Den läckraste chevrolet jag speglat mig i

Framrutan var liksom tonad....

Jag har aldrig varit en raggarbrud. I tonåren protesterade jag mot allt som hette raggare. Jag tog cykeln eller hästen och hängde aldrig med bilburen ungdom. Jag ansåg att den bilburna ungdommen förstörde miljön och inte hade sunda värderingar.

Men jag kan ändå inte låta bli att nuförtiden vid vissa tillfällen få en kärlek för polerade bilar med Doris Day och Elvis Presley i högtalarna. Att litegrann förvandlas till raggarbrud. Bilen innefattar ändå en viss frihet. Och har de i baksätet nyss gift sig och jag har äran att få åka med (som jag ju alltid har), ja, då kan jag ju inte annat än le.

En orange-röd chevrolet, modell Bel Air 1955. Mmmm....