Äntligen

Äntligen funkar vår nya hemsida

Finns inget som att vara in the blue mood en fredagkväll

Som höst. Eller slutet av Breakfast at Tiffanys. Lite dunkelt ensamt. Vald ensamhet. Och sen regnet.

Mellan 22 och 23.30 igårkväll satt jag i min bil på väg från jobb i Karlstad. Tog den vackra vägen över Östra Ämtervik för lite omväxlings skull. Kanske var Sara hemma i Mårbacka och kunde bjuda på en kopp stark Earl Grey (här skulle jag helst vilja skriva Brandy men jag var ju ute och körde bil så det går ju inte).

Jag längtade efter en brasa och nån vacker människa att prata med livet om.

Hela bilresan var som ur en romantisk film om att lämna eller vara på väg till något. Att befinna sig i mitten och inte riktigt veta målet.

Regnet öste ner och himlen var djupt dunkelgrå över skogarna och sjöarna. Fryken låg svart och sov.

Jag hann med fyra förtroliga mobilsamtal med mina bästa vänner och de höll mig sällskap hela vägen till Torsby och fastän eller kanske just därför som himlen var så mörk, vindrutetorkarna så frenetiskt arbetande och mitt mod ganska svårmodigt så hade jag en väldigt vacker känsla.

Känslan av att bara finnas till. I ett blått sinnestillstånd.

Bilden tog jag i lofoten 2002. Den har alltså 6 år på nacken.

Lyckad kombination

I skogen

IPOD

160 GB är det på min IPOD. Jag har fyllt den med tre människors musikbibliotek men fortfarande återstår 128GB. Jag begriper inte hur jag ska kunna fylla den men jag älskar den. Att vara ute och springa och kunna välja mellan 300 olika album är helt otroligt.

Anna-Lisa Pewe

Idag träffade jag en KVINNA. Hon bor faktiskt bara 300 meter från mitt hem men jag har aldrig tidigare träffat henne trots att jag har hört mycket om henne.

Hon har varit fotograf i Torsby i över 50 år men slutade medsin verksamhet på 70-talet.

Nästa år fyller hon hundra år och häromåret hade hon besök av två trevliga pojkar vid namn Fredrik och Filip som hade med henne i Hundra höjdare som sveriges piggaste 97-åring.

Hon slog totalt knockout på migmed sina historier om magnesiumblixtar och fotoateljér utan elektriskt ljus och jag blev berörd.

Vilken donna. Vilka bilder. Hennes ljussättning var av en helt annan skola än de ateljéfotografer man ser nuförtiden.

Hon var fashinerande. Vilka gener. Vilket liv. Vilken friskus. 

Jag återkommer gärna till henne senare men jag begriper att hemligheten med ett långt liv är att ha roligt, ha en bra barndom, träffa många intressanta människor och syssla med gymnastik. Det var Anna-Lisas hemlighet. Jag tror och hoppas att jag kan bli som hon.

Uppdrag för Värmlands Kultur.

Hade jag hamnat på min loppis hade jag blivit glad

Jag sålde mina gamla klänningar, skor, smycken, blommor och lite annat på en loppis idag. Fick ihop ca 1600 kronor på 4 timmar och i tidvis ösregn. Det tyckte jag var bra. Kanske gör det fler gånger, även om jag inte tror att jag ska göra loppisförsäljning till en vana.

Jag fattade ganska snart att det handlar om några få kunder som har samma smak som mig själv och som gillar mina grejer. Man kan säga att jag hade tre storkunder.

Den första kunden var en tjej och jag sålde alla plagg för 20-50 kronor styck. Hon handlade för 700 så hon lämnade mig med tre stora plastpåsar fulla med kjolar, klänningar och hårband.  

Den andra damen köpte en Oasis silverklänning i linne av mig för 300 kr. Jag hade egentligen ångrat mig på den men hon var så söt så hon fick den ändå.

Det tredje "storkopet" gjorde en holländsk familj där mamman och dottern totalt gick loss på mina ting och köpte cowboyboots, koftor och mina gamla avlagda Lee-skor. Mamman måste ha varit stylist eller något.

Skulle jag själv ha hamnat på min egen loppis skulle jag varit glad, för jag hade saker med stil till ett underbart pris.

Om solen skiner har jag loppis imorgon också. Då tillsammans med sömmerska i Åsteby. Välkommen.