I fönstret

Att få jobba med fullformat igen (Nikon D700) är en absolut dröm.

Faktum är att det är revolution ifråga om sökare, kvalité och bildstorlek. Dessa bilder är tagna på kvällen med vanlig 40 watts lampa, bländare 2,8 med 105 mm macroobjektiv, 1/30 sekund.

Revolution. Jippie.

Avveckling eller utveckling

Mitt favoritobjekt den cerisa orkidén och min pojkväns livslinje.

Jag satt fast. Jag sa till mig själv förra veckan "det är bara att avveckla eller utveckla". Ifråga om att vara eller inte vara professionell. Köra eller inte köra.

Hobby eller arbete.  Redan 18 bokade bröllop 2009.

Vart får man inspirationen ifrån och hur kan man plåta samma sak så många gånger utan att aldrig någonsin upprepa sig själv?

Jag gör aldrig samma sak två gånger. Det är inte min stil, men hur gör man 20 bröllop per år utan att göra det långtråkigt för sig själv?

Allt handlar om utveckling. Utvecklar man inte så avvecklar man automatiskt. Så enkelt är det inom allt, och speciellt inom affärer. Så jag tog de pengar jag fick tillbaka på skatten från 2007 och så köpte jag 3 nya objektiv. Varav ett makro.

Det är en helt ny värld som öppnar sig som min vän Fredrik sa, och jag är så glad över att ha väntat med att stiga in i den fantastiska macrovärlden och ganska underligt att jag inte varit där tidigare. Men nu är jag där, och med min nya objektiv är jag mer professionell än någonsin, och nej, jag  kommer inte avveckla min bröllopsfotografi. Bara utveckla den. Den och mitt övriga bildspråk som jag hoppas även kommer ge mig mer övriga arbeten.

Bilderna är tagna i fredagskväll i fönstret. Bara sådär.  Mitt favoritobjekt den cerisa orkidén,  och min favoritkrukväxt svärmortungan.

Bättre förr?

på första sidan i albumet hittar vi Luther. Ett fotoalbum som liknar en liten kuvertväska

Jag springer ibland på auktioner. För några år sedan sprang jag på auktioner varannan helg och fyndade sjyssta 50 och 60-tals möbler för inga pengar alls. Det var jag och gamla farbröder och tanter och jag tror mest att de var på auktion för underhållningen och för de hemmabakade sill-och äggsmörgåsarna.

Sedan sa det pang och det som jag förrut brukade betala 100 kronor fick plötsligt flera nollor efter sig. 50-tals vurmen och antikuppköparna hade nått till Värmland.

Då slutade jag att gå så ofta. 

Däremot slinker jag ibland in på en eller annan auktion och senast hittade jag 4 fotoalbum från sekelskiftet för 400 kr. Tjocka vackra läderalbum fyllda med porträttbilder. Dessa bilder är verkligen av en helt annan klass än idag. Att gå till fotografen var något man gjorde på sin höjd en eller 2 gånger per liv. Bilden fick en enorm innebörd. Fotografen jobbade dessutom med ljus på ett helt annat sätt.

Först hade jag tänkt använda albumen till mina egna bilder, men porträtten i dem är så spännande och fyllda av människor och deras historier att jag omöjligt kan plocka ut dem. De hör till böckerna. Frågan är vad jag ska göra med dem?

Jag

Kan ni se att jag blev sjuk på min semester? Ser ni hur mina ögon blänker av feber och hur plågad jag är över min öroninflammation? Detta betyder ju att jag snart måste åka på semester igen. Snart. För en sjuk semester är ju ingen riktig semester.

November, december, januari och februari är de månader då min puls går ner. Då förvandlas jag sakta till en snäll buddist. Det är då tankarna får plats i mitt liv och jag åter får någon slags lust till att reflektera över mitt liv. Vad jag vill, vart jag är på väg och varför. Det är min absoluta favorittid på året. Då jag samlar kraft.

Nyinköpt

Och allt det som såldes följdes äntligen av köp av en fullformats Nikon D700, en liten Metzblixt, en ny skrivare och strax på gång ett nytt härligt objektiv.  Dessa ska jag behålla en lång tid framöver. Jag är så trött på slit och släng-samhället och denna överkonsumtion av prylar, kläder och utrustning.

Slutsålt

Så fick jag allt som jag ville bli av med sålt på fotosidan på mindre än 3 dagar. Jag antar att jag satt för lågt pris när det blev sålt så snabbt. Men jag är glad.

You shimmer like gold

Jag drömmer i hemlighet om att få plåta mode. Jag vet att det är en sådan liten klick som får syssla med det. Modemagasinen jobbar med agenter och anlitar alltid samma fotografer, oftast varvar de mellan 5-6 stycken olika . Fotograferna själva säger att det är inte på modereportagen som de tjänar pengar men de är roligast att göra därför att de ofta har fritt spelrum.

Om 200 år kommer man att titta tillbaka på den här tiden och säga att bildkonstnärerna i 2000-talet hade sin scen i modemagasinen, för det är i modemagasinen som man hittar de i särklass mest spännande bilderna av idag, kolla in en av de bästa här.

Guldstänkta Anna-Lena poserade för mig i en liten amfiteater förra veckan. Vi lekte lite modefotografering. Vi passade på, solen står bara i den här vinkeln några minuter, det är min favorittidpunkt på dygnet. När allt blir till guld.

Porträtt av Marie

Okej

Det är faktiskt först när jag inte skriver något här som jag inser vad mycket människor som är inne och läser den här bloggen som faktiskt, det måste ni medge, egentligen är rätt tråkig. Jag skriver aldrig om mitt högst privata liv och jag är aldrig arg eller sur eller rolig. Jag avslöjar aldrig några hemligheter och jag är nästan lite för klämkäck.

Men hursomhelst, ni finns ju här och jag antar att ni är här för att ni gillar mina bilder och det smeker gladeligen min narcisstiska sida även om jag är så mycket annat än det som beskrivs här.

Jag har varit på semester en vecka. Jag åkte snabbt och rått och meddelade bara min pojkvän och min familj. Jag och min väninna Anna-Lena drog på en efterlängtad liveaboard i Röda Havet. Det var alldeles underbart. 10 dagar helt utan dator.

Bilderna är tagna på 15 meters djup av den finske hardcore-dykaren Peppe som vi träffade på plats. De är alltså inte mina. Men de är fina, och jag vet som vanligt hur man håller pose.