Samtal med mig själv och photobooten

När jag blev gravid med Viggo vägde jag mellan 65 och 68 kg. Jag är 171 cm lång och har aldrig varit pinnsmal (men som min syster sa en gång, så länge man kan hålla in magen så är det ju okej).

Jag har egentligen aldrig vägt mig så mycket men de få gånger jag vägt mig de senaste 5 åren har jag legat på mellan 64-68 kg ganska frekvent. Så min vikt har varit stabil, och jag har alltid tyckt så mycket om min vikt just därför.
Hellre stabil än jojjo. Svårt att gå upp i vikt och svårt att gå ner i vikt.

Så jag och min idé om min kropp har alltid varit kompisar. Stabil, pålitlig och stark.
Jag har aldrig bantat, tror inte att jag har mentalitet till varken bantning eller fastande. Mitt huvud skulle inte tänka på något annat än mat, mat, mat. Nu var det ju inge problem eftersom jag hade en stabil och tillfredställande vikt.
Så blev jag gravid med Viggo och gick upp 15 kg.

Sedan gick jag aldrig ner dem. Alla sa till mig, åh du ammar, inom 6 månander kommer du ha tappat allt. När 6 månader passerat och jag näsan snarare gått upp i vikt sa alla till mig, åh vänta, det tar ett år att gå ner. När Viggo fyllde 9 månader på nyårsafton vägde jag fortfarande 80 kg. Inget hade alltså hänt på 9 månader. MEN när jag ställde mig på vågen häromdagen hade jag gått ner 3 kg. Waow, vilken känsla....det enda jag har gjort är att jag har burit lite kakelplattor och skottat lite snö. Det blir så uppenbart för mig att jag verkligen behöver ett liv i rörelse där naturlig rörelse är en del av vardagen.

Så för att fira att jag gått ner 3 kg vågade jag mig längst in i garderoben för att hämta mina största jeans. Jeans, jeans som jag inte haft på 1 1/2 år. Det var väldigt trevligt.
Det återstår fortfarande rumpträning för att komma i snygg jeansrumpform men ändå....jippie liksom. Jag är på väg. På väg åt rätt håll. Kanske slipper jag banta, kanske räcker det med att jag bara tänker litegrann på vad jag äter. Kanske räcker det med att jag tränar och bär lite kakelplattor.
Kanske slipper jag börja Viktväktarna, LCHF, GI, Atkins...ni vet allt det där.

Det var en enorm boost för mig att ha gått ner 3 kg på någon vecka av att bara röra mig lite.

Så nu visulaliserar jag mig själv smalare igen. Jag ser målet. Det återstår 10 kg men jag vet att det inte är omöjligt.

77 ska bli 67. Genom visualisering, träning och medvetande om mat. Plocka in mindre mat än vad man gör av med. 

YES, då kör vi då.

God natt photobooten och kära vänner.

PS. Har på mig en urtjusig gul ylletröja från Odd Molly som verkligen passar ihop med jeans och boots. Vet inte vad den heter men det står 820 i nacken och jag har köpt den på tradera för inga pengar alls.

Paket på posten

Tänk vad lite som kan göra en glad i mörka oktober.
Idag fick jag ett paket ända ifrån USA med den absolut snyggaste huvtröjan jag sett i hela mitt liv. Victorianskt snitt. Formen, detaljerna, färgen..och helt i bomull. Jag har aldrig varit så såld på ett märke förrut. 40 gradig tvätt. I like! Härligt när funktionella morsor få vara riktigt snygga. Känner mig som en liten hipp alv-mamma.
Det tog bara 10 dagar att få paketet. Däremot har jag beställt ett annat också som verkar vara på språng men jag hoppas det dyker upp.

Märket som jag blivit helt såld på heter Praire Underground. Handlat från Fitts & Company.

Foto: Min mac.