Passion

Resväskan alla pratar om

"Att bära väskor är mitt jobb. Jag bär minst 100 väskor om dagen. Stora små, svarta eller bruna. Väska efter väska. De liknar varandra. Jag har varit väskbärare i 18 år, och för första gången i mitt väskbärande yrke har jag stött på en väska som inte liknar något jag någonsin sett. Den är underbar"

Så sa väskbäraren till oss när han fick bära Jöggas väska upp till vårt rum. Han ville hemskt gärna bära den. Det är sant, den liknar inget vi sett förrut!

Liveaboard-cruise

När jag nu var och dök i Röda havet och förstod hur billigt det är med dykning i Egypten och eftersom jag ännu inte har nån häst att lägga min energi på bestämde jag mig för att engagera tjejerna runt mig för att åka iväg på en liveaboard-cruise.

En liveaboard-cruise är alltså en resa när man chartrar en liten båt och där allt ingår. Tuber, mat, dryck, sovkoj, diesel...kanske 2-3 dyk per dag på några av Röda havets vackraste rev. Jag tror att det är riktigt spännande.

Det är roligt när man sitter och tittar på sin telefon och funderar på vilka som kan följa med på en sådan resa och man märker att väldigt många av tjejerna runt en faktiskt har dykcert. Att man har en hög med äventyrliga flickor i sin telefonbok som slängt sig ut i världen för att upptäcka den under och över ytan. Att de dessutom är stentuffa, självständiga och gränsknuffande.

Tjejerna med dykcert i min telefonbok åker dessutom Vasaloppet. De har rest i Caribbean på skrangliga båtar och vandrat i djungeln i Brasilien. De har jobbat sig svettiga på dykbåtar i Australien och de är sådana som kommer ta med sina barn till Indien innan barnen fyllt 4 år.

Jag älskar brudarna i min telefonbok. Det är ett gäng med äventyrsbrudar.

De klassiska semester-självporträtten (jag tror jag samlar på dem)

..och bevisen att vi för första gången i vårt liv bytte till oss ett "all inclusive-hotell". Vi förvånade oss själva. Snart börjar jag väl pensionspara också.

Jag har simmat med vilda delfiner i Röda havet

Så har vi då kommit hem från en väldigt bra semester vid Röda havet i Egypten. Om jag fick välja skulle jag vilja ha semester hela tiden.

Vi säger alltid att vi ska åka iväg till en strand och bara sola och ta det lugnt och inte röra en fena med ända tar vår rastlöshet iväg oss på små äventyr. Inte kan vi ligga stilla....

...letar vi inte upp ett gym så letar vi upp squashbanor, dykcenters, snorkelställen, lokala små stränder, trånga bazarer eller vilda delfiner. Även fast jag har sett vilda delfiner många gånger så har jag aldrig simmat med dem, förrän nu. De kom i en stor grupp med både bebisar och vuxna och strök sig några decimeter ifrån oss.

Simmade iväg och kom tillbaka. Iväg och tillbaka. En ständig lek.

Jag ville att tiden skulle stanna. Utan tvekan var det nästan en upplevelse av religiöst slag. Vad är det delfinerna gör med oss som gör oss så vilda och lyckliga?

Jag älskar Röda havet. Det är mitt favorit hav. Iochförsig har jag inte varit i Söderhavet, det skulle jag nog också tycka om, men Röda havet känns så intimt, nära och ganska litet.

Jag fick ju nu dessutom chansen att använda mitt undervattenshus till min Nikon D-70 som länge legat oanvänt i sin kartong. Jag svårt att få in skärpan på de rörliga och skuttande delfinerna. Kanske måste jag skicka iväg mig själv på undervattensfotografi-kurs eller skärpekurs...men jag gillar mina bilder. De är precis så romantiska som jag upplevde det.

Jag använde bara kameran vid snorklingen då jag ännu inte ha nån blixt till den. Vid dykningen blir det oftast för mörkt utan blixt.

Fler bilder och historier kommer.

Semester

Jag åker bort med den här mannen en vecka. Återkommer eventuellt nästa fredag.

SMSa nödsaker, annars maila mig.

Min penna

Min penna.

Inte den mest praktiska men definitivt den vackraste.

Bensinmackar borde ha en sådan penna när deras kunder skriver under babskvitton. Det skulle lattja upp betalandet.

BRA DAG!

Två fantastiska saker har hänt idag:

1) Min älskling och jag har bokat en resa till Egypten. Vi reser på torsdag. Äntligen lite korallrev och brännande sol....och en HEL vecka med min förtjusande Jögga. 3100 norska kronor för flyg, transfer och hotell. Bra deal tycker vi.

2) Jag håller på att bli färdig med min andra hemsida som är i flash. Förhoppningsvis kan den vara "in the air" redan på torsdag. Värmland får en helt egen sektion. Den är så fin. Det är revolution!

När den är igång ska jag våga mig på marknadsföring. Hittentills helt obeprövat av fotografinnan.

______________Bilden föreställer koraller och är tagen i Röda havet förra gången vi var där.

NOX

Mitt mål-den perfekta värdinnan

På en loppmarknad förra sommaren hittade jag den här utsökta, lilla boken i perfekt skick som är en handbok i att bli den perfekta värdinnan.

Den har blivit lite som min bibel. Inte bara tar den upp seder och etikett utan även konsten att bli älskvärd.

Det fina med den är att den säger att man alltid måste vara snäll, och det är så få bloggar och böcker som numera tar upp detta med snällhet. Jag tycker att vi lever i en ganska så hård värld där aggressivitet, individualism, kommersialism och självförverkligande står högt på dagordningen.

"Skit i vad andra tycker. Kör din grej."

Jag blir ganska rädd.

Empati och godhet försvinner ibland. Frivilligt arbete, föreningsliv och dugnad kommer snart vara ett minne blott. Jag plockar fram min lilla bibel, tänker på farmor och läser hur man ska bete sig mot sig själv och andra i en bok från 1942.

Den borde komma i tryck igen.

Fel, inte armbågarna på bordet. Detta gäller även då du äter själv. För din egen respekts skull.

Långfredagen med mannen som säger att middagen inte är till fulländning förrän disken är diskad

Det här är mannen som säger att middagen inte är till fulländning förrän disken är diskad.

Vi spenderade hela helgen tillsammans. 4 dagar i sträck utan att vara ifrån varandra mer än 15 minuter vid ett endaste tillfälle. Det har nog inte hänt på sisådär 4 år.

Jag blir bara mer och mer förälskad i honom. Ingen kan se mig som han.

I fredags åt han middag med oss fyra damer av varierande storlek och ålder.

Åsa, vår allas älsklings-Åsa var med oss, och det har nog inte hänt på sisådär 4 månader, iallafall inte sedan hon blev sin egen, så det var den bästa träffen och den bästa helgen på väldigt lång tid.

Beslutsfattande

Det är ett väldigt ståhej i mitt inre när jag jobbar på min andra hemsida. Jag vet inte om jag ska lägga bilderna två och två i grupperingar som par eller en och en...jag tror jag tycker att bilderna förstärks i par men jag är inte helt säker. Sedan vet jag inte vilka kategorier jag ska ha, ska hästar ligga under "porträtt" eller "hästar" rätt och slätt? De är ju faktiskt rena hästporträtt..

Det gäller att ha en beslutsamhet och någonstans läste jag att om man har lätt för att fatta beslut så har man en bra självkänsla. Då vågar man lita på sig själv och ens egna beslut.

Så för att lära sig fatta beslut på ett enkelt sätt krävs det att man skaffar sig en stark självkänsla, som inte är samma sak som självförtroende. Finns det nån livscoach där ute som har någon några tips på bra övningar som ger stark självkänsla och därefter starkt beslutsfattande?

Einar

Per och Annica var ute och gick med Einar på Torsby häromdagen när det var någon främling som stoppade dem och ropade "E det Einar?".

Einar bor inte i Torsby men blir ändå stoppad på gatorna.

Jag undrar om han samtycker till sitt kändisskap som han fått genom att vara publicerad på min sida.

Jag hoppas han inte kräver royaltypengar.

Min blogg min ambassad av glas

Jag har haft en diskussion med en väninna om bloggande.

Hon tycker att det är läskigt hur man kan blogga om sitt liv och med en knapptryckning kan vem som helst i hela världen ta del av det personliga i en blogg. Hon tycker det är konstigt att man överhuvudtaget vill lägga ut sitt liv på nätet.

Vad är det egentligen för skruvat beteende som ligger till grund för att man vill föra sin dagbok på internet?

Hon menar att den personliga integriteten kan ta skada och att det inte är roligt att vem som helst kan läsa om en och använda informationen emot en. Speciellt om man är en offentlig person.

Jag håller till viss del med henne. Nu är ju inte jag någon offentlig person direkt, men fortfarande kan personlig information vändas emot en.

Samtidigt vet jag inte vem det är i världen som läser min blogg som skulle vilja skada min integritet. Vad jag vet av just nu har jag inga ovänner och hoppas att de få jag har håller sig borta från den här sidan, eller ännu bättre läser den och blir mina vänner.

------------Jag är väldigt lycklig över att kunna uttala mig. Jag är lycklig över att vi lever i ett fritt land och där vi får tala fritt och göra våra röster hörda, där vi får visa vilka bilder vi vill och där det inte existerar någon censur.

---------Jag är lycklig över att yttrandefriheten är grundlagsskyddad flera gånger om.

-------Jag är lycklig över att vi är fria individer och att vi inte fängslas för vad vi tycker eller säger.

Jag tycker om ett öppet samhälle och har inga hemligheter. Jag vill att mitt liv ska vara som den svenska ambassaden i Washington, en byggnad gjord helt av glas. Hela världen är avundsjuk på Sverige för att de svenska ambassadörernas kontor ligger öppet för allmänheten och att vem som helst kan kliva in eller se vad den svenska ambassaden har för sig. Den är ett föredömme och Sverige är en förebild när det kommer till politik. Vi har inga fiender.

Så min blogg är min ambassad av glas. Vem som helst kan ta del av mina tankar. Hemligheterna jag har gömmer jag dock inne på toaletten.

----------Jag är lycklig att jag får chansen att skriva så här öppet om mitt liv och mina tankar och att människor, vänner och familj delvis kan följa mitt liv och mina bilder. Att jag i stort sett kan publicera vad som helst och har chansen att göra det.

För som Henri Cartier Bresson sa:

"Fotografier utan betraktare är inga fotografier".

Det lär innefatta text också.

Kärlek som inte går över

I torsdags var jag och red i min ridgrupp igen. Min söta ridlärare Verona hade satt min ridgruppskompis Marie på min häst Galliana. Det är ju inte min häst, men för en månad sen höll det på att bli det men pga av ekonomiska angelägenheter var jag tvungen att avstyra köpet. Sedan dess har jag inte varit stallet och inte sett Galliana.

Jag blev förvånad över min reaktion då jag åter kom dit.

Hjärtat slog volter och jag kände en våg av svartsjuka svälla upp inom mig då Marie satte sig upp på min stolta hannoveranare. Hela ridlektionen spenderade jag åt att spana på Marie och Galliana som övade på gallopskänklar och sidvärtsövningar.

Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än att stirra på min vackra, vackra häst. Hon rörde sig vackrast av dem alla med svansen högt i vädret och nacken krökt.

Det är så nära, jag har hittat min häst så egentligen vet jag inte vad jag tvekar på. Jag har letat i gömmor och under madrassen för att kunna skramla fram pengar. Hon är bara min babe, så är det.

Jag har en längtan.

Vissa av mina familjemedlemmar säger att jag ska nöja mig med den här blå hästen här under. Det kan jag ju inte. De säger att jag ska använda min fritid och mina pengar på resor, klänningar, strapatser...men jag har ju inte gjort något annat de senaste 10 åren.....jag vill lära mig vad det verkligen innebär att rida. För att nå dit måste jag nog skaffa mig en häst.

Nya baren

Sakta men säkert börjar baren verkligen ta form. Strandcafét/restaurangen kommer att bli en av de vackraste i värmland.

Stenarna är handplockade och hämtade från ett stenbrott utanför Arvika och varsamt ditsatta av vår snickare.

Mycket jobb återstår, det är där jag måste tillbringa mest tid nu.