PPD

Samma sak varje höst.

På natten lägger sig ett svart litet moln brevid mig och sussar så skönt. Det kliver upp brevid mig på morgonen och hänger med mig hela dagen. Det där svarta molnet kommer tillbaka varje höst och alltid i slutet av augusti.

Det är förändringens vind som viner runt mina öron och det där svarta molnet följer mig vart jag än går.

Jag tycker mig vara väl förberedd varje höst, men likaväl slår det till som en stånghammare och det är omöjligt för mig att förutse hur det kommer kännas innuti min kropp.

I amerika kallar de det för PPD. Post production depression.

En tid av febrilt arbetande i nåt slags projekt som plötsligt tar slut. Vart står man då själv? När man inte haft en helledig dag i över 3 månaders tid.

Förbryllande.

Besynnerligt.

På sommaren är det fullt av folk, fest varje dag, bröllopen avlöser varandra likt pärlor på ett halsband, beställningar ska göras på cafét. Jag omger mig med personal som är min besättning på min sjörövarskuta och tillsammans ror vi allt iland. Vi sjunger, gastar, bjuder upp till fest och servar allt och alla kring oss. Vi är Fröknarna Fräs och jag är sjörövarinnan-kaptenen med två olika slags projekt.

Vi är helt oslagbara i vår charm och styrka.

I augusti är vi iland och alla skingras och går åt olika håll.

Och där står jag. Ensam. Papegojan på axeln följde med första styrman.

Det återstår arbete för mig för skutan måste putsas men likaväl är projektet slut.

Nästa år får jag en helt annan besättning och den liknar inte den här.

Det enda som följer med mig till nästa höst är det svarta molnet.