26 September, 2007
Natt
De sista veckorna har jag vaknat mitt i natten av mardrömmar. En natt väckte jag Jögga och sa "-det är så mörkt och svart, Jörgen". Han svarade mig då "-det är det för att persiennerna är nerdragna". Så tänker en okomplicerad människa.
Återbesök
25 September, 2007
Grattis EBK
22 September, 2007
20 September, 2007
19 September, 2007
Förlåt
Jag ger er en fårlåtelsenigning för att jag mentalt, psykiskt, fysiskt och kroppsligt har varit borta från min egen blogg. Jag har ägnat min tid åt väsentliga saker som min familj, har jag berättat om den någon gång? Min fantastiskt stora urcoola, dramatiska, humorfyllda, fantastiska familj? Varje person är en historia i sig, och när vi är tillsammans är det precis som om allt "make sense". Som om vi sitter ihop i ett nät av delade upplevelser, barndommar, sorger, släktband och kärlek. Min släkt är ingen belastning för mig, snarare är det som en sällsam förgyllning och meningen med allt. Någon gång ska jag skriva en bok om min släkt. Den spinner från Nordnorge till Finland till det djupaste av Värmland och det kommer bli en släktkrönika vars bravader och karaktärer slår det mesta.
07 September, 2007
05 September, 2007
Axelvaddsnostalgi
Jag och Jörgen ("hasalöparen") var inbjudna till Värmlandsoperans uppsättning av "The wedding singer". Det var alltså ingen opera om någon förutom jag trodde det, utan det var en MUSIKAL. Den var.....snabb, varm, färgstark, glad! Och det säger jag inte bara för att jag fick gå på den gratis. Den var fantastisk.
Jörgen (född -71) hade ännu mer i utbyte av denna musikal än mig (född -78) därför att han skickades rakt ut på en nostalgisk resa genom sitt tonåriga 80-tal. Själv minns jag 80-talets hårspray och axelvaddar som en 7-åring som smygtittar genom dörrspringan till sin storasysters rum. 80-talet var liksom hennes..90-talet skulle till att bli mitt.
Men "the wedding singer" var verkligen härlig. Och ljus. Och alldeles underbar.
För alla 80-tals fans, för alla som levde på 80-talet eller inte levde på 80-talet så ger den ett stort stycke varm historia över yuppie-eran. Vi skrattade hela tiden. Om inte för handlingen så för scenografin, kostymerna (Camilla Thulin) och musiken. Sedan grät jag hela sista akten. Men det är bara jag som är romantisk junkie och det kräver jag inte av dig.
Subscribe to:
Posts (Atom)






















