Papegojan tillbaka

Jag slängde ut det svarta molnet ur sängen. Öppnade ballkongdörren och föste ut det.

Efter 13 samtal varav två med min mamma, 4 eventuella reseplaner, en mat-shoppingtur på ICA och en hopplektion för en hopptränare känns det bättre.

Min vän Johanna sa det så bra "jasså, kallar du det för PPD, ja, jag skulle bara säga att ditt batteri är tömt och att det behöver sättas på laddning. Det kanske kommer ta en månad att få det uppladdat"

Så enkelt. Bara så där.

Visst gör det ont, men när smärtan väl har släppt har livet vackrare färger. Nu får jag ju dessutom tid att träna. Och forma kroppen. Och psyket.

Papegojan sitter åter på min axel.

Jag är tillbaka i matchen.