Jag är tillbaka

Jag ska inte bara lägga ut ett sådant där kryptiskt, mörkt inlägg om att det bott en fjäril i min trädgård, även om så är fallet, men jag är tillbaka, och som vanligt är det så mycket som har hänt under sommaren att jag inte vet vart jag ska börja. 

Jag tänker portionera ut denna fantastiska sommar i små portioner här och där för att kunna ta del av den länge.

Sommaren kändes iallafall som en Pippi Långstrump-sommar. Ni vet sådär urblekt och drömsk och solskenssvallande som den verkade vara på 60-talet då filmerna spelades in. Jag tänker att vi kanske bara får en sådan här sommar var 40:e år, för den är alldeles för bra för att vara sann. 8 veckors klart, varmt solskensväder i Sverige under juni, juli och augusti. Vilken dröm. Jag tänker på alla de barn vars föräldrar inte har råd att resa utomlands, jag tänker att de har fått D-vitamin så de klarar sig ända till april. Jag tänker på alla dessa människor som bor i vårt land och som så sällan får njuta av solen så som vi fått i sommar.

 Så tänker jag på en hel massa annat gott som solen gjort för oss i sommar.

Vill bara kika in och säga att jag är tillbaka, om ni trodde jag hade försvunnit.

Årets längsta dag

 Årets längst dag, den 20 juni, firade vi genom att fotografera strax innan midnatt. 

 Det är svårt när det är så vackert, att inte tippa över och bli kliché. Att inte överkonsumera superlativen i bilderna. Men juni är så bedrövligt vackert.

    Ljuset, blommorna, människorna. Att man inte kan (och behöver) sova

Som ni ser är min Bojana i Sverige. Hon är nanny till lille Viggo, jobbar lite i cafét innan hon ska fara vidare till Australien.

 Så passar hon på att dansa lite på svenska sommarängar och vara min musa

 Annars är jag ensamstående mamma nuförtiden. Jögga cyklar genom Sverige. 210 mil. 15 mil per dag. Bara för att det är kul. Jag tycker det är så roligt för honom, men jag hoppas han kommer hem snart.

 Så länge fotograferar jag. Blommor, klänningar, bröllop. Så börjar mitt café att gå mot högsäsong. Det är mycket jobb.

 Det här är min favorit. Av olika anledningar.

 Så njut av årets vackraste månad. Det finns inget som juni i Sverige.

Vilken och varför

Längtar lite efter min musa. Om nu en man kan vara musa. Det kanske han inte kan vara. 

Så utforskar jag nya marker. 

November är perfekt för det. Och jag famlar liksom. Jag vill vara upptäcksresande och hitta nya platser hos mig själv och i mitt uttryck. 

Utveckla.

Nya sidor. Nya tekniker. Nya språk. 

Så istället för att gå italienska för nybörjare har jag skaffat mig lite nya photoshopböcker,

Det är roligt. Om man har tid och sätta sig så är det en helt ny värld som öppnar sig. Det är så många val.

Jag ställer frågan: Hur förmedlar man en känsla på bästa sätt? Hur gör man upplevelsen så stark som möjligt? 

Det är ju något jag har funderat på i så himla många år, och ju mer jag  funderar desto fler sanningar kommer fram.

Jag har alltid gillat "naturell" bäst, för jag får för mig att den är närmast "sanningen", och sanningen är och kommer alltid vara det mest intressanta för mig.

Men är inte sanningen subjektiv? Har inte verkligheten den färg som kodak bestämt? (Sagt av Henri Cartier Bresson)

Så vilken av dessa fyra bilder på Viggo berättar starkast om den där dagen i somras? Och varför?

Måndagkväll 13 juni

Det här är en del av sommarens personal och det kommer bli en styrka som är väldigt stark. Igår hängde vi med A hem.

Hon bor helt ljuvligt i en sagoskog.

Med lampor som går på solceller.

och vackra kärleksbudskap på väggarna

Det är som ett litet ödehus och det saknar el och vatten. Det är perfekt.

Vad mer behöver man när det är sommar och varmt och 3 meter till vattnet.

det finns gitarrer

och blommor och kvällsol

och drömfångare

och hon tar båten till jobbet

En gång i tiden var jag också där, precis där hon är nu. Det är ett underbart tillstånd att vara 21 år gammal och söka sanningen i en liten stuga utan el och vatten. Det är egentligen allt man behöver.

Det och gå barfota.

sen skaffar man sig karriär och vanor och upptagenhet och pensionsförsäkringar och lån och allt blir mycket mer komplicerat. När allt man egentligen behöver finns därute i det mest naturliga av tillstånd.

No blues with happy new shoes

Min kompis Anna-Lena hade på sig ett par fina ljusblå Swedish hasbeens som hon gick och trallade i för att de var så sköna. Jag har ju sett de där skorna på olika ställen men alltid totaldissat dem därför att jag fått för mig att träskor inte är sköna att gå i.  Men vänta nu, i högstadiet gick ju alla raggare runt och släpade fötterna i träskor och verkade tycka att det var livet så så illa kan det ju inte vara. Så jag provade ett par smällkaramelliga och ville inte lämna dem. De var inte de billigaste men inte heller de mest diskreta, så de fick följa med mig hem (jag behövde nya finskor då mina fötter har växt en storlek efter att jag fått barn, visst är det konstigt)
Och visst passar dessa glada fint mot körsbärsblom och ljus sommarnatt?

Idag sa det klick

Idag var det bokrea, och jag hade inte speciellt mycket tid att gå runt och njuta och bläddra i böcker. Det har man inte när man har en 10 månaders mammig bebis som vill hänga i ens armar hela tiden (missförstå mig rätt, jag avgudar min bebis och vill att han ska hänga i mina armar men han kunde ju sova litegrann i vagnen ibland tänker jag. Min gulleplutt väger ändå 12 kg)

Istället kastade jag och mamma en blick på bokbordet på Ica och jag norpade åt mig en bok som bara sa:
Ta med mig hem. Jag kommer ändra på något i ditt liv.

Den hette Beach Clubs och låg i högen av inredningsböcker.

Vackra bilder från Beach Clubs runt om i världen. Kände varm sand under mina fötter. 

Om det är något jag älskar så är det vatten och bra restauranger och i kombination blir det ju så bra. Liksom Chill out. Barfotalyx. Om min kille inte hade envisats med att ha ett vanligt 8-4 jobb så hade vi bott i ett annat land vid havet på en strand under större delen av året. Men nu är det som det är...och det fina med begränsningar ibland är att det sätter fart på drömmandet.

Visst är det konstigt. Jag som älskar havet och restauranger har valt att bosätta mig i norra Värmland där det faktiskt inte finns något av delarna. Vilken tur att man kan resa tänker jag.

___________________________________

Men där och då idag när vi körde ut från Ica-parkeringen bestämde vi oss för att nyansera mitt älskade Strandcafé, min egna restaurang (öppen sommartid) och kanske kalla det för Beach Club istället för Strandcafé. För det är precis vad det är. 

Den här bilden togs en vardag i maj och är inte riktigt rättvis men ni begriper. Det är ju samma slags ställe som i boken. En BEACH CLUB. Tre meter till vattnet, ljuvlig utsikt över Fryken, plats för minst 100 gäster. 

Maten är något utöver det vanliga, tre kockar som jobbar med sjyssta råvaror och delikata komponeringar. Livemusik i solnedgång, vin, mojitos, flört, kanske ett litet bad efter middagen och allt beläget i en skapelse utöver det vanliga.

Baren har jag designat och ritat upp nästan helt själv. Skiffer från Glava pryder väggen och baren.

Och matsalen inomhus...

Ni förstår ju att ni måste komma om ni inte har varit här än.

Vi ska se vad vi kan göra med BEACH CLUB-konceptet. Men jag tror att det är det som vi haft på känn i några år.  Vi behöver bara lite mer soffor och tyg. Men med träningsveckor och massage på stranden, VIP-fester, musiktävlingar, after beach, singelträffar, partyn (har vi visserligen alltid haft) fast med extra deluxe service av allt.

Torsby Camping Beach Club, come join us.

Vi kommer ju alltid heta Fröknarna Fräs, så är det ju, och platsen heter Bredviken, men ibland behöver man förnya sig.

______________________

Tänk vad en liten bok på Icas bokrea bord kan ställa till med. Nu kan jag inte sluta tänka på allt jag måste göra innan maj månad.