Einar II

Annika och Pers valp (!!) Einar var en dröm att fotografera. Det blev riktigt bra, tycker jag. Resultatet blev precis som jag tänkt mig.

Jag har drömt ett tag om att få plåta en så vacker karaktär som Einar. Det blev lite likt Yann Bertrands bilder av människor och deras djur och de gillade jag inte riktigt för att de var för uppställda, men ändå tycker jag om de här.

Jag tycker Einar ska ramas in i tjock guldram och hängas över en stor öppen spis och blicka ner som en konung. Ett riktigt lejon.

Einar

Ska det vara svartvitt eller färg?

Alva och Johannes

I vår familj är vi duktiga på inredning och styling. I år har min syster definitivt fattat galoppen med ränder och svartvitt. Ingen går säkert, inte ens barnen.

I vår familj har vi alltid varit tidiga med läskunskapen och mognaden, men att Johnnes redan vid två års ålder skulle välja Illustrerad Vetenskap på sina toalettbesök hade vi inte räknat med.

Efterlängtat barn

Min kusin och tillika bästa vän ska bli mamma.

Det ultimata objektet för mig som fotograf.

Det var svårt, vi satte igång först på eftermiddagen och jag hade högst en timme på mig. Det var en mörk dag, jag hade ingen blixt med mig utan fick jobba med högt ISO-tal som 1600. Vi jobbade i Linda och Johns lägenhet med enbart det befintliga ljuset från fönstret som strilade in.

Det blev mörkare än vad jag velat, men Linda har en grace som lyser.

Det roligaste är mormor-posen som Linda anammat.

Ena handen i midjan. Den kommer vi aldrig bli av med.

Porträtt av en familj

Att porträttera en familj på mindre än en timme är inte alltid så enkelt. De som kommer till mig är modiga. Inte nog med att jag kostar lika mycket som vilken porträttfotograf som helst, så tar jag inte vilka bilder som helst. De är inte garanterade några massproducerade skolfoton. Jag har hittentills inte gjort någon reklam överhuvudtaget för mitt fotograferande, även om jag hela tiden säger att jag ska börja föra en kommersiell linje. Men jag vill vara lite hemlig och snudd på passionerad och professionell amatör.Det måste vara personligt. Jag vill inte ändra världen eller bli stor eller Sveriges duktigaste, det är aldrig mitt mäl. Jag vill bara ha ett personligt möte och en produkt av det. Hos mig får de inte sitta uppradade och le som hos den vanliga fotografen, utan de får gärna ha ett uttryck som säger något annat. Kanske ett allvar, eller en kärlekkänsla. Det är alltid lika spännande. Den här familjen ser jag då och då för att de bor grannar med campingen och cafét, men det är först när jag vänder kameran mot dem som jag VERKLIGEN ser dem och deras skönhet. Det tycker jag är spännande med fotografin. Jag borrar in mitt objektiv och försöker fånge en linje som är intressant och som karaktäriserar dem. Samtidigt vill jag ge dem de bilder som de kan se på och säga, "oj, vad jag är vacker", eller "oj, vad han är söt". Jag vill ju vara kommersiell och ge min kund vad han/hon vill ha.

Carrie Bradshaw del 2

En god vän till mig har uttryckt sin oro för mig då jag identifierar mig själv med en komisk parodifigur som Carrie Bradshaw. Är "Sex and the city"enbart en parodi på den moderna, västerländska kvinnan vid milleniumskiftet. Finns det inte något mer där? Något djupare och eventuellt viktigare. Detta fick mig att fundera och skratta lite. Hjälp, är jag ute och cyklar? Är det något här som jag inte förstått? Jag har begripit allt fel? Jag som läst en massa litteratur vid universitetet var tvungen att slå upp ordet parodi i Nordstedts uppslagsverk. Parodi (grek parodia, av "para" som betyder brevid, och av "ode" som betyder dikt.) förlöjligande efterbildning av t ex ett seriöst, litterärt verk; förvrängning, karikatyr. Så, om det är så att "Sex and the city" enbart är en parodi så identifierar jag alltså mig sjäv med en "förlöjligande efterbildning", men är det inte så vi alla gör? Identifikationsbegreppet är väl det starkaste begreppet man kan använda sig av inom litteraturen? Är det inte så att när man förvandlar något allvarligt till något komiskt gör det ljusare och förstårligt? Utan humorn dör vi ju faktiskt. "Sex and the city" tar upp viktiga och tabubelagda frågor såsom cancer, abort, otrohet och blandar det hej vilt med lättsmält shoppinglusta och fotfetischism. Det jag framförallt gillar är de filosofiska inslagen då all humor liksom kläs in i ett allvar och byter skepnad och nästan gör det melankoliskt. Det är att plocka ner de mest allvarliga beståndsdelarna och belysa dem och förvandla dem till saker man eventuellt senare kan skratta eller gråta åt. Det hoppas vi iallfall på. Att se på "Sex and the city" är som att slängas tillbaka till 10-års åldern. I mitt barndomsrum med mina vänner då vi lekte med Barbies. Vi klädde av och på pråliga klänningar, gav dem höga klackar, rosor i håret och en massa relationsproblem. Och i våra huvuden kunde de eventuellt befinna sig på Manhattan. Vi döpte dem till Beatrice och Pricilla. Kanske har inte så mycket förändrat sig sedan dess. Carrie Bradshaw med vänner är som Barbies fast med röster och rörelser. Inte undra på att vi känner igen dem så väl. De är allt det vi ville att våra Barbies skulle vara. Naiva, feminina, eleganta, medvetna, sensuella, bitchiga, bångstyriga, starka och självständiga med röda läppar och höga klackar. Är det vad vi är? Jag undrar om min väns oro för mig är baserat på att han är en man och därför inte kan se det komiska allvaret hos Carrie Bradshaw.

Carrie i Paris

Är det här ett ultimat igenkänningsavsnitt? Carrie Bradshaw hjälper mig alltid att begripa mig, min värld och min historia lite bättre. "Sex and the city" och Carrie Bradshaw med väninnor är ett stort och viktigt feministiskt dokument över den moderna, västerländska singel-kvinnan med en god ekonomi vid milleniumskiftet. Jag har hela serien, sammanlagt 17 stycken dvd-skivor. Visst var det kostsamt för något så fånigt och hypat som "Sex and the city" men när det kommer till vissa speciella situationer och tillfällen i livet finns det ingen medicin eller mat som är så bra och näringsrik som ett eller två avsnitt av "Sex and the city". Serien avslutades för mer än 2 år sedan men fortfarande är Carrie Bradshaw med väninnor ett ämne man alltid kan gå tillbaka till. I New York skrattade mina amerikanska vänninor åt mig då jag pratade om "Sex and the city" som viktigt, de påstod att det är så mycket "90-tal" att det nästan kommit att bli nostalgi. I New York finns speciella guidade turer man kan få av de områden som Carrie Bradshaw och hennes vänninor rörde sig i och det tycker jag visst är lite fånigt, men det påvisar ju ändå tyngden som den här serien har haft. I min värld kommer Carrie Bradshaw aldrig att bli "ute". Hon är alldeles för viktig och tuff för att jag ska kunna lämna henne. Hon sitter på samma lista som ett gäng andra kvinnor jag har som viktiga fiktiva förebilder: -Pippi Långstrump -Ronja Rövardotter -Dolly parton (som kan anses som fiktiv då jag inte tror att hon är samma person privat som i show)

Väskor

Väskor....dyra väskor...exclusiva väskor...vintage väskor....som hålls av händer.....på en gul vägg....i Greenwich Village i NY. varför finns det inga sådana här sjyssta, kreativa butikslösningar i Värmland?

Romantik vid 14 års ålder

Det här är en av världshistoriens vackraste sånger. Jag var 14 år när jag såg den här videon första gången och jag var alldeles hypnotiserad. Då hade jag ännu inte sett filmen Don Juan De Marco med Depp i huvudrollen. Nu förstår jag varför den här videon är bra, den är nämligen regisserad av mästerfotografen Anton Corjbin. Snälla Jögga och alla män med dig. Lär er den här låten på gitarr och spela för er kvinna innan hon somnar, det är en underbar order!!