Kärlek som inte går över

I torsdags var jag och red i min ridgrupp igen. Min söta ridlärare Verona hade satt min ridgruppskompis Marie på min häst Galliana. Det är ju inte min häst, men för en månad sen höll det på att bli det men pga av ekonomiska angelägenheter var jag tvungen att avstyra köpet. Sedan dess har jag inte varit stallet och inte sett Galliana.

Jag blev förvånad över min reaktion då jag åter kom dit.

Hjärtat slog volter och jag kände en våg av svartsjuka svälla upp inom mig då Marie satte sig upp på min stolta hannoveranare. Hela ridlektionen spenderade jag åt att spana på Marie och Galliana som övade på gallopskänklar och sidvärtsövningar.

Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än att stirra på min vackra, vackra häst. Hon rörde sig vackrast av dem alla med svansen högt i vädret och nacken krökt.

Det är så nära, jag har hittat min häst så egentligen vet jag inte vad jag tvekar på. Jag har letat i gömmor och under madrassen för att kunna skramla fram pengar. Hon är bara min babe, så är det.

Jag har en längtan.

Vissa av mina familjemedlemmar säger att jag ska nöja mig med den här blå hästen här under. Det kan jag ju inte. De säger att jag ska använda min fritid och mina pengar på resor, klänningar, strapatser...men jag har ju inte gjort något annat de senaste 10 åren.....jag vill lära mig vad det verkligen innebär att rida. För att nå dit måste jag nog skaffa mig en häst.