Hästar

Jag hittade en liten anteckningsbok (har många) från 2004 när jag städade i min hylla, och det verkar som om jag ritar och säger samma sak gång på gång, år efter år. Är det inte dags att göra något åt det? Jag har längtat, jag längtar och jag kommer fortsätta att längta.

Jag vill ha en häst.

Jag rider. På araber, angloaraber, haflingers, islandshästar och halvblod. Hos vänner, bekanta, på ridskola, på stall. Favoriten är min ridgrupp på torsdagar klockan 18. Det är något med gruppen. Vi blir som 12 år igen. Vad är det hästarna gör med oss? Får oss förvirrade? Förälskade? Får oss lyckliga.

Även om jag har mycket kvar att lära försöker jag faktiskt rida så fort jag får chans och lite tid över.

Det problematiska är just tiden. Hittentills har mitt liv sett ut som en jojjo med flyg och resor och studier och arbeten...men plötsligt inser jag att jag faktiskt kommer stanna här. Jag kan faktiskt skaffa mig en häst nu, alla andra skaffar barn, varför ska inte jag skaffa en häst?

Då kommer ju nästa problem, vilken sorts häst ska jag ha? Vill jag rida distans? Hoppa? Bara vara ute i skogen? Vill jag ha en sprättig islänning med spänstiga gångarter och segt lynne, eller vill jag ha en het arab med nonchalant men nyfiket uttryck?

Är det eventuellt en haflinger jag ska ha, som Voltaire på ridskolan? En som kan lära mig allt och som står ut med mig i vått och torrt.....Jag gillar islandshästarna. Mycket för att min lärarinna Linda lärt mig så mycket, samtidigt vill jag kunna vara ensam med min häst, inte ha en som bara längtar efter sina kompisar.. ..

Jag vill hoppa, och jag vill lära mig mer om dressyr. Det måste bli en som kan, som kan lära mig. Inte för gammal, men inte nån yngling. Nästa problem, vart ska jag ha min häst? Har jag råd med en stallplats på flera tusen kronor i månaden då jag faktiskt behöver hjälp med både det ena och det andra då jag i perioder faktiskt vill röra på mig. Har jag tid? Kan jag lägga undan delar av mina andra intressen för att istället bara rida?

Många frågor behöver sina svar. Så länge fortsätter jag att sucktande spana in hästannonserna och drömma om att få utvecklas med en egen häst.

Det är som om jag aldrig kan få nog av dem. Med säkerhet vet jag att de där drömmarna aldrig kommer sluta.

Jag drömmer, faktiskt nästan varje natt om dem.