Cia Muskelbyggare

Stundom ser Cia ut som Sarah Jessica Parker, speciellt när hon gifte sig, stundom ser hon ut som Jennifer Aniston. Jag har fotograferat hennes kropp noggrant. Har aldrig fotograferat en kropp så mycket som hennes. Men så är den snygg också. Cia får mig alltid att känna att livet är sjysst och enkelt. Det är så fullt av vänliga människor, möjligheter och framåtanada. Cia är en buisnesswoman, lika mycket som hon är en två-barnsmamma och jag kan gissa en härlig fru. Jag gillar henne skarpt. Nu gav hon mig i uppdrag att fotografera alla rörelser som hon rekomenderar till sina kunder på sitt företag Coach Online för en bok som hon ska ge ut. Eventuellt också till sina kunder på Sats där hon jobbar som PT (personlig tränare, PT låter kul) Säger man kunder eller patienter? De är ju inte sjuka? Det var ett svårt uppdrag. Hon ville ha blixt (det skulle gå fort så jag fick inte dra runt med nån softbox så det fick bli min SB-800), alla rörelser skulle fotograferas på gymmet (trångt med maskiner och dyl), det skulle vara svartvitt och rörelserna skulle komma fram tydligt. Jag blev alldeles varm. Det var verkligen inte enkelt. Till råga på allt kunde inte min laptop läsa min nya Nikon D200 så jag blev riktig svettigt. Iallafall, det var inget att oroa sig för, för varje ny kamera behöver man bara ladda in en ny plug in från www.adobe.com, och det borde jag ju fattat om tänkt lite längre. Jag skyller på att jag var trött efter de 45 rörelserna som skulle fotograferas 2 gånger vardera. Iallafall, när jag nu har arbetat med dem inser jag att jag INTE vill ha dem i svartvitt. Det ger dem inte rättvisa. Det ger inte rörelserna eller Cia rättvisa. Svartvitt i det här fallet är tråkigt. Cia är chefen men jag ska verkligen ta ett snack med henne om ifall att hon inte skulle vilja ha delar av dem i färg. Svartvitt är vackert om det är rena ytor, men i det här fallet är det rep och handtag och maskiner som slåss om uppmärksammheten på bilderna. Färg är gladare. Färg är hopp. Färg är kul. Mindre djup men enklare att ta till sig. Eventuellt är det också en kostnadsfråga. Cia var som sagt bestämd på detta om svartvitt.....kanske får jag ge mig till vika för bossen. Men drömmen i mitt fall är faktiskt att få se delar av dem i färg. Vi får se hur det blir.

New York

Skejtare på Wallstreet...skejtarna finns överallt i NY.

Mode och mys New York City

Hemkommen från New York. Eftersom jag var på semester och ville vara prestigelös tog jag de flesta bilderna med min nya telefon Sony Ericsson K750i, och nu kan den jäkeln inte ladda upp mina bilder. Grrrr....Jag hade iallafall med mig min D70 på en kvällsrunda runt Wall Street. Vilken häftig stad New York är! Konstverk som breder upp sig framför en...tre grafiska svampar! Innan jag for till NY den här gången var jag noga med att få med mig så mycket shoppingtips som möjligt. Sist jag var där besökte vi bara gallerier och museum, den här gången var det shoppingen som fick komma först. Om inte så för att handla så bara att få ta del av detta kreativa shoppingmecka. Att inspireras. Nu är jag påläst och har besökt varje litet gathörn av Manhattan, Williamsburg (överskattat) och delar av Queens. Nu skulle jag nog kunna skriva en hel bok om shopping i NY, ännu mer fyllig med Katies hjälp. Men det finns verkligen mycket. Mina favoritspots: B&H photo. En tomteverkstad av fotografer och fotografiutrustning. Skulle tro att det är den största i världen. Alla är mer eller mindre professionella fotografer som kan sin sak. B&H står för ägaren + hans frus namn. 80 % som jobbar där är judar med lockar och västar. (Måste ta reda på vad de heter inom judendommen, tror att de är de mest extrema)

Applestore. På 5:th avenue och på prince-street. Mums vilken steril godisfabrik av ipods, Ibooks, macar, datorer etc. etc. Lite för högt väsen dock.

Centralpark. Doften av hästarna när de knallar förbi gör mig lite mer levande i en annars rätt så onaturlig stad.

Smyckesbutikerna på Broadway och Garment District. Om man inte köper färdiga så tillverkar man dem själv. Det är inte svårt att vara smyckesdesigner om man har tillgång till denna marknad av pärlor, magneter, koraller, stenar, papper....

Hela Greenwich-village och Soho.För att det är så mysigt och ändå så dyrt. För att Robert de Niro bor där och för att Helene Christensens butik ligger där. Så kan jag heller inte låta bli att gilla Times Square på natten. Kanske lite kitchigt men ändå...tokigt. Som Torsbymarten gånger 100..... ....sedan förälskade jag mig också i de röda-läpp-storbystade försäljarna på Victorias Secret. De mätte mina bröst för att ge mig rätt storlek, och väl inne i den stora provhytten med tjocka rosa mattor behövde jag bara trycka på en knapp för att de skulle komma in och känna och klämma och se om bh´n satt rätt. Och det gjorde den givetvis. Den satt perfekt. New York har många många mer ställen att hänga i och njuta va. Det känns alltid som man är i en film när man är där. På planet till NY inhandlade jag min allra första Hermes-scarf för ett kraftigt reducerat pris. Linken under visar vilken. Nu är jag en riktig dam. Har ett äkta konstverk i min garderob. Farmor skulle vara stolt över mina dam-fasoner och halvfranska åsikter. Jag gillar idéen om att alla mönster hos Hermes handlar om hästar, och från början gjorde Hermes bara häst-attiraljer. Nu kan jag linda min scarf runt mitt huvud och bära mina gucciglasögon högt.

I New York träffade jag också många intressanta människor: Katie är den blonda tjejen med randig tröja, hon är stylist och personal-shopper. För $500 för en dag följer hon med dig ut på shopping. Hon är en kvinna att lita på. En vintage-donna med fötterna på jorden, vars dröm är att jobba för V http://www.vmagazine.com/. Hon är rumskamrat med min väninna Nadine så hon hängde med oss några dagar. Jag bad henne hjälpa mig att leta klänningar till min samling. För att se en stil ber hon att få två set kläder. Därefter kan hon avgöra vad hon bör leta efter för personen. Hon hade svårt att definera mig, men hon hittade iallafall en grön chloé-klänning, ny..för $70 dollar åt mig. Otroligt, en slags outlet på en brasiliansk marknad. Själv tyckte jag att klänningen var lite för baby-dollig för mig men hon försäkrade mig om att den var som klippt och skuren. På samma ställe hittade jag själv en klänning, en Diane Von Furstenberg som hon först nobbade men som jag själv inte riktigt kunde slita mig ifrån...en "cerise-rosa-blå-satin-cocktailblåsa"... När jag väl provade den sa hon att jag inte behöver nån personal-shopper för att jag redan vet hur jag ska klä mig. Det tyckte jag var en fin komplimang, men jag vet inte om alla är redo att hålla med henne. Min stil är en fullständig sprängdeg av japanska linjer, gothromantiska tyger, behändiga scholl-skor, cerisa yllekoftor och funktionella attiraljer. Jag vill vara lite som en elegant dam fast med tokigheter och yoga-möjligheter. Min stil är att jag inte har någon, eller en massa olika. Får man blanda så där galet? Vad jag inser är att mode är något riktigt, riktigt intressant som jag skulle kunna tillbringa många år av mitt liv på. Det fullständigt exploderar som intresse hos mig. Jag tror att det är för att jag inte har några barn att spendera mina pengar och min tid på. För mode handlar också om att ha tid. Att ha tid att testa, läsa, kolla, spana, sy, prova och vara medveten. När barn kommer in i bilden försvinner den där känslan av att vilja spendera på sig själv. Då handlar det nog mer om blöjbyten och leriga gummistövlar. Jag tror också att mitt mode-intresse växer ioch med fotografin. Den mest intressanta och uttrycksfulla konstfotografin idag hittar vi på modefronten. Inom reklamen, på stylistsidorna....Cést la vie! Mode är kultur, hantverk, samhälle, konst och uttryck. Jag tyckte Katies två största regler som stylist var intressanta: -"Never limit yourself"(kan jag skriva under på) och -"Layers"...plagg på plagg. Hon menar att det kommer stort nu, vi går åter in i 90-talet fast med mer elegans. Ingen grunge på Cobains vis alltså. Och så lite sport: Katie och Nadines rumskamrat Dan är sportjournalist(producent) och hockeyspelare/arbetare från Toronto och han har käkat middag med alla stora typer. Men vad han kunde skryta om var att Peter forsberg och Mats Sundin är de mest ödmjuka grabbarna som han mött. Han tyckte att de var väldigt ödmjuka och milda människor (han anmärkte att de hade tunna röster) i en annars så machodominerande värld. Jag berättade för honom att Forsberg bygger en sportarena och golfbana på hemmaplan (Örnsköldsvik) och han var inte alls förvånad. Våra vackra män verkar sköta sig over there. Okey, nog med New York-rapporter för idag. Jag fortsätter en annan dag.