Jag gav det här settet arbetsnamnet "the french girl". Jag vet egentligen inte varför, för varken flickan, klänningen eller miljön är fransk, men det var något i sammanhanget som kändes mycket franskt.
Kanske hennes petite kropp. Hennes minimalistiska och enkla framtoning.
Kanske de böljande växterna som påminde om de timjan och lavendelfält som jag sett i Marseille, kanske sanddynorna under som viskade samma sång som de på Franska Rivieran.
Eller kanske var det för att jag på förmiddagen äntligen läste Bonjour Tristesse. Den har legat i inbunden i min bokhylla så länge jag kan minnas, har alltid varit en av mina mest tummade böcker, men det var när jag fann den som pocket med vacker framsida som jag öppnade den på riktigt.
och apropå Frankrike så är det meningen att jag ska åka till Paris imorgon och springa Paris Maraton på söndag. Men min kompis har ställt in pga av sjukdom. Och jag sitter här på kammaren och redigerar dessa bilder och funderar på om jag ska åka. Springa ensam då det inte går att sälja startplatser.
Återstår att se. Ensamhet lockar mig inte på samma sätt som den en gång gjorde. Jag prioriterar hellre tid med min familj.
Vilka helt otroliga bilder Helena! du vet hur man förmedlar känsla så det går rakt in. Och yogakläderna. En av varje tack! Vill ha allt. Synd att jag inte kan följa med till Paris, hoppas du klurar ut hur du ska ha det. Hade jag inte redan varit inbokat på Stockholmsresa så hade jag utan tvekan följt med, fast utan att springa då. Kram
ReplyDelete<3 så fint, jag måste börja träna igen....och sy, så inspirerad, tack!
ReplyDelete