The flying fishbone

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe ser jag till att alltid fråga taxichaufförer, butiksbiträden och lokalbefolkningen vart man ska äta gott. I Italien är ju detta ett måste för de bästa restaurangerna annonserar aldrig, har knappt några skyltar och ligger alltid avsides så det är lite svårt att hitta till dem. Här, på den här ön som lever på turismen är det annorlunda, då svarar befolkningen det de tror att man vill höra, helt enkelt de restauranger som är populärast och får bäst omdömen i årliga tävlingar. Ett namn som dök upp ofta var dock The flying fishbone så när vi åkte förbi där av en ren slump bestämde vi oss för att boka bord dagen efter.

Ingången var påkostad. Lite glad med en målad folkvagn och surfarbräda som välkomnade.

En frodig grönskande gång ledde in till själva restaurangen och ägarinnan som var en liten, nätt kvinna som solat alldeles för mycket i sina dagar.

Så kom man ut på andra sidan mitt på stranden. Vi var nog först för det var alldeles tomt. Hon ville att vi skulle ta av oss skorna och gå barfota. Det gillar vi.

Vi fick bordet längst ut och Viggo fick en egen stol så han kunde sitta och tugga lite på bordet.

Det absolut bästa med hela den här ön är att man kan dricka kranvattnet. Det har typ fått pris för bäst vatten i världen eller något sådant, tack vare det påkostade reningsverket. Men jag har aldrig varit på ett tropiskt ställe tidigare där man kan dricka vattnet i kranen. Det är så lyxigt, och absolut ett stort lyckoplus för den här ön.

En pittoresk tjusig servering var det iallafall.

Jag hade gjort mig fin och satt på mig en av de finare klänningarna i resväskan. En Odd molly givetvis, en långklänning från en tidigare kollektion i en för stor storlek som jag köpt på norska blocket. Men jag börjar bli så trött på att inget i min garderob passar längre. Många gånger känns det som om mina stora ammande bröst är ute och går med mig och inte tvärtom.

Men jag har aldrig bantat så jag vet inte hur man gör. Jag älskar mat så begränsa mig i den vägen är nog svårast. En gång för 11 år sedan försökte jag fasta, men jag kom till lunch ungefär, då var jag så skakis och nervös att jag inte visste vad jag hette. Nej, fastande fungerar inte. Jag tror att det enda är att röra på sig, ut och springa, åka skidor, gå...rörelse. De stora brösten som är ute och går med mig försvinner förhoppningsvis när jag slutar amma.

Men nu satt vi på den här fina fiskrestaurangen med härlig ambience på första parkett och såg solen gå ner.

Jag drack ett glas chardonnay (mitt andra glas vin på 1 1/2 år). Det serverades i en stor kupa.

Isande friskt och kallt med hela himlens smaker.

Och mitt fina sällskap. Min pojkvän som började spara ut håret när Viggo kom, han börjar likna en bohem med sina lockar, och sedan lilla Viggo, ivrigt diskuterande något ämne han finner viktigt.

Så kom min förätt som var dagens specialitet, en krämig morotssoppa med räkor i.

och solen gick ner och vi funderade på varför solnedgångar är så spännande. Vad är det som gör oss så förtjusta i att plåta solnedgångar?

och lagom till det att solen sista strålar badade dagens sista dopp i vattenglaset kom huvudrätten som var husets mest populära rätt. En scampicasserolle i blåmögelost. Till det serverades potatismos med blomkål. Det var gott. Viggo gillade moset.

medans vi åt middagen kom mer och mer människor till restaurangen och fyllde upp alla stolar på stranden.

lagom till det att vi tagit sista tuggan kände Viggo att det fick vara nog med vuxentid, så vi fick snabbt betala notan och skynda oss därifrån innan de andra gästerna blev störda.

Så sa vi hejdå till The flying fishbone och åkte hem.

Så slår det mig ännu en gång att min alldeles egna restaurang Fröknarna Fräs hemma vid Fryken är precis lika exotisk med precis lika god mat som en av Arubas bättre restauranger. Det är därför man reser. För att få perspektiv.