Jag är otroligt förvånad själv över att jag tycker så mycket om den här filmen, men man måste tycka om den. Man kan inte annat än att absolut hänföras över Mickey Rourke som den åldrande och ärrade wrestlaren Randy. Han gör en fantastisk insats. Vilken människa. Vilken karaktär. Han fyller varje bildruta. Inte med sin skönhet utan med något helt annat.Det är Amerika. Det är kroppen som verktyg. Det är kroppen som ger en jobben. Det är sunkigt. Det är white trash. Det är solspray. Neongröna wrestlingtajts. Det är en stor ärrig skadad kropp full med känslor. Wrestlaren Randy lever fortfarande på sina gamla meriter från 80-talet som han krampaktigt håller fast vid in på 2000-talet. Han blonderar håret, han solar solarium. Han lever i en husvagn och äter ryssfemmor för att musklerna ska fortsätta svälla. Han är en föredetting.Vad händer när verktyget slutar fungera, när kroppen säger stopp och den enda verklighet man känner till inte längre finns där för en? Vad har man för identitet? När kärleken till ens identitet är värd att dö för.Jag är inte intresserad av wrestling som sport men blev efter den här filmen väl som fenomen. Filmen spelades dessutom in med väldigt lite pengar. Axl Rose gav dem "Sweet child of mine" gratis och Bruce Springsteen vann Golden Globe för bästa filmmusik.Karolina Ramqvist har skrivit väldigt bra om den. Läs det när du sett filmen. Läs också Moviezines ord.
Samma känsla hos mig, oerhört förvånad över att jag tyckte så mycket om den här filmen. Det hade jag inte väntat mig.
ReplyDelete