En kärlekshistoria

Hur kan jag säga om din röst är vacker. 
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig 
och kommer mig att darra som ett löv och 
trasar sönder mig och spränger mig.  
Vad vet jag om din hud och dina lemmar. 
Det bara skakar mig att de är dina, 
så att för mig finns ingen sömn och vila, 
tills de är mina.

Karin Boye

//////
Min mamma och pappa i Göteborg runt 1971. 
De finns få människor med sådan kärlekshistoria som deras. 
Några månader efter att den här bilden togs gifte de sig. Mamma är så lycklig och vacker.
De är fortfarande lyckligt gifta.

Jag behöver er hjälp

Mitt namn har blivit stulet. Hur och varför vill jag inte gå in på men jag måste byta efternamn.

Jag har hittentills tre alternativ: Vilket är det bästa?

1) Helena H Söderholm (min pojkväns efternamn)

2) Helena H Winblad (efter min morfar)

3) Helena H Storvand (efter min mormor och mitt norska arv)

H vill jag behålla.

Vilket tycker ni är tjusigast och varför? Skulle gärna vilja se er kommentera.

Kram

Favoritbilder

Har ni några favoritbilder? Ni vet sådana där bilder man sparar på sitt skrivord långt efter att de togs just för att de berättar om något varmt och äkta?

Jag har fulla fotoalbum med sådana där bilder. Det bästa med dem är att de bara blir bättre med tiden. Det är fotografiets starkaste makt.

Det här är en av mina absoluta favoritbilder. Jag blir alltid lika glad när jag ser den. Den är så rolig. Den är tagen av Max Hedmark. En fantastisk fotograf.

Den berättar så mycket. Alla som shoppat med mig förstår vad gäspande Lina går igenom. Det är 2006. I New York på Times square. Jag har på mig farmors rosa jackklänning och en rosett köpt i Paris. Väskan var en kopia på en som farmor haft. Halsbandet var en present från Sarah. Jag gick igenom en omvälvande och smärtsam tid. Känns som igår.

En liten förändring

Äntligen har min blogg genomgått en liten förändring. Jag har länge tyckt att mina bilder varit alldeles för pyttesmå och töntiga så när jag nu kom på hur jag kunde ändra på detta blev jag glad. En del bilder blir i lite sämre kvalité men det ska funka i framtiden då jag får ladda upp dem större. 

Shahin och Lovisa

Vissa par blir jag alltid lite sotis på.

Kanske för att de verkar ha det så bra.

Kanske för att det lyser ur ögonen på dem då de tittar på varann.

Kanske för att man känner att deras kärlek är så vidunderligt stark och att den är starkare än något man själv känt.

Kanske för att man ser att det de har kommer man själv aldrig att få ha. Det de har hittat är få förunnat och det tillskrivs bara vissa människor här i världen.

Som naturvetarna Lovisa och Shahin som träffade varandra på högskolan. Shahin som kämpade hårt för att få sin prinsessa. Sedan den där fantastiska sagan så full av helt vansinnigt enkel och okomplicerad kärlek.  De där lysande ögonen då han tittar på henne.

De gifte sig i Rottneros park. Det här är mitt favoritställe i parken. Vattenfallet. Så prunkande frodigt grönt och stora blad. Som att de kan gömma sig i den där växtligheten.

Lovisas klännings detaljer var som en fågels vackra skrud.

De hade två vigslar. En svensk nere vid Fryken vid Selmastatyn. Vinden blåste svalkande och vattnet var så blått.

Sedan en uppfriskande het persisk vigsel på terassen till spegelsalen.

Ett bord fullt av värdefulla symboler såsom blommor, granatäpple och en viktig bok. Dikt av den iranske poeten Hafez. Slutligen matar kärleksparet varandra med honung.

Jag fotograferar alltid det jag tycker är vackrast. Den här kvällen var det kvinnan i turqoiseklänning och röd blomma i sitt lockiga hår som var vackrast efter bruden.

Vackra paket som jag är nyfiken på.

Hela bröllopet och dukningen gick i en cerise orkidéton, helt i min stil. Det var kanske därför de var så envisa med att ha mig. Jag var egentligen upptagen men Shahin var enveten. Han ville väl att fotografen skulle matcha dukningen.

.

Fastern dansade en persisk dans med tårtspaden som brudparet fick muta sig till.

Alla jublade. Det var ett väldigt speciellt bröllop. Lite såsom jag skulle vilja ha det själv.

Filmtips: Watchmen

Watchmen är en blandning av Sin City, X-men, Spindelmannen och tv-serien Heroes men ändå inte.

Gillar du superhjältar i masker i tajta trikåer i mörka, rökfyllda gränder på New Yorks gator ska du definitivt se Watchmen som är regisserad av Zack Snyder som även gjort 300 (som jag personligen tyckte lite mindre om)

Som gammal serietidningläsare älskar jag verkligen den här vågen av serietidningsfilmer som kommit. Kulmen var Sin City som med sitt fantastiska bildspråk tog andan ur mig.

Watchmen är något annat. Allt är inte bara ont eller gott. Det är politik och parodi. Det goda visar sig vara ont och tvärtom. Watchmen är en superhjältefilm som bjuder på djupa frågor i en dramakomedi action. Det är fantastiskt svårdefinerat och därför väldigt, väldigt bra. Musiken är ett stycke i sig själv och svenska Malin Åkerman gör mig stolt.

Se den. det är en order.

Min kille

Min kille och jag lever två ganska separata, självständiga liv och har levt så nästan alltid. Det fungerar. Min killes absolut största intressen i livet är sport. Att utöva sport, se på sport, utveckla, diskutera, läsa om sport. Hans främsta intressen ligger i MTB, längdskidor, tennis, inlines, golf, löpning. Men det spelar nog ingen roll vad man placerar honom i för sport så är han rätt duktig på det mesta. Han främsta egenskap är uthållighet och långdistans. Och cyklar. Han älskar cyklar över allt annat. Ekrar, kedjor, fälgar, däck, vikt...cykel liksom. Han kan prata cykel i timmar.

När vi två träffades var jag en äventyrlig tjej som höll på med allt som hade med äventyrlighet och våghalsighet att göra så jag tror att han blev förälskad i mig för att jag var en sådan där tjej han kunde dela bergbestigningar och utövning av sport med. Någonstans tror jag att vi båda hoppades på att vi skulle kunna göra några trihathlontävlingar ihop.

Det gör mig så ont att se att tiderna ändras och mina syften och behov med dem. Från april till september varje år dedikerar jag mitt liv till mina arbeten och de har inget med sport att göra. Jag bara servar mina gäster i min restaurang och är ute på fotouppdrag.

Vad hände egentligen?

Min kille fortsätter träna och tävla och vara ute på fysiska äventyr medans mina äventyr består av andra saker som kamera, disk, musik, mat, datorer, tvätt, löner, lightroom och drinkar.

I söndags hade jag lovat att vara chaufför åt honom på Cykelvasan. Vasalopps organistaionens absolut första MTB-lopp. Det var verkligen ett sant nöje och otroligt inspirerande. Ni alla vet ju att jag älskar Vasaloppsorganisationen och det är otroligt roligt att se att ett MTB-lopp har tagit form. 1470 startande i långa loppet (90 km). De räknar med det 5 dubbla om några år.

Jögga startade i näst sista ledet och kom på 89:e plats i motionsklassen vilket betyder att han måste cyklat om en sisådär 1000 stycken.

Jag vet att jag någonstans har valt Jögga för den han är. För att han alltid kommer att vara ute på sådana här saker och även om  jag själv inte hinner under sommarmånaderna vet jag att det kommer komma tider då det finns mer tid och då tar han med mig.

Han är min främsta inspiratör när det kommer till träning och jag vet att han alltid kommer att dra ut mig på saker.

Han ger mig bara träningsgrejer i present, piskar på mig och ber mig hålla ett högre tempo. Han ber mig lämna komfortzonen och ta i lite mer. Han är som min privata pt. 

Jag älskar honom också för den självständighet han ber mig ha.  Jag vet också att jag aldrig kommer bli en riktig tjockis så länge han är vid min sida.

Bilderna är från Cykelvasan igår.

Filmtips

Jag har faktiskt inte sett en film eller sett på tv alls de senaste 3 månaderna. I själva verket jobbar jag ca 12-14 timmar om dagen med olika projekt. Jobbar jag inte sitter jag i bilen och kör till de olika projekten.

Jag känner mig jättetrött. Har lite svårt att hitta motivationen mellan all redigering, alla bröllop, gäster och denna sommar som så totalt har regnat bort och gett mig lite pengar kvar att leva på. Jag har knappt haft tid att ta hand om mig själv, det är egentligen inget konstigt för mitt liv har sett ut så här de senaste 5 somrarna men jag är lite extra trött nu.

I lördagskväll slutade jag faktiskt redan klockan 19.00 och min första tanke var att sätta mig framför datorn och fortsätta jobba med redigering. Men Jögga bad mig se på film. Han sa "den här måste du se".  

Åh vad jag njöt av att bara så fullt avslappnat hänge mig åt en stor projektorduk och spelet som ägde rum på den.

Max Manus handlar om den norska motståndsrörelsen under 2:a världskriget,  och framförallt hjälten Max Manus som funnits på riktigt. Baserad på en sann historia.

 Jag älskar den känsliga Aksel Hennie som spelar Max Manus. Upptäckte honom redan för några år sedan då han spelade brodern som satt inne i Hawaii Oslo (en av världens bästa filmer) 

Jag är halvnorsk. Jag har bott i Lofoten, lever på norskar, min mamma är född i Nord Norge och min mormor hade en gång i tiden ihop det med en kille som var med i norska motståndsrörelsen så den här filmen kändes viktig för mig. Läste dessutom i Filter att filmen hade gett ett uppsving åt den norska lusekoftan och det förstår jag verkligen.

Dessutom var det intressant att se att norrmännen använde Sverige som en fristad under kriget. Oftast får man höra att neutrala Sverige bara lät tyskarna åka igenom vårt land för att roffa åt sig Norge så det är uppfriskande att få en nyvinkling. Filmen tar upp allt det där psykologiskt förskräckliga som händer i krig. Det blir påtagligt nära att det inte var längesedan ett krig faktiskt utspelade sig här. Tillsammans med fantastisk kostym och scenografi får den här filmen många stjärnor i kanten.

Se den så fort du kan.

Kvällen i bilder

Idag klockan halv 6 tog jag med mig min kusin Markus och åkte på Heidruns. Vi fikade osötat kaffebröd med vaniljvisp i trädgården och Markus kände lite på konsten som hängde i träden. Jag var lycklig därför att det var första gången på 22 dagar som jag såg solen i Torsby.

På väg tillbaka stannade vi på ett spontanbesök hos mina vänner Åsa och Andreas.

De har ett nyinköpt torp med strandläge, och Andreas har precis byggt en bred härlig brygga. En sådan där fantastisk brygga som man kan äta middag på. En stabil, bred, säker och vuxen-finbrygga med stege ner i vattnet. En av de finare bryggor jag sett.

De hade även besök av en en fin liten familj.

Jag fick en ny kompis i den yngsta. Vi två var de enda som badade.

Hon var bara tre år men en kopia av Amelie från Montmartre på flera sätt. Det är inte alltid som jag kommer överens med små kids, men med Lotten klickade det på en sekund.

Mina vänner har en fin kikare som de använder mycket från sin brygga. Åsa tittar på grannkorna när de går ner till vattnet och Andreas spanar efter Kanadagäss. 

Åsa har universums mest välsvarvade ben.

Åsa och Andreas är alltid mycket kära. Jag är lite avis på deras kärlek som är så uppbyggd på att de gör saker med och för varandra. Precis som det ska vara antar jag.

Så sitter de på sin egna  brygga på kvällarna och tittar på solen som sakta smyger sig ner bakom bergen och jag tänker, det finns inte många platser i världen där man kan ha sin egna brygga och sin egna strandtomt och där man får ha den alldeles själv. Den svenska landsbygden är alldeles fantastisk.

Andreas är mycket pysslig och har ett fint vitrinskåp med tomatplantor.

Vid nio vinkade vi adjö till det vackra paret, tacksamma för att vi fått dela 3 fina spontantimmar på deras brygga. 

Alla bilder är tagna med iphone, utan applications. Inte den bästa kvalitén, men det är bilder ändå.