En slingrande cerise orkide

Ett nytt bröllop i morgon. Det kommer sluta på 6 bröllopshelger på raken. Jag tror jag slår killarna i "The weddingcrasher".  Lite som ett marathon. Fast jag vill liksom njuta av mina bröllopspar på vägen.  

Idag fick jag också en förfrågan av Ray´s tattoo om jag kunde hjälpa honom lite med några PR-bilder. Jag har förstått att han är grymt duktig och liksom välkänd i tatueringskretsar. Själv har jag inte ens satt en fot på en tatueringsstudio (förutom en gång då jag fick hämta en vän i nöd som svimmat på Rays golv)

Jag tycker det skulle vara spännande att åta mig ett sådant jobb för att miljön är så exotisk och totalt ny och främmande men ändå tilltalande för mig. Tatueringar som fenomen intresserar mig verkligen.

Jag brukar också gilla att kunna kvitta jobb mot jobb, så kanske kommer han fråga mig om jag vill ha betalt i form av en tatuering.

Hjälp, vad säger jag då? Jag är livrädd för nålar och stickor och tatueringar och hade aldrig någonsin tänkt att en tatuering skulle få klä min kropp, men efter att jag läst mästerverket "Tills jag finner dig" av John Irving har jag ändrat mig.  

Det lockar mig lite. Som om det lite småfarliga i att borra in en tatuering på kroppen skulle kunna ge mig något.  Ett nytt slags äventyr. En liten smyckning som handlar om vem jag är.

En ny era i livet.

En cerise orkide som klättrar på ryggen. En vacker blomparasit på min kropp (orkideer är egentligen parasiter och klättrar på andra träd) 

Ska det vara något ska det vara något färgstarkt, symboliskt och stort.

Men Ray har inte ens frågat mig om jag vill ha betalt i form av en tatuering så kanske går jag händelserna i förväg.

Vi kommer kanske inte ens komma överens.

När det väl kommer till kritan är jag nog lite för rädd och för ombytlig för att brännmärka mig för livet.

Till min oroliga mamma som jag vet läser det här säger jag, lugn. Jag bara spekulerar. Jag kommer (nog) inte få en tatuering på min rygg men jag kommer definitivt att fotografera någon annan som får det.