Värmlands vackraste restaurangkök

Jag lär mig kakla. Inte för att jag går någon kurs eller för att jag hemskt gärna vill lära mig kakla utan jag hänger med Kenneth kaklare för att vara säker på att han gör rätt.

Han kaklar nämligen mitt kök. Egentligen inte mitt kök utan Fröknarna Fräs kök, Torsby Campings nya restaurangkök. Strandcaféts nya kök. (Som indirekt är mitt efter som jag är den Fröken Fräs)

Jag nyper mig i armen för att fatta att det är sant, att vi har fått en utbyggnad på 50 kvadratmeter. Skulle inte restaurangen sitta ihop med campingen skulle det egentligen inte vara värt att lägga ut 1 miljon kronor på en restaurangbyggnad, men allting sitter ihop, och för att kuna tillgodose de önskningar som ställs mot oss måste detta göras.

Så, jag lär mig kakla. Jag bestämmer vart kaklet ska sitta vilket i sig är en svår uppgift. Ett restaurangkök är inget man bor i så det kan lattjas till och vara inspirerande, samtidigt är det något man ska kunna jobba i. Det ska vara billigt, lättstädat och enkelt.

Som tur är har Torsby Camping nu sammanlagt kaklat 22 badrum, många duschrum, flera toaletter och väldigt många kök sedan 1992, vilket pekar på att vi sammanlagt hade 35 kvadratmeter kakel av olika sorter sparade i ett förrådsutrymme. Allt kakel var inte vackert, det går mode även i det, men en hel del var roligt och väldigt användbart. Så, jag har recyklat, använt överblivet kakel för att spara på pengar och tänka resurssnålt. Dessutom har jag varit och norpat överblivet kakel från min svåger....och det kaklet var väldigt dyrt och exklusivt vilket ger hela köket en känsla av kvalité men även historia. Varje kakelplatta pratar ett eget språk och har en historia och något att berätta. Som handplockad, ditsätt av en anledning.

Dessa kakelplattor kommer att se fantastiska matkreationer bäras ut.

Så när jag inte håller på med fotografi eller är ute och åker skidor så är jag alltså och arbetar på Torsby Camping i och med vad som kommer att bli värmlands vackraste restaurang-kök och bar. Jag är så priviligerad. Jag har världens bästa och mest variationsrika liv och arbete.

Diskrummet+ ren diskområde

Diskrummet

Cia Muskelbabe

Imorgon har jag mycket för mig. Först ska jag snabbt titta in på www.trollbyran.se för att checka läget och få lite offerter. Det ska bli roligt att få träffa Åsa Jernfeldt igen.. Sedan ska jag leverera bilder till Cia Muskelbabe och sedan ska jag besöka min kusin Linda (och hennes fästman John) som just har fått en liten tjej....Felicia.Stora grejer. Jag kan verkligen behöva lite starka brudar runt mig....

Historien om hur jag fann Anna-Lena

Första gången jag fann henne var 1998. Ön var det holländska St. Maarten i Caribbean och jag var ute och gick på en väg med en tillfällig kompis. 30 meter framför oss gick en blond kvinna med en kort sexig turqois klänning och bilarna som passerade tjöt och visslade och hängde ut ur rutorna och skrek"beautyful girl", "sexy babe" till henne ....

Kvinnan framför oss var ett fenomen. Hon klev nämligen på ännu stoltare. Själv hade jag eventuellt dragit i klänningen och försökt krypa under jorden, men damen framför oss var stolt. När en bil hade dragit ner på tempot och körde jämsides med henne pekade hon finger åt dem, på ett väldigt bestämt och långsamt sätt. Hon vann över dem för hon vägrade gå med på att visslas över.

"-Jag slår vad om 10 dollar om att tjejen framför oss är svenska", sa jag till mitt sällskap. "-Okej" sa mitt sällskap, "jag tror hon är amerikanska". Så jag ropade "hello beautyful swedish girl", och kvinnan framför oss stannande och vände sig om.

Resten av dagen spenderade vi tillsammans. Sedan är allt en historia.

Nu har hon nästlat sig in i min familj på många olika sätt och är nästan en inventarie i fråga om släkten, men jag försöker påminna alla om att de har mig att tacka för att jag fann denna jordnära och eleganta Söderhamns-tös. Nästan 9 år sedan. För att hon bar en turqois klänning.

Vackra Anna-lena

Kvinna från Gävle

Skidor

Det håller på att hända något i mitt liv. Professionellt och privat.

Jag är så sprallans präktig nuförtiden. Med tjockmössa och massa mil i benen. Tidiga kvällar och minst 8 timmars sömn varje natt. Föredrar ett varmt välbefinnande framför kalas. Har köpt böcker om feng shui, ordning och reda och försöker skapa harmoni runt mig på allehanda sätt.

Har rensat min bokhylla på 20 kg böcker, tagit bort de tyngsta, deppigaste och dammigaste, de lästa (som jag aldrig kommer läsa igen även om jag tror det) och alla de som jag med säkerthet vet att jag inte kommer öppna. Gett bort fotoböcker med sorgliga motiv av den enkla anledningen att jag inte vill ha sorgsna saker i mitt hem.

Har rensat bort CD-skivor som jag inte lyssnat på mer än 3 gånger, samlat skor inte använda på 2 år i en låda, gått igenom hela min garderob och plockat bort kläder som jag behållt för att de "kanske" kommer till användning.

Plockat ner tavlor med mörka motiv som inte gör mig glad, plockat ner gamla dagböcker i en låda i källaren och har bestämt mig för att inte öppna dem på minst 10 år.

Framförallt så tror jag att jag är stolt för vardagen och träningsrutinerna som börjar infinna sig och som börjar smitta av sig på allt från mina papper till min sömn. Och detta gör mig go och gla som en kexchoklad.(som smular ännu mer när det är kallt ute)

Jag håller dessutom på att lära mig och valla, köpa skejtingskidor och dessutom har jag varit på Vasaloppsläger och slipat tekniken.

Jag vet fortfarande inte vad som hände med snowboardtjejen, hon som körde Extrembräda och hade dreadlocks och gillade fester som höll på till 07.00 på morgonen, förutom att hon nångång i tonåren sålde brädan och köpte telemarkskidor, för att sedan sälja dem och köpa tjocka alpinskidor...för att sedan varva dessa alpinskidor med klassiska längdskidor...och sedan börja lite smått med Tjejvasan, för att gå till Kortvasan, Birkebeinern och nu snart Vasaloppet. Börjar hon mogna? Bli vuxen?

Framförallt så tror jag att det är för att man får ha tajtare och snyggare och mer färgglada kläder på sig då man kör längd. Det kan nog bara handla om det.

Min kustbevakarkompis

Anna-Lena på nyräfflat på tisdagsträningen. Det var så mjukt att stavarna gick igenom. Snön var så kall så konsistensen liknande och lät nästan som bakpulver. Bakpulversnö.

Vindformad snö.

Det är ju fantastiskt att jag får sitta mitt emot Mr Värmland 1997 och dricka kaffe på Vägsjöfors Herrgård. Jag nyper mig fortfarande i armen. Jag undrar om han också är en av anledningarna till mitt nyharmoniska liv?

Jag upplever en härlig tid. Snön har äntligen kommit och den ljusaste tiden på dygnet spenderar jag i skidspåret. Jag har hittentills den här säsongen kört 25 klassiska mil. (Hade säkert kommit upp till 50 mil om jag inte dragit ut en visdomstand och blivit sjuk halva november och hela december. Det ska jag aldrig göra igen)

I helgen var jag och min fästman (Mr Värmland 1997) på Långberget och körde 1,1 milspåret 3 varv vilket blev 3,3 mil direkt. I måndags kom min väninnna Anna-Lena på träningsläger till mig så vi åkte skidor både i Hovfjället och långspåret på magiska Matilla vars myrmark flödade i solljus. Så jag besökte alltså 3 av Värmlands bästa längdskidanläggningar under 4 dagars tid. Mitt liv är så perfekt just nu. Livskvalitén kan inte nå högre höjder. Jag får så mycket ljus och endorfin att jag fullständigt exploderar av lusta och organisationsiver. Om någon är intresserad av att gå på kurs (i organisations -och nystartsiver) eller komma på träningsläger till mig så är hon/han välkommen. För jag är ute varje dag.

Jag bryr mig inte om att dra med mig mina kameror i skidspåret, däremot har jag med min telefon......bilderna därav.

Ny hemsida

Jag håller för tillfället på att arbeta med en ny hemsida i flash på www.helenah.se, där den här bloggen bara kommer att var en extern link. Min nya sida kommer att visa bröllopsfotografin på ett elegantare sätt och lite annat. Så länge får ni hålla tillgodo med denna och bläddra i arkivet på "bröllop" för att beskåda mina bröllopsbilder.

Varmt välkomna/ Eder Helena H

Hästar

Jag hittade en liten anteckningsbok (har många) från 2004 när jag städade i min hylla, och det verkar som om jag ritar och säger samma sak gång på gång, år efter år. Är det inte dags att göra något åt det? Jag har längtat, jag längtar och jag kommer fortsätta att längta.

Jag vill ha en häst.

Jag rider. På araber, angloaraber, haflingers, islandshästar och halvblod. Hos vänner, bekanta, på ridskola, på stall. Favoriten är min ridgrupp på torsdagar klockan 18. Det är något med gruppen. Vi blir som 12 år igen. Vad är det hästarna gör med oss? Får oss förvirrade? Förälskade? Får oss lyckliga.

Även om jag har mycket kvar att lära försöker jag faktiskt rida så fort jag får chans och lite tid över.

Det problematiska är just tiden. Hittentills har mitt liv sett ut som en jojjo med flyg och resor och studier och arbeten...men plötsligt inser jag att jag faktiskt kommer stanna här. Jag kan faktiskt skaffa mig en häst nu, alla andra skaffar barn, varför ska inte jag skaffa en häst?

Då kommer ju nästa problem, vilken sorts häst ska jag ha? Vill jag rida distans? Hoppa? Bara vara ute i skogen? Vill jag ha en sprättig islänning med spänstiga gångarter och segt lynne, eller vill jag ha en het arab med nonchalant men nyfiket uttryck?

Är det eventuellt en haflinger jag ska ha, som Voltaire på ridskolan? En som kan lära mig allt och som står ut med mig i vått och torrt.....Jag gillar islandshästarna. Mycket för att min lärarinna Linda lärt mig så mycket, samtidigt vill jag kunna vara ensam med min häst, inte ha en som bara längtar efter sina kompisar.. ..

Jag vill hoppa, och jag vill lära mig mer om dressyr. Det måste bli en som kan, som kan lära mig. Inte för gammal, men inte nån yngling. Nästa problem, vart ska jag ha min häst? Har jag råd med en stallplats på flera tusen kronor i månaden då jag faktiskt behöver hjälp med både det ena och det andra då jag i perioder faktiskt vill röra på mig. Har jag tid? Kan jag lägga undan delar av mina andra intressen för att istället bara rida?

Många frågor behöver sina svar. Så länge fortsätter jag att sucktande spana in hästannonserna och drömma om att få utvecklas med en egen häst.

Det är som om jag aldrig kan få nog av dem. Med säkerhet vet jag att de där drömmarna aldrig kommer sluta.

Jag drömmer, faktiskt nästan varje natt om dem.

Klänning vecka 3

Klänningen nummer 3 kommer från Chloé. Fallet är det bästa. Lite präktig men ändock intressant.

Filmtokigheter

Jag är en sådan som skriver listor över alla de böcker jag läser och alla filmer jag ser. Böckerna skriver jag upp i en röd liten bok och där antecknar jag vad boken ifråga gav mig och vilka upplevelser jag hade då jag läste den.

Det lärde jag mig av den norska författarinnan Hanne Örstavik (som var som en liten älva) då vi träffade henne på ett seminarium på Holmenkollen i Oslo. Hon sa att det viktigaste när man ger en bok kritik är inte att plocka isär språket eller fråga hur den är uppbyggd, utan "vad gav den mig?"

Jag tyckte det lät bra.

Filmer skriver jag bara upp i min agenda men då man bara skriver upp dem som namn och betyg glömmer man lätt bort vad det var för slags film, men nu hittade jag in på http://www.flixter.com/friends.do?displayUserDetail=&friendsUserId=473238472

och där skriver man in filmens titel och vipps så kommer alla detaljer runt filmen upp. Jag skriver dessutom en egen liten analys. Sedan kan man adda sina filmtokiga vänner och ha små jämförelser.

En film kan växa under analys. Man kan tänka, fundera och filosofera runt den. Plocka upp symbolism och se detaljer. Den kan bli något mer.

Jag tror att diskutera film är ett av mina roligaste intressen och allra roligast är att diskutera film med min pojkvän Jögga. ..och vipps så kommer jag och Jögga på att vi utvecklat något mer gemensamt förutom träning och varandras kroppar. Det är underligt och befriande att aldrig sluta lära känna varandra. Om och om igen.

Katastrofvinter

Bilden är tagen på väg 234 i december. En väg som annars är frostande snötung vid den här årstiden.

En grön december och januari. Det diskuteras huruvida värmen är orsakad av växhuseffekt eller en naturlig klimatförändring. De vise pratar alltid om att vintrarna förr var vita med meterhöga snödrivor men kollar man tillbaka så odlades det vindruvor i Sverige under medeltiden och 1956 var vintern snarare grön än vit. Så, vi vet alltså inte men optimisten i mig hoppas att värmen är lite naturlig. Fallet är säkert inte så.

Med säkerhet måste vi vara rädda om jorden och minska koldioxidutsläppen på alla sätt det går. Annars går vår värld samma väg till mötes som dinosaurierna och Påskön som dog ut genom att de utarmade sig själva och förbrukade upp sina egna resurser.

Allas beteende räknas. Många bäckar små gör ett helt hav.

Denna gröna vinter är iallafall en stor katastrof för skidanläggningarna och mitt andra yrke som skidlärare.

Det är riktigt bedrövligt.

Klänning vecka 1

Jungfruöarna. Västindien. Februari-Maj 1999. Jag jobbar som slav på en liten lyxyacht. Vi har gäster ombord, max 6 stycken åt gången. Ibland Maria Carey, ibland flygplanstillverkare och ibland en grundare av en populär radiostation.

De dricker mycket champagne, gin och färskpressade mangojuicer som jag blandar till. De äter ostron, sushi (kom ihåg att det var 1999), hummer och oxfilér som min vackra väninna Lisa Esposito tillagar i det lilla båtköket. Allt på yachten är stort förutom köket och besättningens två små hytter.

Jag slavar och arbetar på mitt första riktiga jobb. Går till sängs vid 2 och upp vid 6. Råkar krossa kristallglas som kostar 90 dollar styck. Kaptenen skäller på mig. Han är en otäck miljöförstörare. Jag tycker det är löjligt att ha kristallglas på en båt. Jag råkar krossa fler men berättar det inte för kaptenen men får kristallens små, små skärvor i mina fötter. Vi är en besättning på 4 personer.

I mars har vi en familj på besök som har en vacker fasad men en sprucken kärlek och roliga söner. Deras 12-årige son tappar glasögonen i havet under en snorkeltur. Det är 3 dagar till närmaste optiker. Han ser inget utan sina glasögon, men han har en slipad mask(för dykning) och i den äter han middag, läser böcker och ser på film i tre dagars tid.

Familjen ger mig efter sin avfärd 2000 dollar i dricks. Jag har aldrig tjänat så mycket pengar och tror heller att jag aldrig någonsin kommer att försätta mig i en situation av att tjäna mindre så jag går och köper den dyraste klänning jag dittentills köpt i mitt liv. Den inhandlas på St. Thomas som är vår bas.

Jag är 21 år gammal. Klänningen är nedsatt med 70% så jag tycker att jag gör en bra affär. Jag betalar 150 dollar. Den är stickad och svarvar sig efter min kropp med sidentyget som underklänning intill huden men jag begriper inte när jag ska använda en stickad klänning i ett soldränkt 30 gradigt varmt Västindien. Kanske är det en markering om en hemlängtan.

Hade jag gillat pengar hade jag blivit kvar på den där båten i den där världen längre än 3 månader. Jobbat några år, sett soldränkta stränder och turqoisa korallrev från relingen. Blundat för den knäppe kaptenen och engagerat mig i sann serviceanda. Bytt båt och kanske fått Clinton som gäst. Köpt fler klänningar för för stora drickspengar.

Blivit kvar och tjänat massa stålar och investerat i ett viktigt företag eller köpt aktier som stigit. Men jag var 21 och jag ville något annat. Jag ville till Nepal och söka svar, åka till öknar och rida kamel. Jag ville rädda världen undan miljöförstörare. Jag ville inte se pengar som ett värde i sig och framförallt så ville jag inte vara omgiven av människor som avgudade dem. Jag ville inte vara en slav. Jag ville vara fri. Jag ville vara Candide(som betyder naiv)

Hur fri undan arbete är jag nu? Tänk va dum man kan vara.