15 September, 2008

I mitt hus och i vår trädgård

Jag bor lite speciellt. I ett funkishus från 1946 med tre lägenheter i. Jag har bott där i 6 år.
Jag har försökt att lämna min våning många gånger men av olika anledningar har jag blivit kvar. En billig hyra i kombination med ett bra och centralt läge och en underbar planlösning har gjort att jag blivit kvar. En stor prunkande balkong med skiffergolv och en personlig trädgård fylld av äpplen har gjort att jag stannat. Det har varit min egna självständiga borg, full av förtroliga samtal med vänner och fri från samboskap. Jag har hyrt ut den i andra hand men jag har alltid kommit tillbaka.
I de andra två lägenheterna i huset har folk kommit och gått men jag är den som bestått. I min  vånings historia sedan huset byggde har det bara bott 3 olika sällskap och ingen har bott mindre än 10 år. Det är alltså en lägenhet man blir kvar i.
I juni blev huset till salu för andra gången på två år och ägaren frågade mig om jag ville köpa det. Det ville jag, och samtidigt inte då jag egentligen vill ha något annat lite längre ut i naturen. Istället föll det sig så väl att jag fick min storasyster att köpa det och så flyttade hon upp på övervåningen med sina två barn. Det ena mitt gudbarn.
Det är perfekt att dela hus med sin syster. Som ett kollektiv med separata kök. Jag har min guddotter nära men kan skicka hem henne precis när jag vill. Jag och min syster drar med varann på löprundor och Friskis. Vi bjuder varann på kaffe och hämtar mjölk och kaffebröd hos varann. Vi hänger upp varandras tvätt och plockar in posten åt varann.
Vårt hus är ett hus för starka, självständiga damer som bor själv, och så ser det ut att förbli. Den tredje lägenheten hyr vi ut till en söt liten sjukgymnast. Än så länge finns det ingen som erbjudit något annat eller något bättre boende. Vi får se vad som händer när det blir aktuellt men så länge njuter vi av vårt kvinnohus. 
Jag har själv faktiskt aldrig bott med en man någon längre tid och jag har ju fyllt 30 år. Tanken har slagit mig att jag kanske inte skulle klara av det. Jag är ändå en rätt hetlevrad, självständig dam som gillar att få som jag vill och kräver mycket av min omgivning och det skrämmer många män.
Jag kanske blir en nucka som alltid varit alldeles för stolt för att få det att gå ihop med en man. Men i så fall, låt det bli så då. Jag identifierar mig gärna med Selma Lagerlöf och mycket hellre med sådana som henne och Pippi Långstrump och andra tjejer som bor själva än någon annan.
Någonstans skulle det dock inte förvåna mig om min våning faktiskt skulle behålla  mig för resten av livet, men jag hoppas förstås inte det. Det skulle vara lite sorgligt att iallafall inte få prova att få bygga ett hem med en älskade. 
En dag hoppas jag dock på att denna ljusa våning kan gå vidare till någon annan som kommer älska den lika mycket som jag gjort.

No comments:

Post a Comment

Tack för att du kommenterar. Jag läser allt.