Kreativitet på semester

Min kreativa fotohjärnsida har tagit semester och vilar sig fram till lördag då kreativiteten ska explodera igen. Så länge kan vi svalka våra fötter i den här bilden från förra hösten.

Prao

Solen skiner och den här veckan har jag en praktikant som är 14 år. Han går i 8:an. Han praktiserar alltså på Torsby Camping och hos Fotograf Helena H.

Det är ganska roligt att ha en praktikant men samtidigt jobbigt. Man får tyvärr inte använda praktikanter som slavar men samtidigt ska de lära sig något. En snäv linje.

I måndags fick han måla vita lister hela dagen.

I tisdags sved det i min "åka skidor-tarm". Sagt och gjort. Praktikanten fick följa med mig och min kompis Marina en hel dag och åka alpin-skidor.

Så fick han måla listor på kvällen istället. Han kom inte hem förrän 21 på kvällen. Jag undrar vad han lärde sig om arbetslivet av detta.

Idag svider det i mina "åka-skidor-tarm" igen. Aj aj. Vad ska jag göra? Vilket ansvar har man för praktikanter? Är det dåligt inflytande att ta med dem på skidåkning när de egentligen ska jobba eller lära sig jobba?

Telefonförsäljare 2

Mitt i något viktigt ringer campingtelefonen. jag svarar:

-Torsby Camping, det var Helena.

-Ja, hej Magdalena, jag heter Anneli och ringer från Phonera."

(Om de ska vara så personliga med en får de väl åtminstone hålla reda på vad man heter. )

-Jag vill inte ha nåt med phonera att göra, svarar jag.

-Jasså, vadå? säger hon.

Jag svarar: -Vi har blivit lurade och det tog oss 2 år att bli av med avtalet. Phonera ger oss kväljningar. Dra så långt ni kan. Byt helst jobb. Nu har jag inte tid längre. Hej då!

Hon sitter på andra sidan luren och försöker.

Jag tänker, att vara telefonförsäljare måste vara det värsta jobbet som finns. Fast det är klart, det är bättre än att stämpla som nån sa i en kommentar. De får vara hur mycket telefonförsäljare de vill. Bara de inte ringer till mig.

Jag börjar bli en bitter argbigga.

Siffror och sport

Mina två skidbuddies.

Jag har endast fragment av lycka och siffror att rapportera om. Kan bara skryta om mitt kvalitativa liv.

Igår tog vi säsongens första mountainbike-tur i skogen. Det blev enligt min pulsdator och Jöggas cykeldator: 3,3 mil, 2 h 22 min, medelpuls på 129, 2227 kcal brända, AVS(averagespeed) 15,87 km/h.

Idag drog vi upp till Branäs (45 min med bil) och åkte alpint i 6 h under gassande sol i snowslash-snö. I tunn tröja. Det finns inget som är så skönt som kombinationen av brännande vårsol och grovkornig snö.

Måste nypa mig i armen. Att kunna utnyttja två årstider samtidigt är få förunnat.

Nostalgi, eller bilden och minnet

De två översta bilderna tagna av Jögga.

Mobiltelefonen har jag med mig jämt. Men jag är inte nöjd med bilderna som den ger mig, oftast blir det avklippt, oskarpt, ljusa och skumma bilder.

Men det spelar ju faktiskt inte så stor roll. Huvudsaken är att det blir bilder från det privata livet.

Bilderna får oss att minnas. När jag tittar igenom mitt eget barndomsalbum minns jag alltsom oftast sekvenserna då bilderna blev tagna. Jag tittar faktiskt inte på kvalitén, utan på motivet, uttrycket, stunden.

Jag är faktiskt väldigt intresserad av bilden/fotografiet som förstärkare av minnen. Helst skulle jag vilja skriva en avhandling av det på nåt spännande universitet och doktorera på ämnet "Bilden och minnet".

Nånstans får jag för mig att det hör samman med nostalgi, som ju förr var en diagnos för ett sjukdomstillstånd. Man kunde få sjukdommen "nostalgi" om man ständigt längtade tillbaka till något som varit. Ibland har jag den sjukdommen. Då tittar jag på bilder och längtar. Kanske kommer jag göra samma med dessa bilder från den här veckan.

Min favoritbild blir från i fredags, då jag och min guddotter Alva var och åkte skidor en hel dag och shoppade loss på rean med likadana mössor och tröjor. Det var dagen då Alva fann "offpisten" för första gången. Det blir ett fint minne. Bra att jag har den här suddiga och konstiga bilden som jag bad en dam att ta av oss när vi satt och vilade oss.

Och vilken tur att jag har den här bilden av mig, Jögga och Lennart från Branäs, även om Lennart är halv.

Prästen i Vitsands församling blandat med en konfirmationsinsikt

Vitsands kyrka en natt i somras utan stativ.

Jag har vid ett flertal tillfällen stött på min församlings (Vitsands) nya präst. Jag har hört mycket om honom genom ortens människor och alla verkar älskar denna eminenta man. Det är inget lätt uppdrag att besjäla en glesbygdskyrka och få det alltmer nedåtgående talet på besökare att gå åt motsatt riktning. Men han kommer nog att lyckas. Prästen som fanns innan hette Leif och verkade där i många år...

Vitsands kyrka är viktig för mig. Den ligger och ler uppe på en höjd brevid sjön Brocken och ståtar med vita väggar vid vägkanten. Åker man förbi är det omöjligt att inte beundra dess stolta läge.

Där är jag döpt, där ligger mina förfädrar begravda och där är jag konfirmerad. Jag tror faktiskt att alla konfirmerade sig på den tiden då jag var konfirmand (1991) och vi var ett tajt, sammansvetsat gäng som läste om Jesus och den allmänna tron.

Det starkaste minnet som jag har från min konfirmation är ett som bygdens "bus-strå"(Peter Sundén för er som känner till honom) gav mig. Han konfirmerade sig samma år som mig.

Vi hade en vild diskussion i gruppen om vilken färg vi skulle ha på rosorna som vi höll i under själva "konfirmandakten". Alla sa röda men jag sa gula. Jag tyckte verkligen att vi skulle ha gula rosor, jag begrep verkligen inte varför alla tyckte att rött var så självklart. Vi var ju unga, rött var för mig en tung färg fylld av lidelse, blod, hetta och kärlek, och vi var ju inte mer än 13 år, varför skulle vi bära på så tung symbolism? Näe, gula rosor var att föredra enligt mig. Då vi inte kom överens föreslog prästen Leif att vi skulle rösta om saken. Alla röstade på rött utom jag som röstade på gult. Då säger bygdens "bus-strå";

"-du ska alltid va kärringa som går mot strömmen du".

Då förstod jag att jag inte var som de andra och det var en lättnad. Det var den största insikten jag hade som konfirmand och det var en stor och varm insikt. Jag kände mig inte bara annorlunda. Jag fick det på papper. Sagt av någon annan. Att jag minsann var en kärring (13 år) som gick mot strömmen. Det sved, men det var en skön svidning.

Efter det beslöt jag mig att alltid rösta motsatt. Om inte för att tänka kritiskt så för att grumla till i opinioner och statistik. Jag träffar bus-stråt Peter Sundén ibland och jag tackar honom alltid för det han sa.

Leif var en bra präst. Han anordnade rockkonserter och om jag minns rätt så hade Hawks Row (på den tiden No good) sin första spelning i Vitsands kyrka runt 91-92.

Leif gav oss en varm tro till präster.

Så det var med glädje som jag skuttade fram till vår nya präst för några veckor sedan för att hälsa honom välkommen och berätta hur mycket gott jag hört om honom. Jag kände igen honom på hans utmärkande skägg i kombination med prästkragen.

Jag har efter det stött på honom vid ett flertal tillfällen och näst senaste gången fick han nys om min blogg.

Idag mötte jag på honom igen i skidbacken och han berättade att han besökt min blogg (jag är hedrad) och att han själv blev inspirerad av att skaffa en. Han menade på att den där narcissistiska ådran i en får sig någonting då man bloggar.

För mig skulle det vara den ultimata bloggen. Livet som landsortspräst. Kanske anonymt, kanske inte anonymt.

Vitsands församlings allra raraste präst. Om du läser det här igen så vill jag bara säga 2 saker.

1) Tack för att du besöker min sida igen. Det tar jag som att du fann min blogg intressant på nåt sätt.

2) Starta en blogg själv. Det skulle vara väldigt intressant att få läsa teologiska utläggningar om analyser av Kain och Abel blandat med skidåkningen på Hovfjället och vårblommorna på vackra prästgården. Det skulle det verkligen. Prästyrket är så symboliskt och väldigt intressant.

Hjälp

Kvällsutsikten från cafét.

Nu går tiden fort. Bara 5 veckor kvar tills vi öppnar för säsongen på restaurangen och jag som inte ens har hunnit haft semester.

Idag träffade jag Sara och Sofia ur min (waow min alldeles egna) tålmodiga och lojala personal och de följde med mig ut och tittade på nybygget på campingen (vår ombyggda restaurang).

Solen sken starkt, ett par barn kom skejtande på varsin snowboard, Sofias dotter Agnes lekte i lekparken på campingen och jag kom på mig själv: jäklars, nu drar det igång. Nu är sommaren redan här. Det är nu snart jag säger upp bekantskapen med mina vänner och jobbar 100 timmar i veckan.

Inte riktigt alldeles snart.

Först ska vi njuta av april, åka lite mer skidor och förhoppningsvis hinna med en semester.

Men som kloka Sara säger: Du har ju faktiskt två företag att ta hand om.

Ja, jäklars, det har jag.

Steffanlängtan

Igår såg jag till att ha msn-kontakt med vår allas Steffan i NY. Jag frågade hur det var med honom och familjen eftersom ingen av oss här hemma har hört av dem på ett tag, svaret jag fick tillbaka var:

"Barnen är fantastiska, Johanna vill inte bo här, jag tjänar massa pengar och dansar till balkanmusik."

Vet inte om det betyder bra men jag tror det.

Veckans klänning

Vi fortsätter kartläggningen av mina klänningar:

Den här klänningen hörde jag en gång en kommentar om

"-gud vilken amerikansk klänning".

Jag vet inte riktigt vad hon menade med det men jag tror att hon syftade en Long Island- picknick med Sylvia Plath-referenser. Det är så den känns faktiskt. Som att sitta i en roddbåt för två och läsa poesi högt för varann en sval och bohempräktig sommardag.

Materialet är lite sliskigt, färgen korall men formen är söt och rolig. Framförallt så gillar jag tyget som faller från axlarna (vet någon vad det kallas för?)

Jag inhandlade den i jakt på nåt annat egentligen, men den bara hängde där, och väntade på mig. I en enormt stor vintage/second hand affär i Williamsburg i New York.

Bröllopsplanering

Nu närmar sig bröllopssäsongen.

Helst skulle jag vilja ta mig an minst 20 bröllop men tyvärr klarar inte min tajta sommarkalender av det. Så det får bli några färre men mer kvalitetsstärkta. Redan nästa helg ska jag till Stockholm och fotografera Bodil och Albert. Det ska bli spännande. Jag har aldrig träffat dem men jag har en bra känsla.

Bröllopet jag visar här på bildspelet (Cia och Stefans) plåtade jag i somras en stekhet högsommardag men jag gick igenom det en gång till i tanke om att göra en utställning om just värmländska bröllop, och jag fann så många fantastiskt vackra bilder. Kanske hade just Cia och Stefan också ett av de mest URvärmländska bröllopen jag varit på. Tyvärr förvränger slide.com vissa bilder.

Men titta och njut. Alla bilder av Helena H.

Jag håller fortfarande på med en annan sida som ska kunna visa mina bilder lite lättare men jag är ingen lättlärd hacker. Dessutom är jag så egen att jag inte vill lämna bort hela produktionen utan delvis sköta den själv, så nu har jag hittat ett amerikansk företag som säljer färdiga flashmallar till fotografer. Det låter bra på pappret. Det som alltid verkar ta mest tid är organisation, redigering och bildkomprimering.

Sjuk

I lördagskväll slog den till. Sjukdommen bombarderade mig som en stånghammare. Jag fick magknipor, började må illa och känna svindel. Slutligen så svimmade jag och vaknade i värsta sortens feber och sedan spydde jag hela natten.

Ursäkta att jag inte skonar er från några ord, men att bli spysjuk är någonstans mänskligt. Jag undrar bara varför jag har varit så sjuk den här vintern? Det känns inte mänskligt, snarare orättvist.

Förkylningar, influensa, spysjuka. Jag varken jobbar med barn eller har några barn själv för jag trodde att det var dem man fick sjukdommar av?

Sedan kan jag inte erinna mig om någon vinter då jag har tränat så mycket (mellan sjukdomspassen) Jag begriper ingeting.

Jag hade iallafall min älskling. En eloge till honom. Tack för omhändertagandet. Jag kände mig som en magsjuk Marie-Antoinette.

Telefonförsäljare?

Igår ringde campingtelefonen (som är direktkopplad till min mobiltelfon nu under lågsäsong) på dolt nummer. Jag svarade och en kvinna presenterade sig väldigt utförligt, så utförligt att jag var helt säker på att hon var en försäljare. Jag svarade lite surt och tänkte avstyra hennes eventuella försäljningsvaror omedelbart med ett "Nej tack, jag är inte intresserad. Jag har inte tid att sitta och lyssna på ditt dravvel om städprodukter. Försvinn ur mitt liv omedelbart, tack".

Istället tog telefonsamtalet en annan vändning.

"-Jo, jag ringer för att er camping har blivit utnämnd till en av de bästa i vår tidning Svenska semestertips (som ges ut i 600 000 ex) så jag skulle vilja ha en bild. Ni har fått omnämnande av väldigt många gäster som säger att platsen och personalen är något alldeles utöver det vanliga".

Jo, jag tackar! Varpå jag genast ändrade tonläge...

Det här är vår lyxiga arbetsplats som får så fina utlåtanden.

Sveriges bästa labb

Jag vill bara slå ett slag för Crimson. De är fantastiska. Man beställer något på onsdag förmiddag och har det i handen torsdag eftermiddag. Fotografikopior alltså...kort, bilder, neg. Vad du än önskar. Sveriges bästa professionella labb. Alltid fantastisk kvalité och lysande service.

PRIVAT

Jag kände att mitt inlägg inte passade in här. Enligt uppgifter är det alltför många av mina professionella kontakter som läser min blogg, så jag måste filtrera vad som skrivs. Eventuellt startar jag en anonym blogg där jag kan få fritt upplopp för desperat skrivarlusta.

Inlägget som togs bort på den här platsen slutade så här:

Om ingen har hört av sig inom 30 dagar åker jag till Tibet och konverterar till buddismen och ger mitt liv till ett munkkloster.

Mot min policy

Nu går jag emot mina principer och min policy när jag publicerar en annan fotografs bild.

Det är bara ett väldigt bra bildspråk. Reklam för en superstark kondom, Ansel.

Fotografen heter Eryk Fitkau och är baserad i Melbourne.

Veckans klänning

Efter några veckors klänningsuppehåll fortsätter vi nu kartläggningen av klänningssamlingen i min garderob. Den här veckan har turen kommit till en japansk välsvarvad skapelse.

Den har en historia:

En gång i tiden bodde min kusin Linda i London. Hon hade vid den här tidpunkten en svägerska vars shoppingbehov och divafasoner var mycket stora. Men Linda gillade sin svägerska. Svägerskan tog med Linda på opera och cocktailspartyn bland Londons socitet. Jag ska inte berätta för mycket om denna sköna svägerska då historien är Lindas högst privata mer än att den här klänningen av någon anledning hamnade i Lindas garderob istället för i svägerskans (på svägerskans begäran)...

...och av en eller annan anledning tyckte Linda senare att den passade bättre i min klänningsgarderob än sin egen. Svägerskan är inte längre Lindas och klänningen är inte längre svägerskans.

Den är min.

Den är svårburen med en slits som går upp till rumpan. Den döljer inget men är sexigt diskret i sin uppenbarelse.

Den kräver sin ryttare. Jag vet inte om det är jag egentligen. Kanske går jag på opera för sällan.

Feng Shui

Jag ge mina bloggläsare, fotoklienter och vänner en stor, härlig tulpanbukett (som jag egentligen köpte till min älskling men det gör nog inget om jag delar med mig av den till er).

Egentligen ska man alltid ha färska blommor i sitt hem. Det är bra karma och enligt min vän arkitekten väldigt bra feng shui.

Men så fort de blir vissna ska man slänga ut dem.

Man ska också enligt honom alltid omge sig med runda och organiska former (som blommor har)för att energierna i rummet ska kunna studsa vidare.

Man ska ljusa färger, glada bilder, öppna ytor och planläggningar så att energier kan komma fram överallt.

Jag vet, för jag håller på att läsa en bok om ordning och reda och feng shui...

..Back in the great smokey mountains in east tennessee....

Jag har träffat drottningen av country (tillsammans med flera tusen andra, men dem såg jag inte) på Löfbergs Lila arena i Karlstad igår kväll.

"-You folks have no ideea how much money it takes to look this cheap"

Jag fashinerades av Dollys historier. Inte nog med att hon har en pipa om slår det mesta och en kropp som tillochmed fått döpa världens först klonade får(för att genen kom från bröstet)...hon spelar massa instrument...

.....-och hon satt som en sagofé, en älva med glittrande peruk och berättade med smäcktande smärta, amerikansk gnisslande nashville-dialekt och djup humor om sitt liv som och med världsartisten Dolly Parton.

Om barndommen med lite pengar men mycket kärlek, om sin mor och far....och hon tackade oss hela tiden. Det var ett väldigt tackande. Hon måste verkligen uppskatta sin framgång. Upplevelsen var nästan lite andlig där Dolly var helgonet och vi var lärljungar.

Det var 30 år sedan hon var i Sverige senast. Hon är 61 idag, så eventuellt blir det här hennes sista Sverige-besök. Och där var jag. Här är mitt bildbevis. På läktaren där kameror var förbjudet, 50 meter från drottningen av country och bluegrass. Och jag fångade henne och hennes imaginära Elvis på bild.

Hennes ben var som välsvarvade tulipanspiror.

Onödigt vetande:.......

-Vi träffade ett Dolly-fan som kommit ändå från Danmark för att se Dolly. Eftersom han inte fått någon autograf från drottningen själv fick han autografer av oss. Min kusin Linda var också med, men hon skyndade sig hem för att mata Felicia 3 veckor. Endast Dolly kunde få henne att slita sig från sin nyfödda dotter.

Jag och mitt hår

Det här är nog det mest oprofessionella inlägg jag gjort. Men låt gå för den här gången. Det är roligt.

Det är väldigt sällan jag lägger ut bilder på mig själv. Jag föredrar definitivt att vara bakom kameran än framför.

Men det är också väldigt sällan jag klipper mig, kanske 2 gånger per år. Men igår var jag och klippte mig.

Då hör jag min min frisör säga till den andra frisören som står brevid:

"-Den här fröken får jag göra som jag vill med. Varje gång hon kommer ska hon ha en ny frisyr som jag får bestämma. Det är väldigt roligt."

Jag har egentligen aldrig själv uppfattat det så, men det är sant. Varje gång jag går till frisören är det en ny frisyr som gäller. Mitt hår ställer upp på vad som helst. Jag är förändringens vind som blåser i frisörsalongerna.

Så här kommer en frisyr-resumé från de senaste 10 åren. En orgie i Helena porträtt. Själviskt, exhiobinistiskt och egotrippat. Min rakade period från tonåren lämnar jag ute i brist på scannade bilder. Senaste idag. Slick och på utväxt. Min frisör kallade det för bob. Det känns som en präktig frisyr.

Det här är ett år när jag åker Kort-vasan. Jag vet inte om man kan ha en frisyr under en Östmarks IF-mössa, men iså fall är det här en sån.

Tidvis har jag det alltid uppsatt. Som här. Min kile kysser mig väldigt passionerat. Det upp-och nervända frågetecknet i vänstra hörnet är damm som fastnat på linsen och det hör inte dit.

Här har vi en slags utväxt som är väldigt rocknroll. Den var nog skön på sitt sätt. Det är jag och min väninna Livet på vinprovning på Korsika.

Vid den här tidpunkten var jag inspirerad av Lauryn Hill. Men hur soulig man än är kan man aldrig få riktig afro om man är en blekfis. Jag tror att det här är en av de snyggaste frisyrer jag haft, men tyvärr sliter det väldigt och det tar lång tid för håret att återställa sig och bli blankt igen.

Här är det jag och min syster som spexar oss. Hon fyller 30 år. Hon är född 1973 så då måste det ha varit 2003. Så här långt hår kommer jag nog aldrig få igen. Bara håret i sig vägde nog 3 kg.

När jag gick på Karlstads Universitet så var det studentfrisören som tyckte att jag skulle ha blonda slingor i mitt svarta, långa blanka maffioso-fru-hår. Jag tror att alla hade blonda slingor vid den här tidpunkten. Idag är det nog bara Ola Salo som kan bära upp det.

Här är jag 20 år gammal och jag har nog ingen frisyr alls. Lissabonn 1998.

Under en tidpunkt bar jag rockabillyvåg varje dag. Här är jag med mina vänner Sara Berg (som nu väntar barn) och Linda Wåhlin (som nu väntar barn)

Här har vi mig och min kompis Robert. Jag är nog ganska nypermanentad. Robert jobbar i skogen och har en snöskoter som kostar 100 000 kronor. Han bor i en röd stuga. Vi har känt varann sen vi var väldigt små.

Så här såg jag och mina bästisar ut på gymnasiet. Lina, Anki och jag. Tre väldigt olika brudar men oj vad roligt vi hade. Jag hade korta dreadlocks.

Så här såg jag ut när jag 17. Dreadlocks ner till rumpan. Jag gjorde dem i London. Jag blir ganska rädd när jag ser den här bilden.

Bildbyråplaner

Mycket av mitt jobb går ut på att leta i mina arkiv efter bilder som kan passa i olika reklam och informations-sammanhang.

Förut har jag alltid betraktat mina gamla bilder som "gamla" och uttjänta. Jag har velat gräva ner dem i en låda och inte behöva arbeta med dem igen, men nu har jag förstått att mitt väldiga arkiv av bilder är en riktig skatt för bildletare.

Jag har ju gjort så mycket. Och fotograferat nästan allt.

Jag vågar inte tänka på hur många bilder som existerar i mitt arkiv mer än att det måste vara uppemot ett tusental inräknat mina oscannade analoga.

Jag skulle vilja organisera upp dem i ett bra system. Eventuellt ha som en egen massiv bildbyrå där reklambyråer och andra bildköpare kan gå in och söka på bilder och leta upp det som passar dem.

Jag undrar hur stor hemsida det eventuellt skulle bli och hur mycket det skulle kosta att bygga en sådan.

Oj, plötsligt är jag inte längre enbart fotograf utan även bildbyråinnehavare. Tja, varför inte. Entusiasmen är mitt riktmärke har jag fått för mig, men sen gäller det att gå hela vägen ut. Där skulle jag behöva en assistent eller kollega som kan hjälpa mig gå hela vägen ut. För där är jag så svag.

Jag kände en tjej som hette Lotti

Apropå internationella kvinnodagen:

Jag kände en finsk tjej som hette Lotti. Vi gick på en skola tillsammans som hade morgonmöten där närvaro var obligatorisk. Vi satt på rad och lyssnade på det ena tråkiga morgonmötet efter det andra under ett helt år. Vi vågade aldrig säga att vi hatade de där morgonmötena.

Så en morgon var det den 8:e mars och vår rektor tar upp detta med kvinnodagen och kvinnors rätt och vikten av att en dag per år tänka på kvinnors rätt i samhället. Då ställer sig Lotti upp, blond, lång, kurvig med yviga lockar och säger med en hög stämma på finlandssvenska:

"-Alla andra dagar då, tillhör de männen eller?"

Varpå hon med raska, långa, steg klampar ut ur salen och morgonmötet med obligatorisk närvaro.

Bra tips

På SCHMUNKs blogg blir jag rekommenderad att knappa in radiotjänsten Pandora. Det är helt fantastiskt. Man skriver bara in vilken artist man gillar och genom nåt system bildas det en radiostation som spelar låtar som påminner om denna artist.

Ett utmärkt sätt att hitta nya artister.

Det är riktigt bra. Gå in på Pandora.

Bilden är tagen på Top Cats (Torsbys sötaste rockabillys) spelning hos Fröknarna Fräs sommaren 2006.

Broschyrframsida

Jag och min kollega har kommit fram till att det här blir en perfekt framsida till sommarens campingbroschyr.

Det var den vackraste badringen jag nånsin sett. den bara låg där på stranden en dag.

Jag stal den i några minuter och placerade min personal i den. På kvällen kom en liten flicka och hämtade den.

Jag tror det var Olle "Bulla" Vaktis Hallströms dotters badring. Men jag är inte säker.

Planer

Nu gäller det att titta framåt och ro allt iland. Efter VF-artikeln har jag fått väldigt många bröllopsuppdrag och det är roligt.

Minst ett bröllop i månaden fram till oktober. Givetvis kan jag fotografera flera, men nummermässigt är jag rätt nöjd. Men det finns några datum över för dem som önskar.

Jag diskuterade med mig själv huruvida jag skulle ha annons med i Torsby-bladets bröllopsspecial men kom fram till att jag måste ligga lite lågt annonseringsmässigt. Jag kan inte ta emot fler uppdrag än vad jag hinner med, om det ska bli bra. Då får jag snart anlita en assistent.

Vad som många gånger glöms bort är själva redigeringen av bilderna, som många gånger tar längre tid än själva fotograferingen. Att överföra dem till datorn, sedan välja ut bilder, omvandla dem från RAW till jpeg. Det är heller inte det roligaste.

Vad som är allra bäst är själva fotograferingsögonblicket, mötet, stunden. Att plocka ut vackra bilder från själva verkligheten.

Bilden är tagen på vägen mellan Lekvattnet och Norge. I en chevrolet. Bröllop 2006.

Oangelägenheter

Jag känner mig som det här trädet.

Jag var tvungen att ta bort mina tidigare två inlägg om mina senaste arbeten pga upphovsrättsliga skäl. Det ansågs vara juridiskt fel att lägga ut dessa arbeten och det borde jag ju ha vetat. Jag ber om ursäkt.

Jag ska köpa "juridik för fotografer" och läsa varje paragraf noggrant.

Hästinlägget fick jag också ta bort pga av oväntade affärsutgifter. Jag orkar inte ens se bilderna på henne. Jag blir så ledsen.

Det blir ingen häst för mig i vår. Affärerna är för kostsamma och investeringarna i företagen för höga. Jag måste gå in med privata pengar i företagets omvandling från HB till AB och det hade jag inte räknat med.

Det var genant, för först hittade hästen mig, sedan fick jag en månads betänketid, sedan prutade jag ner den till det priset som jag ville betala, sedan bokade jag tid på hästkliniken för veterinärbesiktning, och sedan fick jag dra mig ur. Snacka om att vara "tölig"(som vi säger i Värmland) Det var verkligen inte min mening. Men ibland kommer det upp angelägenheter som man inte räknat med.

Det är en liten dröm som går i kras. Men allt som är av betydelse i ens liv måste man jobba för. Inget kommer gratis. Förhoppningsvis blir jag hästägare senare.

Bortförd

Solnedgång över sinaibergen på Sinaihalvön, Sharm El Shejk Egypten.

Jag tror jag behöver räddas. Den här tidpunkten på året är inte rolig i Sverige. Regn, blandat med snöslask, blöt luft och grå, grå himmel. Det går inte att cykla, svårt att åka skidor, hästarna får styltor under fötterna. Ljuset är platt och intetsägande. Och alla människor är väldigt bleka...

Jag skulle vilja försvinna en vecka. Bli bortförd på en magisk matta till ett varmt arabiskt land.

Ska se om någon skulle kunna föra bort mig. Bara en vecka.

Den blå timmen

Det vackraste ljuset som existerar på det svenska året är den blå timmen på sommaren. Precis när solen gått ner och innan svärtan infunnit sig.

Just nu längtar jag efter den blå timmen...det finns inget ljus som är så intressant, mystiskt eller myggälskande.

Transformation

Efterlyser träningskumpaner

Idag fyller jag 29 år. Jag fick en pulsklocka av min kille. I julklapp fick jag ett par cykelskor. Sådana som man sitter fast med fötterna i pedalerna.Har hört att vissa hoppryttare även använder sig av dessa.

Jag undrar vad de här presenterna innebär. Undrar om det är därför jag är så kär i honom. Utan honom skulle jag kanske inte överleva. Jag skulle bli tjock och fet med högt kolestrolvärde och sitta framför datorn hela dagarna och jämföra min blogg med andras på bloggtoppen. Men som tur är har jag nu ett träningsfreak till älskare och enda sättet att få hans uppmärksamhet är att hänga på honom ut och träna.

Tack så väldigt mycket för det.

Jag vet inte om jag valt det medvetet eller omedvetet. Jag vet bara att jag aldrig skulle vilja vara med någon soffpotatis.

Jag är medlem på träningsguiden.se.

Men jag efterlyser fler att jämföra mig med, som för att peppas. Gå därför in där och anmäl er, börja för dagbok över era träningspass och adda mig (frosthelena@hotmail.com). Det är väldigt trevligt och väldigt inspirerande. Kan tyckas tidskrävande men det är det inte. Lägg bara in passet på cardio, under distans, så kommer det upp kolumner med längd och tid. Sedan får ni ut all möjlig statistik över er träning... .

Om ni inte tränar så börja med det. Det är livsnödvändigt. Speciellt för hackers som sitter framför datorn hela dagarna. Om man vill leva ett långt liv vill säga.

Sunt liv

Det finns då ingen tveksamhet i vad den här flickan sysslar med på sina sommarlov....

Hon tycks mig leva ett sunt liv.