarantinos filmscener. Det är så eget. Det är så bra. Det är intelligent rå, grym och skruvad humor som inte går att beskriva.

Jag är ju ändå inte intresserad av filmvåld på något sätt men Tarantino gör filmvåldet till en otroligt läskig men vacker konst. Visst håller jag för ögonen ibland då bastarderna skalperar nazisterna, men man måste hålla för ögonen om man är känslig. Det blir bättre då. Fantasin får spela.

Kill Bill handlade om hämnd och det gör Inglorious Basterds också. Judarnas hämnd.

Att njuta av våld är sjukt konstigt men när våldet riktas mot det ondskefulla blir det en skön befrielse. När sedan allt paketeras i ett spännande och oförutsigbart händelseförlopp, fantastiska scenografier, intensiva skådespelare, skruvade scener och intelligent och rå humor spetsad med fantastisk kul musik blir det väldigt, väldigt bra. Det blir något helt eget.

Det bästa är att trots att filmen är amerikansk så pratar de franska i Paris och Hitler snackar för en gångs skull bara tyska.

Med det vill jag säga att det finns ingen i hela världen som Quentin Tarantino. Han vet att hans publik är en intelligent publik som aldrig skulle köpa en Hitler som pratar engelska med sina SS-män.