Shahin och Lovisa

Vissa par blir jag alltid lite sotis på.

Kanske för att de verkar ha det så bra.

Kanske för att det lyser ur ögonen på dem då de tittar på varann.

Kanske för att man känner att deras kärlek är så vidunderligt stark och att den är starkare än något man själv känt.

Kanske för att man ser att det de har kommer man själv aldrig att få ha. Det de har hittat är få förunnat och det tillskrivs bara vissa människor här i världen.

Som naturvetarna Lovisa och Shahin som träffade varandra på högskolan. Shahin som kämpade hårt för att få sin prinsessa. Sedan den där fantastiska sagan så full av helt vansinnigt enkel och okomplicerad kärlek.  De där lysande ögonen då han tittar på henne.

De gifte sig i Rottneros park. Det här är mitt favoritställe i parken. Vattenfallet. Så prunkande frodigt grönt och stora blad. Som att de kan gömma sig i den där växtligheten.

Lovisas klännings detaljer var som en fågels vackra skrud.

De hade två vigslar. En svensk nere vid Fryken vid Selmastatyn. Vinden blåste svalkande och vattnet var så blått.

Sedan en uppfriskande het persisk vigsel på terassen till spegelsalen.

Ett bord fullt av värdefulla symboler såsom blommor, granatäpple och en viktig bok. Dikt av den iranske poeten Hafez. Slutligen matar kärleksparet varandra med honung.

Jag fotograferar alltid det jag tycker är vackrast. Den här kvällen var det kvinnan i turqoiseklänning och röd blomma i sitt lockiga hår som var vackrast efter bruden.

Vackra paket som jag är nyfiken på.

Hela bröllopet och dukningen gick i en cerise orkidéton, helt i min stil. Det var kanske därför de var så envisa med att ha mig. Jag var egentligen upptagen men Shahin var enveten. Han ville väl att fotografen skulle matcha dukningen.

.

Fastern dansade en persisk dans med tårtspaden som brudparet fick muta sig till.

Alla jublade. Det var ett väldigt speciellt bröllop. Lite såsom jag skulle vilja ha det själv.